Glädje

Sedan jag skrev min förra blogg för exakt en vecka sedan har Göteborgs Symfoniker hunnit ge fyra konserter med helt skilda program. Det är alldeles makalöst!

Den konsert som är färskast i minnet är förstås gårdagskvällen, som blev en fantastisk upplevelse för mig. Jag satt i salongen med fem goda vänner som inte brukar lyssna på symfoniorkester särskilt ofta. Vi fick njuta av den uppmärksammade amerikanska dirigenten JoAnn Fallettas första besök i Sverige, Symfonikernas egen Selena Markson Adler som klarinettsolist, och självklart orkesterns strålande insatser. Det bjöds på ett varierat program som var lätt att tycka om, och husets egen konferencier Måns Pär Fogelberg guidade publiken med värme och ödmjuk kunskap.

Efter konsertens slut lyste det ur ögonen på mina vänner. Vilken orkester! Vilken musik! Vilken miljö! Deras hänfördhet över det magiska i vår värld smittade av sig. Ibland riskerar jag nästan att bli hemmablind och glömmer bort att uppskatta vilken förmån det är att få arbeta här i Konserthuset, och det blir nästan en självklarhet att få ta del av utsökt musik så ofta jag vill. Men mina vänners oförfalskade glädje var en tydlig påminnelse om hur fantastiskt bra vi har det, vi som jobbar här.

Måns Pär Fogelberg, konsertens konferencier, inledde kvällen med att välkomna höstens knackningar på rutan – eftersom höstens antågande för med sig en tillåtelse och möjlighet att äntligen smyga in i Stora Salen igen och njuta av vacker musik medan vinden viner utanför. Jag kände verkligen att jag höll med honom – sommaren och utomhuskonserter i all ära, det vill jag inte vara utan, men övergången till höst är något alldeles extra. Det kändes så befriande och lugnande att slå sig ner i salongen tillsammans med Symfonikernas stora och hängivna publik.

Apropå stor publik måste jag ändå nämna förra fredagens Popical-konsert på Götaplatsen. Hela Götaplatsen och hela avenyn var fullständigt överbefolkad. Jag hörde sifforna ”25 000 som lyssnade och ytterligare 15 000 som inte fick plats”. Det ska tydligen vara publikrekord för Göteborgs Kulturkalas – ett rekord som vi givetvis tackar samarbetet med Laleh för, denna ljuvliga artist. Lördagens konserter var också välbesökta och uppskattade, om än utan fredagens skyhöga publiksiffror.

Nu är det fredag morgon och det är dags att så smått släppa gårdagen och lägga fokus på här och nu istället. Alldeles strax börjar Göteborgs Symfonikers personaldag. Temat är arbetsmiljö, och det ska bli spännande att få ta del av både interna och externa talare. Vi kommer också få höra om marknadsavdelningens arbete, där kreativiteten flödar kring vår externa kommunikation. Alla kuggar i det stora maskineriet Göteborgs Symfoniker är viktiga för att vi ska nå vår vision – Top Ten. Och vi behöver känna att vi har och att vi är en bra arbetsmiljö för varandra. Det känns som om vi är på väldigt god väg, samtidigt som vi alltid har områden att förbättra. Men jag hoppas att alla som jobbar här för det mesta kan känna samma glädje som den jag blev påmind om i går kväll – glädjen över att få vara del av en fantastisk verksamhet!

Erika Strand 22 augusti 2014

Från vila till kärlek och erotik på Götaplatsen

Det händer när du vilar – så heter en av de många böcker som ligger på mitt sängbord. Det är en bok full av små kloka betraktelser över behovet av vila, och en bok som åtminstone för mig fungerar som bra nedvarvning efter en intensiv dag. För visst är det så, vi behöver vila för att kunna ta nya tag, växa, vara nyfikna. Det är när vi vilar som alla intryck sorteras, som reflektionen får utrymme och som kropp och själ får chans att fixa till eventuella skavanker.
Nu är det augusti, och många av oss har en alldeles underbar och ganska lång semestervila bakom oss. Jag har varit tillbaka på jobbet i två veckor. De första dagarna var det ganska stillsamt här på Konserthuset, nästan lite sömnigt (men det gick fort över!). De få kollegor som var på plats delade med sig av berättelser om sin semestervila – någon hade byggt altan, en annan lagt tak, en tredje kört motorcykel. Inte så vilsamt kanske, i trettiogradig värme? Men huvudsaken är nog att vi får vila från det vi gör till vardags. Och jag hoppas att alla medarbetare i Konserthuset har haft möjlighet att vila under sommaren, och att man nu är tillbaka med nypåfylld energi och kraft inför den kommande säsongen.
Energi och kraft behövs – augusti månad innebär minst sagt en rivstart för våra musiker och alla som arbetar med denna månads produktioner. Eller vad sägs om konsert kl 01.00 en lördagnatt? Strax före semestern togs beslutet att en grupp orkestermusiker skulle spela på Way out West-festivalen tillsammans med violinisten Daniel Hope, på GöteborgsOperan vid nämnda klockslag i lördags. Det blev en del pyssel under sommaren för både orkesterchef och producent för att få allt att falla på plats ihop med det stora Way out West-maskineriet, men belöningen kom när en stor och entusiastisk publik fick en fantastisk nattlig konsert! Och med konsert mitt i natten är nivån satt – därifrån har vi ökat, den här veckan kokar det! Huset är befolkat av såväl vår egen personal som gästande artister. Repetitionerna inför helgens tre konserter, med tre olika program, är nu inne på upploppet, och vi är strax redo att ta oss an Göteborgs Kulturkalas.
Göteborgs Kulturkalas som pågår hela veckan har lyckats ganska väl med att ta kommandot över stan – med undantag för vädrets makter som ju är svåra att rå på. Ett myller av människor, paraplyer, artister och mat fyller Göteborgs gator. Vill man kan man besöka GSO Road Show vid Stora Teatern, vår trailer som har varit på turné i Västra Götalandsregionen under hela sommaren, och som nu har parkerat på Kulturkalaset. Vad gäller vädret så håller vi tummarna inför kvällens konsert på Götaplatsen, då musiker ur Göteborgs Symfoniker spelar tillsammans med Laleh, inför en gissningsvis väldigt stor publik. Då vill vi att åskskurarna tar sig lite vila efter en intensiv vädervecka. Just nu ser det faktiskt ganska lovande ut.
Symfonikerna spelar på Götaplatsen även i morgon, så regnet får gärna hålla sig borta även då. Vi har en familjeföreställning där vi hyllar Tove Jansson som skulle fyllt 100 år i år, tillsammans med Mark Levengood och sångerskan Emma Salokoski. Dirigerar gör Santtu-Matias Rouvali och vår egen Måns Pär Fogelberg är konferencier – en härlig stund för hela familjen klockan fyra i morgon.
Ett par timmar senare, klockan sex i morgon (lördag) kväll, är det dags för våra musiker ännu en gång; som sagt, det tredje konsertprogrammet inom loppet av två dagar. Då bjuder vi på – allt enligt vårt marknadsföringsmaterial – ”kärlek och erotik på Götaplatsen”. Kan någon motstå det?
Efter dessa intensiva dagar tror jag att det är dags för lite vila igen, kanske både för musiker och Göteborgspubliken. För det är ju så, det är när vi vilar som det händer.

