Sibelius andra symfoni för 146:e gången!

Turné med Göteborgs Symfoniker. Vi har snart varit ute i en vecka och risken att glömma något ökar för varje dag. Jag hittar en massa saker då jag tar den sista inspektionsrundan på hotellrummet efter att ha packat väskan. Hjärnan är trött efter de många förflyttningarna.

Den som har följt vår turnéblogg vet att Göteborgs Symfoniker och Gustavo Dudamel har gjort stor succé med de fyra konserter vi hittills hunnit med. Spelplatser har varit Påskfestivalen i Aix en Provence, Nya Teatern i Udine, Luganos musikfestival och igår Perugias lilla 1700-talsteater.

Teatro Morlacchi i Perugia är som ett dockskåp. I salongen en liten parkett och på höjden fem rader med små slutna loger. Mycket bladguld och krusiduller på logefronterna. En fantastisk målning i taket. Inga publikfoajéer.

När det begav sig gick publiken rakt in från gatan till sina privata rum där betjänter väntade med mat och dryck. Om föreställningen tråkade ut kunde man dra för draperiet och ägna sig åt kortspel eller intima nöjen.

Scenen är byggd för opera med lutande golv och mer djup än bredd. Vi fick inte plats med hela orkestern, utan tvingades minska stråket med en pult i varje stämma. Det lät ändå fantastiskt. Teatern är känd för sin fina akustik och våra musiker är mycket skickliga på att anpassa sig till varje situation.

Bakom scenen vindlar korridorer och trappor över fem plan. Pyttesmå artistloger på rad. Tre personer kunde med näppe klämma in sig i en loge för att byta om.

Teatern går i stil med staden. Perugia är mycket gammal och klättrar uppför berget. Gränderna är så smala att det krävdes poliseskort för instrumenttransporten. Schemat är tätt när man är på turné, så tyvärr hann jag inte uppleva så mycket av denna magiska plats, men jag lägger Perugia till listan över städer att återvända till som turist.

Ja, schemat är tätt men allt flyter på utan friktion tack vare vår utomordentliga turnéledning, Martin Söderlund och Sven Ericsson. De ser till att de flesta frågorna besvaras innan de väckts. Det är bara att följa med. Vi skämtar och kallar oss fårskock, med ett styng av allvar. Om alla agerade självständigt skulle det inte fungera. Till det är vi för många, 127 personer.

Till turnéns goda flyt bidrar i hög grad också våra podietekniker och instrumenttransportens chaufförer. De lyfter, skjuter, dukar upp och plockar ihop allt som krävs för en symfoniorkester. Ungefär 80 kubikmeter last har vi med oss.

Turnélivets hållpunkter är buss från hotell till flygplats, köer till incheckning och säkerhetskontroll, flygtur och hämta ut bagage, buss till nytt hotell, kö för incheckning och hisstransport, mat, vila och buss till konsertsalen, uppvärmning, rep och konsert. Och för oss i ledningen: Representation med dirigent, konsertarrangör och andra kontakter vi vill odla.

Det sista är rena nattskiftet. Eftersom konserterna startar först kl 20.30 sätter vi oss sällan till bords före halv tolv. Tufft för mig som är kvällstrött – man behöver inte flyga över Atlanten för att bli jetlaggad – men för det mesta väldigt trevligt.

Genomgående tema denna turné är svårigheten att hitta öppna matställen. Både på eftermiddagen då vi anländer till hotellet och efter konserterna. Turnéledningen parerar med förbeställda luncher och detektivarbete för att finna de ställen som faktiskt har öppet, men att ha nödproviant i handväskan är ett måste.

Vi sitter nu på vårt chartrade plan för näst sista flygetappen, från Perugia till Brescia. Vi framträder där ikväll och avslutar turnén i Bergamo på lördag. Mellan Brescia och Bergamo är det bara fem mil, så imorgon blir det buss för hela slanten. Sista flygresan tar oss hem till Göteborg på söndag.

Göteborgs Symfoniker har vid det laget framfört Jean Sibelius andra symfoni för 146:e gången sedan 1907. Förmodligen med samma starka genomslag som hittills. Både musik och framförande hänför åhörarna vart än vi kommer.