Erika Strand 15 augusti 2015

Midsommarkänslor

I lördags skrev Helena Wessman sin sista VD-blogg för Göteborgs Symfoniker. Jag, Erika Strand, som tar över stafettpinnen så här på midsommarafton, gör det med synnerligen blandade känslor. Känslor som sorg, stolthet och skräckblandad förväntan slåss om utrymmet i mitt inre.

Sorg – över att en av Kultursveriges i särklass bästa chefer inte längre är min chef (och jag är inte ensam om att tillskriva Helena den rollen – grattis Stockholm!). Jag har haft Helena som chef såväl här hos Göteborgs Symfoniker som på Högskolan för scen och musik, och om jag skulle beskriva vad i hennes ledarskap som är så enastående skulle det förmodligen bli en roman – som jag inte har tid att skriva och som ni inte har tid att läsa. Men, väldigt kort – Helena är den modigaste chef jag någonsin haft att göra med, med en osviklig förmåga att uppmuntra, stötta och ge förtroende till sina medarbetare. Visionär, godhjärtad, tydlig. Vansinnigt snabbtänkt. Och en hel del annat också, som nu kommer att föräras Radiosymfonikerna. Helena tackades av igår av såväl medarbetare och styrelse som övriga politiker och andra samarbetspartners. Tal efter tal vittnade om de strålande insatser som Helena gjort för Göteborg och Göteborgs Symfoniker, och vilken förebild hon är för många av oss. Vi är många som är oerhört tacksamma för de år vi har fått ha Helena som chef – hon har satt sin prägel på organisationen, och det ska vi som är kvar nu se till att vårda och vidareförädla.

Nästa känsla – Stolthet. Stolthet över den fantastiska verksamhet som vår publik får ta del av i olika sammanhang. Den här veckan har det varit full aktivitet från morgon till kväll. I tisdags var det ett sponsorevent i huset – den som var i närheten av Götaplatsen den dagen kunde inte undgå att se att Konserthuset blivit inklätt i en karakteristisk grön färg – , där orkestern spelade för en mycket entusiastisk publik.

I tisdags och onsdags genomfördes Göteborgs första El Sistema-festival, som Göteborgs Symfoniker och El Sistema-stiftelsen arrangerade tillsammans med en mängd samarbetspartners. Över 600 barn musicerade tillsammans i nästan två dygn, med en avslutande konsert i onsdags kväll på GöteborgsOperans stora scen, sida vid sida med pedagoger och professionella musiker. Publiken jublade och torkade tårar när stråkar, händer och röster tillsammans skapade en stämning som nästan lyfte taket. Festivalen var den första i sitt slag, och den kommer att genomföras i allt större skala fram till Göteborgs 400-års jubileum år 2021. Och förhoppningsvis i många år därefter. Den här typen av aktiviteter ger verkligen hopp för framtiden.

Vi har också denna vecka genomfört säsongens sista orkesterkonserter. Gårdagskonserten med Herbert Blomstedt på dirigentpulten, och med orkestern som spelade Stenhammar och Beethoven, gick rakt in i mitt hjärta. Nu får orkestern en välförtjänt och välbehövlig semester, efter ett intensivt år med ett avslutande crescendo.

Och så min skräckblandade förväntan – inför att jag för en tid har fått förtroendet att leda Göteborgs Symfoniker AB, till dess att en ordinarie VD och konstnärlig chef finns på plats. Jag vet ju faktiskt inte riktigt vad jag gett mig in på. Däremot har jag gått i den bästa av skolor genom att arbeta nära Helena Wessman i många år, och jag vet att jag är omgärdad av oerhört kompetenta och kloka kollegor och medarbetare. Jag är därför tryggt förvissad om att Göteborgs Symfoniker även fortsättningsvis kommer att fortsätta på inslagen väg – mot världstoppen.

Jag hann nätt och jämnt skriva min första blogg innan det blev dags att ta sommarpaus i bloggandet, för att sedan komma tillbaka i augusti. Nu är det midsommarafton, med sedvanligt midsommarväder, och jag ska strax ge mig ut i havskajak tillsammans med familj och vänner. Känslobubblet lär följa med mig, ackompanjerat av Kungsbackafjordens vågskvalp mot kajakskrovet.

En fin sommar tillönskar jag er alla,

Erika Strand 20 juni 2014

Fem magiska år med Göteborgs Symfoniker

Det är mycket som är ”sista” nuförtiden och idag gäller det min VD-blogg på Göteborgs Symfonikers webbplats. Separationsångesten sliter i mig och jag dignar av trötthet till följd av alla starka känslor. För samtidigt som jag våndas över att lämna Göteborg känner jag stor förväntan inför mitt nya uppdrag och en väldig lättnad över att kunna flytta hem till maken.

I fem år har jag varit VD och Konstnärlig chef för Göteborgs Symfoniker AB. Fem fina år med magiska musikupplevelser, spännande människor och nyttiga erfarenheter. Vi har alla arbetat hårt – musiker, administration, styrelsen och våra externa samarbetspartners – och jag är stolt över det vi åstadkommit.

Göteborgs Symfoniker ligger i framkant på de flesta områden. Gällande den konstnärliga kvaliteten, förstås. Göteborgs Symfoniker är defintivt en av Europas främsta orkestrar. Vissa placerar oss till och med i topp globalt sett. Eller som en av stadens kulturprofiler sa häromdagen: Det låter så bra att det knappt är verkligt.

Till verksamhetens konstnärliga kvalitet bidrar programsättningen och de artister vi samarbetar med. Under 2014 leds nära hälften av orkesterns produktioner av dirigenter ur det absoluta toppskiktet internationellt. Vi har en mängd fina solister och en programsättning som i många stycken är nydanande. Det publiken kan ta del av i Göteborgs konserthus står inte de stora världsstäderna efter. Berlin, London, Wien, New York – vi spelar i samma liga.

Göteborgs Symfoniker turnerar regelbundet vilket bidrar till profileringen av såväl Göteborg och Västra Götaland som av orkestern själv. Efter den senaste turnén till Frankrike, Italien och Schweiz har inbjudningarna duggat tätt. Orkestern gjorde så starkt intryck att alla vill ha oss tillbaka.

Ett område där Göteborgs Symfoniker är föregångare bland svenska kulturinstitutioner är barn- och ungdomsverksamheten. Vi har en lång tradition med högkvalitativa produktioner för den unga publiken, något vi utvecklat ytterligare genom konstnärliga residens och nytänk i produktionsarbetet. Sedan några år är skolkonserterna kostnadsfria och kan kopplas ihop med eget skapande på olika nivåer.

Göteborgs Symfoniker ger goda betingelser också för unga musikanter. Sportlovsorkestern, residens och speldagar med gästande ungdomsorkestrar, samverkan med kulturskolor och tävlingar med ung profil är väl etablerade aktiviteter. Nya växer fram efter hand. Bland annat diskuterar vi mentorprogram för orkestrar i regionen och ett system med professionella artister som coacher ute i skolorna.

För El Sistema – den venezolanska modellen för undervisning med musiken för verktyg för social och mänsklig utveckling – har Göteborgs Symfonikers engagemang varit helt avgörande.

Tillsammans med Göteborgs stads kulturskolor har vi skapat en svensk tillämpning som nu sprids över hela landet. Våra musiker möter barnen på veckoträffar, samlingar i Konserthuset och konserter sida vid sida. Vi arrangerar seminarier och konferenser och är huvudarrangör för musiklägret ”Side by side by El Sistema” som genomförs för första gången nästa vecka. Till Side by side är musikanter och sångare från hela landet välkomna. Nästa sommar öppnar vi för internationellt deltagande med målet att om några år locka spelsugna ungdomar i tiotusental.

Ytterligare ett profilområde för Göteborgs Symfoniker är det digitala konserthuset GSO Play. Vi var först i landet med att installera kameror och sändningsutrustning och lägger sedan 2012 ut konserter kostnadsfritt på webben. Redan detta har ökat vår räckvidd dramatiskt och än bättre blir det genom de tilläggstjänster vi nu utvecklar, såsom appen GSO Play och det mobila konserthus som i sommar trafikerar Västra Götaland.

Vårt hårda arbete har också resulterat i utvecklad service till vår publik – vi har en restaurang i toppklass och biljettförsäljare med personlig relation till alla i publiken – samt synnerligen god ordning på våra interna processer. Det gäller allt från det veckovisa produktionsarbetet till vårt arbetsmiljöarbete och ekonomihanteringen.

Vi har arbetat hårt de senaste fem åren och det har varit ofantligt roligt. Tack för det, kära kollegor!

När jag nu ska lämna verksamheten kan jag blicka tillbaka på sammanlagt drygt sju år i Göteborg. Jag var en tid högskolerektor för Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet innan jag kom till Göteborgs Symfoniker. Tidigare i mitt liv hade jag mest uppehållit mig i landets östra delar. Det var därför smått sensationellt att lära känna det västsvenska sättet att vara – för kusterna skiljer sig mycket åt.

Det visade sig redan då jag kom till Göteborg för anställningsintervju någon gång på senhösten 2006. Jag hade glömt mobiltelefonen hemma i Västerås, vilket födde en märklig känsla av att gå in i en ny dimension, i ett nu avskuret från det som då var min vardag.

Upplevelsen blev än mer påtaglig då jag kom till Ågrenska villan där intervjun skulle hållas (på östkusten betyder ”ågren” lätt ångest) och möttes av en hjärtlighet utan motstycke. Intervjun blev till ett hisnande samtal om konst, pedagogik och livet.

Efteråt, då jag gick till tåget i hällande regn, tilltalades jag av en helt främmande man som påpekade att det inte alltid regnar i Göteborg, men oftast – ”å de e la gôtt de me”. Vi slog följe en stund och hann på bara ett par kvarter tala om djupt existensiella frågor.

Och så har det fortsatt. Många har gjort som intervjugruppen och mannen vid övergångsstället. Bemött mig med stora värme och vågat prata allvar redan vid första bekantskapen.

För mig är detta göteborgsandan. Lättheten att få kontakt – det kan räcka med en fika för att få igång ett stort samarbetsprojekt. Den stora omsorgen om andra – jag har känt mig väl omhändertagen i både med- och motgång. Viljan att alltid bli bättre, helst bäst – i synnerhet jämfört med Stockholm – och den stora glädjen över det vi har tillsammans. Ja, att vi är så stolta över att leva just här.

Den stoltheten tycker jag är något att fortsatt odla. Västkustens befolkning gillar göteborgarnas symfoniker. Det märktes tydligt vid våra konserter i Slottsskogen och på Bohus fästning i Kungälv förra veckan och det var helt uppenbart då jag hälsade välkommen till vår konsert i torsdags. Förväntan inför konsertupplevelsen lyste i publikens ögon och min maning att dämpa hostningarna för att inte störa liveinspelningen blev vår gemensamma önskan. Bättre medspelare till vår fina orkester går inte att tänka sig.

De sista två veckorna innan mitt VD-avslut och musikernas välförtjänta semester tillbringar vi med Herbert Blomstedt, som i år har varit verksam som dirigent i 60 år. Liksom då han gästade oss i december tolkar han musik av Wilhelm Stenhammar och Ludwig van Beethoven. Denna gång Serenad respektive Symfoni nr 3.

Serenaden spelas in för utgivning på CD. Därför ger vi tre konserter och ”patchar” därmellan. Att patcha (lappa) betyder att ställen som inte fungerat tillräckligt bra på konserterna tas om utan publik i salen. Vi ger också två konserter på turné. Igår i Jönköping och idag lördag i Umeå. Och som om det inte var nog hinner vi med en konsert på tisdag med ett helt annat program skräddarsytt för en av våra huvudsponsorer. Musikerna har som sagt mycket stor kapacitet.

Så här långt kommen med bloggandet har jag just ätit lunch med Herbert Blomstedt och hört spännande berättelser om hans möten med Wilhelm Furtwängler tidigt i karriären. På hotellet är påbjudet tystnad så att de som behöver kan sova en stund innan akustikprovet som börjar om en timme.

Jag försökte skriva också under repetitionen i Jönköpings konserthus Spira igår, men det gick inget vidare. Orkestern spelade så vackert att jag ständigt måste avbryta för att bara njuta. Därför blir denna min sista blogg publicerad drygt ett dygn senare än jag tänkt mig. Separationsångest var ordet.

I ganska exakt en vecka till uppbär jag titeln VD och Konstnärlig chef för Göteborgs Symfoniker AB. Den 20 juni tas den över av vår administiva chef Erika Strand som tillförordnats fram till att ordinarie efterträdare kommer på plats. Själv tillträder jag i augusti som Konserthuschef för Berwaldhallen med Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören.

Fem magiska år fick jag med Göteborgs Symfoniker. Varmt tack för det!

Helena Wessman 14 juni 2014

Ett fint vidgande av vårt göteborgska ”vi”

Det ser lovande ut. Efter ett bedrövligt regnande igår kväll skiner nu solen från klar himmel. Men det kan förstås ändras. Det är ännu bara tidig morgon och många timmar till Göteborgs Symfonikers konsert under nationaldagsfirandet i Slottsskogen.

Som så mycket annat vi gör sträcker sig Slottsskogskonserterna långt tillbaka i tiden. Relativt långt i alla fall, sisådär trettio år. Vädret har för det mesta har varit fint. Vid bara ett par tillfällen har konserten fått ställas in på grund av regn, vilket får anses vara unikt i en så ofta blötlagd stad som Göteborg.

Årets nationaldagskonsert leds av vår förste gästdirigent Kent Nagano. Solister är Ann Petersen, sopran, Niina Keitel, mezzosopran, Mikael Weinius, tenor och Audun Iversen, baryton. Medverkar gör också Göteborgs Symfoniska kör förstärkt med musikhögskolestudenter från Göteborg och Piteå.

Samtliga finns med också imorgon då Göteborgs Symfoniker kröner firandet av två hundra års nordisk fred på Bohus fästning i Kungälv med ännu en utomhuskonsert. Fredsfirandet har pågått i nära en vecka med politiska möten och historieseminarier. Även på Bohus anordnas förstås nationaldagsfirande idag.

Firandet i Slottsskogen har med åren växt till att omfatta flera timmars framträdanden på en mindre scen, vår stora konsert med unga musikanter som förband, utställningar, barnaktiviteter och det jag tycker är finast av allt – välkomnandet av nya medborgare.

Inbjudan har gått ut till 3.715 göteborgare som fick svenskt medborgarskap under 2013. De välkomnas med gåvor från Göteborgs stad samt ett minnesblad som delas ut av politiker. Kommunstyrelsens ordförande Anneli Hultén håller tal, svenska flaggan hissas och alla dansar polka tillsammans.

Medborgarskapsceremonin anordnas i år för åttonde gången och är en mycket fin markering av det stora ”vi” som goda krafter odlar här i Göteborg. Ett vi som säger att nationalitet är en konstruktion byggd på att människor sluter sig samman på en viss plats vid en viss tid. Det viktiga inte är ens ursprung utan att man är delaktig i gemenskapen här och nu.

Efter ceremonins avslutande fortsätter många av deltagarna till Göteborgs Symfonikers konsert och jag är stolt över att vi på så sätt kan medverka till vidgandet av vårt göteborgska ”vi”. För vi vill ju med vår musik omfamna alla medborgare i vår stad och vår region och gläds över att på nationaldagen kunna välkomna dem i tiotusental till vår konsert.

Under firandet i Slottsskogen passar vi på att presentera vårt mobila konserthus, en stor trailer inredd med publikstolar, ljudanläggning och bildskärm. Där får publiken möta Göteborgs Symfoniker genom de konsertupptagningar vi gör för GSO Play.

Trailern kommer under sommaren att turnera i regionen. Stopp blir det bland annat under stadsfestivaler i Nossebro, Vara, Mariestad, Borås, Mellerud, Ulricehamn, Lidköping och Mölndal. Efterfrågan bland arrangörerna är stor och vi hoppas förstås att också publiken ska finna konceptet intressant.

Utöver utomhuskonserterna i Göteborg och Kungälv har Göteborgs Symfoniker denna vecka också givit en abonnemangskonsert. Kent Nagano dirigerade också den och pianosolist var hans hustru Mari Kodama. På programmet stor förspelet till Richard Wagners opera Tannhäuser, Wilhelm Stenhamnars Pianokonsert nr 2 samt Johannes Brahms fjärde symfoni. Storslagen musik som ställer höga krav på orkestern. Något som våra skickliga musiker hanterade på ett lysande sätt, trots kort repetitionstid. Deras kapacitet imponerar.

El Sistema och vår delaktighet i dess framväxt har i veckan fått positiv uppmärksamhet i två mycket hedrande sammanhang. Dels genom att Stiftelsen El Sistema tilldelades barnkulturpriset Alfons-Bokalen 2014 för ”insatsen att öppna dörrar och samla barn till gemensamt musikskapande över kulturer och gränser”. Dels genom att jag själv fick motta Göteborgs stads förtjänsttecken för vårt arbete med att tillgängliggöra Göteborgs Symfoniker i allmänhet och för vår satsning på El Sistema i synnerhet.

Båda tilldragelserna ger mig anledning att ännu en gång framhålla det fina samarbetsklimatet i Göteborg och regionen Västra Götaland. Många kloka, varma och kompetenta människor har medverkat till svenska El Sistemas utveckling. På bara tre år har rörelsen växt till att omfatta flera tusen barn och familjer över hela landet. En stark och viktig insats för att stärka den gemenskap som vi högtidlighåller under Sveriges Nationaldag.

Helena Wessman 6 juni 2014.

Lång framförhållning, varningsflagg och spurt

Jag borde ha varit klar med veckans blogg vid det här laget, men latmasken leder mig på irrvägar. Jag läser tidningen, spanar efter nya inlägg på Facebook och städar lite bland mejlen istället. Men nu kan det inte undvikas längre. Bloggen måste bli skriven.

Arbetsveckan är kort och tog för min del nästan slut redan i tisdags eftermiddag. ”Nästan slut” betyder att jag då lämnade arbetsplatsen för att åka till Gotland, men att jag ändå jobbar vidare på halvfart med mejl och planering.

Förhoppningvis får också musikerna i Göteborgs Symfoniker lite avkoppling under långhelgen. Veckans konsert framförde de redan i onsdags tillsammans med Mei-Ann Chen och vår egen Johan Stern som gav Arthur Honnegers Cellokonsert ett förstagångsframförande i Göteborg. Stolta kollegor har via sms meddelat att han spelade helt fantastiskt.

På måndag återkommer Kent Nagano för att leda Symfonikerna under en intensiv och musikaliskt krävande vecka med ett helkvällsprogram på onsdagen – Naganos hustru Mari Kodama är solist i Stenhammars andra pianokonsert – repetition för två nya program torsdag kväll och friluftskonserter i Slottsskogen och på Bohus fästning fredag och lördag.

Efter det får musikerna en dag ledigt innan vi spurtar fram till semestern ihop med Herbert Blomstedt. Tre konserter på hemmaplan, turné och skivinspelning ska de hinna med på bara två veckor. Jag hoppas som sagt att de kan koppla av lite under innevarande långhelg.

Spurten gäller också mig själv. Tre skälvande veckor återstår av mitt åtagande som VD och Konstnärlig chef för Göteborgs Symfoniker AB. Även om jag ogärna tänker så radar ”sista-gången-mötena” upp sig. I tisdags till exempel sista gången både med företagets samverkansgrupp och med styrgruppen för konserthusets renovering.

I åtskilliga mejl har jag på sistone skrivit att eftersom jag snart ska sluta vore det bra om vi snabbt kunde komma till klarhet i den ena eller den andra frågan samt aviserat Erika Strands snara tillträde som tillförodnad chef för verksamheten.

Det känns mycket konstigt alltihop. Ja inte att Erika Strand tar över, förstås. Hon är en stark och tydlig chef och känner verksamheten i alla dess delar utifrån sin ordinarie position som administrativ chef. Hon kommer att göra ett lysande arbete också som tillförordnad VD och Konstnärlig chef. Känslan av konstighet ligger i att jag inte längre ska arbeta så nära alla mina fina kollegor.

De frågor jag framförallt vill klara ut innan jag slutar gäller kommande års turnéer. Om tio månader, till exempel, beger sig Göteborgs Symfoniker till Kina. En liten förtrupp är där i detta nu för att bese konsertlokaler och utarbeta bra program för presentationen av vår ägare Västra Götalandsregionen, Göteborgs stad och övriga turnéfinansiärer. I förtruppen ingår Marie-Louise Ljung och Martin Söderlund som är sponsor- respektive turnéansvariga hos oss, samt Mikael Appelqvist som arbetar med Externa relationer hos Västra Götalandsregionen.

Turnéplanering är en krävande uppgift för Göteborgs Symfonikers administration och inleds oftast ett par år innan aktuell resa. Det första mötet inför Kinaturnén höll jag i november 2012. Planeringen inför turnén i augusti 2015 startade våren 2013. Och så vidare.

Den långa framförhållningen gör oss sårbara ekonomiskt, eftersom vi binder upp oss för kostnader innan vår ägare Västra Götalandsregionen ens börjat diskutera anslagen för aktuellt budgetår.

Vid ett möte med Kulturnämndens presidium i måndags hissades varningsflagg för 2015. Jag sade det då och upprepar det nu: Det är av yttersta vikt att anslagen räknas upp i takt med kostnadsökningarna. Annars holkas ekonomin snabbt ur och ägaren får än en gång ett krisläge att hantera.

För så länge Göteborgs Symfonikers uppdrag är att bedriva verksamhet med internationell lyskraft krävs den bemanning vi har idag. Turnéer är nödvändiga både för vårt ambassadörskap och för den konstnärliga utvecklingen. Och för att kunna erbjuda ett högkvalitativt konsertutbud på hemmaplan måste vi kunna anlita artister som matchar våra skickliga musiker.

Det är dyrt att bedriva symfoniorkester och jag har full respekt för de utmaningar Kulturnämnden ställs inför i varje budgetprocess. Jag hävdar dock med bestämdhet att en stark finansiering av Göteborgs Symfoniker är en investering som gynnar såväl medborgare och det regionala musiklivet, som regionens och det västsvenska näringslivets internationella attraktivitet.

Helena Wessman 30 maj 2014

En flängig vecka

Solen skiner, men jag är trött och tung av alla känslor som rör sig i mitt inre. Att avsluta och så småningom lämna mitt uppdrag som VD och konstnärlig chef för Göteborgs Symfoniker är ett sorgearbete. Alla underbara medarbetare, publiken och våra samarbetspartners – jag kommer att sakna er så!

Ännu återstår några veckor och jag jobbar på för fullt. Just den här veckan är av det flängigare slaget med resor kors och tvärs. Västerås, Visby och Stockholm i måndags, Göteborg tisdag-onsdag, Bergen torsdag, Göteborg igår och avslutningsvis Milano och tillbaka till Göteborg i helgen.

Jag är inte ensam. På tåg och flyg möter jag tusentals andra på resa i tjänsten. Jag tror mig känna igen affärsresenärerna på klädseln, den lilla resväskan på hjul och otåligheten vid på- och avstigning. I min föreställningsvärld är semesterfirare lite lugnare och mer uppmärksamma. I ett plan fyllt av affärsresenärer tittar ingen på flygvärdinnorna under säkerhetsinstruktionen.

Jag reser i musikens tjänst, vilket ger anledning att uppmärksamma musikinstitutionerna på respektive ort. Två regionala musikinstitutioner, även kallat länsmusiken, tre symfoniorkestrar och ett av världens förnämsta operahus.

I min hemstad Västerås har Konserthuset hunnit bli tolv år och är väl etablerat hos befolkningen. Driftorganisation är Västmanlandsmusiken som också rymmer Länsmusiken och Västerås Sinfonietta. I Sinfoniettan arbetar ett trettiotal musiker lite mer än halvtid och genomför denna vecka sin första turné till London. Musikernas tjänstgöringsgrad är uppe till diskussion varje gång huvudägaren Västerås stad ska lägga sin budget.

Länsmusikdelen inom Västmanlandsmusiken har en mycket omfattande verksamhet riktad till tre målgrupper – arrangörer, utövare och åhörare – vars behov i hög grad styr verksamhetens innehåll. Länsmusiken har inga egna musiker, utan anlitar frilansmusiker för alla sina produktioner.

GotlandsMusiken i Visby är också länsmusik, men av annat slag. Här finns femton heltidsanställda musiker som spelar blåsarkvintett, brassensemble och jazzkvartett. För de regelbundet återkommande framträdandena med storband och blåsorkester anlitas frilansmusiker, av vilka de flesta hämtas från fastlandet. GotlandsMusiken är också huvudman för Gotlands Sinfonietta, en stråkensemble bestående av både professionella musiker och amatörer.

Bergens Filharmoniska Orkester och Sveriges Radios Symfoniorkester är snarlika Göteborgs Symfoniker både till storlek och verksamhet.

Bergens Filharmoniska Orkester, BFO, är en av Europas äldsta orkestrar, bildad redan 1765. De drygt 100 musikerna har ett starkt stöd hemmavid med en publik nästan lika stor som den vi har i Göteborg, trots att Bergen bara har hälften så många invånare. Hemvist är Grieghallen, invigd 1978 och nu föremål för efterlängtad modernisering. BFO är en av två nationalorkestrar i Norge. Oslofilharmonikerna är den andra. Precis som Göteborgs Symfoniker satsar BFO stort på att positionera sig internationellt. Chefsdirigent är Edward Gardner.

Den internationella verksamheten är central också för Sveriges Radios Symfoniorkester, SRSO. Chefsdirigent är Daniel Harding, som nästa säsong bjuder publiken i Berwaldhallen på hela 25 veckor. Ungefär hälften av dem ägnas projektet Interplay där forskare och filosofer möter Harding i samtal kring musik och vetenskap.

Det som främst skiljer SRSO från Göteborgs Symfoniker är public service-uppdraget som följer med kopplingen till Sveriges Radio. I detta ligger bland annat folkbildningsuppdrag och att via radiosändingar göra sig till hela Sveriges orkester.

Göteborgs Symfoniker är Sveriges Nationalorkester, vilket förvisso också innebär ett nationellt ansvar men basen är otvetydigt Göteborg och Västra Götaland. Vi ska i första hand bidra till det goda livet på hemmaplan och med vår turnéverksamhet sätta regionen på kartan internationellt. Nationalorkesteruppdraget har vi tolkat som en förstärkning av vårt ambassadörskap och som en maning att nationellt driva utvecklingen på orkesterområdet.

I Berwaldhallen finns också Radiokören, som anses vara en av världens främsta. I vårt land finns mycket få institutioner med professionella körsångare. Vid sidan av operahusen, enbart Radiokören.

Avslutningsvis veckans sista destination, La Scala i Milano. Teatro alla Scala, som namnet lyder på italienska, invigdes 1778 med en opera av Antonio Salieri. Många av de mest spelade operorna har uruppförts på La Scala och bland chefsdirigenterna finns legandarer som Arturo Toscanini, Carlo Maria Giulini, Claudio Abbado, Ricardo Muti och Daniel Barenboim.

Mitt skäl för att ta mig dit denna lördag är ett möte med dirigenten Esa-Pekka Salonen och hans framförande av Richard Strauss Elektra. Ett tjänsteuppdrag som inte direkt gör ont.

Göteborgs Symfoniker framför denna vecka den mäktiga orkestersviten Planeterna av Gustav Holst och multikonstverket Manyworlds av den norske tonsättaren Rolf Wallin. Iförd 3D-glasögon lät jag mig bergtas av musik och film igår. Reprisen ikväll kan varmt rekommenderas. Dirigent är en av Göteborgs Symfonikers absoluta favoriter, den unge tysken David Afkham.

Helena Wessman 24 maj 2014

Trollguld och trailer för ökad tillgänglighet

Det går troll i vissa dagar. Som denna fredag. Vad jag än har tagit mig an har jag blivit avbruten och inkastad i något nytt. Under hög intensitet har jag i mycket korta sjok betat av fråga efter fråga och på slingriga vägar till sist tagit mig fram till bloggskrivandet, nio timmar senare än jag tänkt.

Trolltyg tycks också ha drabbat vår säsongsplanering. Åter har en artist tvingats ställa in. Pianisten András Schiff, vars ankomst har omgetts med sådan förväntan, fick med kort varsel ersättas av pianisten Per Tengstrand och dirigenten Thomas Søndergård. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker framför de Uvertyr till Rosamunde av Franz Schubert, Mozarts Pianokonsert nr 23 samt Antonin Dvoraks Symfoni nr 8.

Om jag inte missminner mig var detta den sjunde stora programändringen på ett år, vilket är extremt ovanligt. De flesta säsonger behöver vi inte ändra något alls. Nu hoppas vi att oturen ska vara tillräcklig för flera år framåt.

Det glädjande i sammanhanget är att kollegorna på planeringsavdelningen i samtliga fall har hittat helt lysande ersättare. Så också denna gång.

Konserten igår blev en stor framgång med stående ovationer både efter solokonserten och symfonin. Jag är i trygg förvissning att detsamma sker ikväll. Det är elva år sedan Per Tengstrand senast spelade med orkestern och återseendets glädje var stor. För Thomas Søndergård var det premiär med mersmak.

Bland veckans möten fanns en sittning med kommunikationschef Urban Ward som bland annat berättade om läget för vårt senaste tillgänlighetsprojekt, GSO på väg.

Under fem månader ska vi trafikera Västra Götaland med en mobil konsertlokal, en trailer som har inretts med publikstolar, bildskärm och förstklassig ljudutrustning. Trailern ska besöka marknader, stadsfestivaler och andra sammanhang där människor samlas i större skaror. På varje ställe bjuder vi i några dagar in till öppet hus och konserter genom uppkoppling mot vår digitala tv-kanal GSO Play. Vi riggar också en stor bildskärm på utsidan, så att konserterna kan höras i det fria. Typ konsert på bio i en trailer och utanför.

En annan nyhet som Urban Ward ansvarar för är vår GSO Play-app som för en ringa summa kan laddas ned till mobilen eller surfplattan. Med denna kan du titta på GSO Play utan att vara uppkopplad mot nätet. Hämta hem den konsert du vill titta på – under hämtningen krävs nätkontakt – så finns den tillgänglig i din enhet i trettio dagar. Då tiden gått ut raderas filen automatiskt och ger plats för nya musikupplevelser.

Appen kom ut i måndags och låg några dagar högst på Appstores topplista. I skrivande stund har vi halkat ned till tjugofemte plats, men borde snabbt ta oss uppåt om alla våra anhängare tar till sig den nya tekniken. Appen är extra billig den första veckan, så passa på du också.

Klockan har passerat sex och Göteborgs Symfoniker sitter vid det här laget på podiet i full färd med veckans andra konsert. Själv befinner jag mig på ett tåg mot Stockholm, på väg till en abonnentträff och konsert på min kommande arbetsplats Berwaldhallen. Chefdirigenten Daniel Harding leder Sveriges Radios Symfoniorkester i Johannes Brahms första pianokonsert och det nyskrivna verkat Speranza av den engelske tonsättaren Mark-Anthony Turnage. Paul Lewis spelar solostämman i Brahms.

Trollerierna håller sig. Så här långt kommen i min blogg har det hunnit bli lördag eftermiddag. Tåget till Stockholm blev fördröjt. Jag fick kasta mig i en taxi, kom till Berwaldhallen aningen för sent, störtade in bakom scenen och hade sedan ett sjå att hitta ut på podiet. Efter en irrande stund blev jag hjälpt tillrätta av en vänlig hornist och kunde till sist möta mina nya bekantskaper i publiken.

Också konserten i Berwaldhallen blev fantastiskt fin, vilket gjorde att jag för andra gången på en vecka kunde känna mig väldigt stolt över mina kollegor i orkestern – fast i en annan.

Lite trollaktigt är även det, att under en period vara associerad med två av landets främsta symfoniorkestrar. Eller lyxigt mest. Jag känner mig oerhört priviligerad som i yrket får möta alla dessa lysande musiker och de härliga personerna i stödjande funktioner runt omkring.

Veckans sista trolltyg var att bloggen helt föll i glömska sedan jag packat med surfplattan på tåget. Tills nu, då minnet plötsligt gav mig skjuts att snabbt skriva klart. Vissa dagar blir inte som man tänkt sig, men kan vara guld värda ändå. Trollguld värda.

Helena Wessman 17 maj 2014

5,5 miljoner besökare

Veckan började på Gotland med en morgontidig promenad från Visby hamn till flygplatsen. Maken tog färjan till Nynäshamn, medan jag omsider satte mig på ett plan till Göteborg. Staden vid havet var stilla och smärtsamt vacker i det sneda vårljuset.

Då jag kom till jobbet hade Göteborgs Symfoniker redan varit igång en timme. På dirigentpulten stod Kent Nagano och i den interna medhörningen klingade Sibelius femte symfoni. När jag hälsade på Nagano i pausen bekände han viss nervositet. ”Det här är orkesterns musik. Jag lyssnar och lär.”

Senare på dagen höll han tal till musikerna – ”this will be a love speach” – och gav uttryck för sin stora glädje över att ingå i GSO-familjen. ”I Göteborgs Symfoniker har jag funnit den ideala samarbetspartnern. Ni har en enorm potential och kan med hårt arbete utvecklas till en av världens främsta orkestrar på bara ett par år.”

Timmen efter offentliggjorde vi att Kent Nagano förlänger sitt kontrakt som Göteborgs Symfonikers förste gästdirigent fram till 2019. Det är vi mycket, mycket glada för.

Kent Nagano leder denna vecka ett program med Tod und Verklärung av Richard Strauss, Jean Sibelius femte symfoni – och världspremiären av Unsuk Chins klarinettkonsert med Kari Kriikku som solist. Det senare är vi särskilt stolta över. Koreanskan Unsuk Chin är en av vår tids mest ansedda tonsättare och att vara först med ett verk av henne är att skriva in sig i musikhistorien direkt.

Dessvärre framför vi enbart sats två och tre. På grund av hög arbetsbelastning blev Unsuk Chin sen med leveransen, så stämmorna hann inte bli klara. Detta förminskade inte på något sätt upplevelsen igår kväll. Publiken lyssnade koncentrerat och gav ett bifall som gjorde både tonsättare och solist yra av glädje. ”När får vi höra det här igen”, undrade en man på väg ut ur konsertsalen.

Programmet repriseras på lördag i Stockholms konserthus, som vi gästar inom ramen för vårt årliga utbyte med Kungliga Filharmonikerna. Den som inte kan ta sig dit rekommenderas att hålla uppsikt på vår webbkanal GSO Play och i programtablån för Sveriges Radio P2. Gårdagens konsert spelades in för både internet och radio. För som Kent Nagano sade i sin introduktion till verket: ”Det vilar något magiskt över att vara den första som hör ett stycke musik.”

Det är andra veckan i maj och tid för Svensk Scenkonst att hålla stämma och branschdagar. I år på Norrlandsoperan i Umeå. Omkring 250 företrädare för Svensk Scenkonsts medlemsföretag, våra fackliga motparter, myndigheter och departement har under tre dagar diskuterat nuläge och framtid för scenkonsten och dess institutioner.

Själv deltog jag onsdag-torsdag och blev som alltid upplyft av att möta mina kompetenta kollegor. Den svenska scenkonsten står stark såväl vad gäller konstnärligt utbud och organisationernas professionalitet, som verksamheternas betydelse för individ och samhälle.

Under 2012 genomförde Svensk Scenkonsts 109 medlemsföretag 26.044 scenkonstevenemang, vilka lockade 5,5 miljoner besökare. Branschen omsatte totalt 5,5 miljarder kronor, varav 374 miljoner användes till köpta tjänster, och genererade totalt 6.200 årsverken och sysselsättning för långt fler individer. Utöver det bidrog vi med 700 miljoner kronor i skatteintäkter.

Om man nu vill tala med siffror. Kanske ska vi hellre upprätthålla oss vid scenkonstens mjuka värden. Vid att konstnärliga upplevelser ger grund för reflektion, är identitetsstärkande och ökar vår empatiska förmåga. Och vid att konsten låter oss pröva olika ståndpunkter och hjälper oss att bearbeta svåra frågor. Samt inte minst, vid att intensiva konstupplevelser rent allmänt ökar vårt välbefinnande.

Frågor på det?

Helena Wessman 9 maj 2014

På turné

Göteborgs Symfonikers turné i Frankrike, Schweiz och Italien är avslutad och vi kan nöjt räkna hem ännu en succé. Orkestern har lovordats i alla tonarter av såväl turnéagenturen, som av de konserthuschefer och festivalledare som arrangerade de enskilda konserterna. Publikens jubel räckte till dubbla extranummer varje kväll.

Dessutom fick vår turnéorganisation stort beröm. ”Den mest professionella vi någonsin har arbetet med”, sa agenten som i sin jämförelse lyfter in några av Europas verkliga topporkestrar. Välförtjänt uppskattning, tycker jag, som ser hur alla runt orkestern ger sitt yttersta för att de praktiska arrangemangen ska hålla lika hög klass som musicerandet på podiet.

Jag berättar ofta om det hängivna och disciplinerade arbete som krävs av musikerna för att uppnå och bibehålla Göteborgs Symfonikers höga kvalitet. Detsamma gäller för organisationens övriga yrkesgrupper, de vi brukar omtala som ”administrationen”.

Orkesteradministratörerna, producenterna, teknikerna, bibliotekets personal, marknadsavdelningen, de som handlägger ekonomi- och personalfrågor, receptionen, restaurangen, foajépersonalen och biljettkassan, de som ansvarar för fastighet respektive sponsring, VD:s konstnärliga rådgivare och så förstås de fyra avdelningscheferna och jag själv – alla har vi tagit sikte på världstoppen och satsar på att uppnå perfektion i allt vi gör.

Och det vill inte säga lite, särskilt inte om vi talar om en nio dagars turné i tre olika länder.

Resor av det här slaget planeras år i förväg. Först ska själva turnén läggas upp, med tillräckligt prestigefyllda konsertarenor, acceptabel ekonomi och vettiga resrutter. Därefter bokning av hotell, resor och transporter samt en omfattande byråkratisk hantering kopplad till avtalen med respektive konsertarrangör och de skilda ländernas socialförsäkringssystem och skattelagstiftning.

Precis som för idrottsmän är följande helt avgörande för musikernas möjlighet att prestera: a) på vilket sätt och hur långt vi reser varje dag, b) näringsintaget, c) möjlighet att vila och ”starta om hjärnan” samt d) tillgången till instrument och lokaler för enskilda förberedelser.

Vi lägger därför ett omfattande arbete också på måltidsplanering. När man anländer till en stad med ett resesällskap på 127 personer är det nämligen inte bara att släppa ut alla på stan och tro att de själva ska kunna hitta föda. I synnerhet inte om schemat är tajt och särskilt inte i länder med siesta.

För den här turnén innebar det inledningsvis ett omfattande detektivarbete på distans för att försöka utröna vilka restauranger som finns nära respektive hotell, vilken kapacitet de har samt vilka tider de har öppet. Under själva resan dubbelkollades alla uppgifter varje dag, vilket i flera fall innebar att vi fick ändra våra planer.

Det låter lätt, men vi talar som sagt om måltider för 127 personer i ett land där siestan sammanfaller med turnéns äta-sova-tider. Turnéledningen gjorde hjältedåd – ingen behövde svälta – men det krävde som sagt mycket arbete.

Mycket arbete var det också för podiepersonalen och transportkillarna som hade att förhålla sig till vitt skilda konserthus.

På de två första ställena gick det förhållandevis lätt. Konserthusen i Aix en Provence och Udine är nybyggda med lättåtkomliga inlastningsytor och rymliga podier. I Lugano var det så trångt bakom scenen att kontrabasisterna fick packa upp ute i trailern och i Perugia var det ett under att lastbilen alls kunde ta sig in till den pyttelilla teatern.

Podierna i Perugia, Brescia och Bergamo är alla byggda för opera med kraftigt lutande golv och begränsad yta att ställa upp orkestern på. Särskilt i Perugia krävdes ett tålmodigt pusslande av podiepersonalen för att få till en fungerande uppsättning. De andra teatrarna var större, men krävde tankemöda de med.

En sak man kanske inte tänker på som medresande på våra turnéer är hur podieteknikerna och turnéledningen underlättar för oss andra att hitta i respektive konserthus. Under eftermiddagen ett sms med angivande av sceningångens läge i förhållande till huvudentrén och på plats i huset en mängd lappar med pilar som visar vägen till scenen, instrumenten, omklädningsrummen, toaletterna och kafeterian. Det behövs. Man blir förvirrad av att byta arbetsplats varje dag.

För kvalitetsavgörande insatser under turnén svarade också personerna vars uppgift det var att underlätta för dirigenten Gustavo Dudamel, medresande fysioterapeuter och de som skötte rapporteringen på vår turnéblogg. Samt, nog så viktigt, de ur styrelse och ledning som odlade kontakten med agenturen och konsertarrangörerna för att bädda för framtida återinbjudningar.

I nio dagar var vi på resa och i söndags kom vi hem. Innevarande vecka har orkestern fri tid för återhämtning och enskilda förberedelser. På måndag inleds nästa produktion med Göteborgs Symfonikers förste gästdirigent Kent Nagano och klarinettsolisten Kari Kriikku. Konsert ges i Göteborgs den 8 maj och därefter – turné! Fast mycket kortare. Bara till Stockholm fram och tillbaka. Måltiderna är redan bokade.

Helena Wessman 2 maj 2014