Publiken har också, turnén igenom, visat väldig uppskattning för våra musikers framföranden av Richard Strauss Till Eulenspiegel, Mozarts Symfoni nr 38 samt Tuonelas Svan av Jean Sibelius som ersatte Strauss i Lugano. Rent vilda har åhörarna blivit då vi kommit till extranumret av Rossini, Uvertyuren till Wilhelm Tell, och det extra extranumret, Vals ur Divertimento av Leonard Bernstein.

För så är det att vara på turné med Göteborgs Symfoniker. Det blir succé överallt. Tack för det, alla fina musiker!

På turné med Gustavo Dudamel

Långfredagen är den rödaste av våra röda dagar, så det blev ingen blogg igår. Men lite jobbade jag ändå. Det var en ansökan som måste bli klar, eftersom det dröjer innan jag kommer tillbaka till kontoret.

Göteborgs Symfoniker beger sig denna påskaftonsmorgon på turné. Sex konserter på nio dagar ska det bli. Gustavo Dudamel dirigerar och på programmet står Rickard Strauss Till Eulenspiegel, Wolfgang Amadeus Mozarts Symfoni nr 38 samt orkesterns ”signatur”, Symfoni nr 2 av Jean Sibelius.

Hela 140 gånger har orkestern spelat Sibelius andra symfoni. Första gången den 13 april 1907 med Armas Järnefeldt på dirigentpulten och vid tre senare tillfällen under ledning av tonsättaren själv. Det är en tradition vi stolt vårdar. Varje ny generation musiker skolas omsorgsfullt in i Göteborgs Symfonikers speciella sätt att framföra musiken.

Symfonikernas starka känsla för verket inger respekt. Gustavo Dudamel sa till exempel häromdagen att ”spela Sibelius andra symfoni ihop med Göteborgs Symfoniker är som att bli inbjuden i någons hem och börja flytta runt möblerna. Det är fantastiskt att ni låter mig göra det.”

Kent Nagano har uttryckt det som att ”det ska bli spännande att lära av orkestern hur Sibelius ska spelas.” Till det får han många möjligheter. Under de närmaste säsongerna kommer Kent Nagano att leda Göteborgs Symfoniker i alla Sibelius symfonier. Nummer två tar han sig an våren 2015.

Att denna vecka åter få samarbeta med Gustavo Dudamel gläder oss alla. Två år har gått sedan han senast dirigerade Göteborgs Symfoniker, eftersom en skadad axel tvingade honom att ställa in sitt besök förra året. Att vi ska turnera tillsammans är därför extra välkommet.

Den andra av veckans två konserter hemma i Göteborg sändes direkt på internet, utan kostnad för tittarna. Det händer inte ofta att Dudamels musicerande görs tillgängligt på detta sätt, så jag antar att vi hade tittare i hela världen. Om några dagar finns konserten på vår webbkanal GSO Play. Missa den inte!

Min vecka inleddes med en dags pryo i Berwaldhallen. Det är skönt att kunna lyssna in min nya arbetsplats redan nu. I augusti tillträder jag formellt positionen som chef för Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören. Jag har hittills träffat Berwaldhallens ledningsgrupp och haft enskilda samtal med alla cheferna och några andra medarbetare. Om ett par veckor möter jag de fackliga företrädarna.

Samtidigt som jag sakta svänger in mig på Stockholm arbetar jag intensivt med att avsluta så många delprojekt som möjligt hemma i Göteborg. Det handlar om allt från att lägga fast strategier och policies till turnéplanering och etablering av nya samarbeten. Inriktningen har ledningsgruppen och styrelsen sedan länge enats om. Nu gäller det att föra frågorna i hamn.

Göteborgs Symfoniker AB:s styrelse samlades i torsdags kring en fullmatad agenda. Strategiplanen för åren 2014-2017 spikades och en ny sponsringsstrategi föredrogs. Styrelsen beslutade också om bland annat arbetsordning för styrelsearbetet, attestreglemente och representationspolicy. Avslutningsvis utsågs Erika Strand att träda in som tillförordnad VD och Konstnärlig chef då jag lämnar mitt uppdrag den 20 juni.

Erika Strand är anställd som administrativ chef och är väl insatt i verksamhetens alla delar. Hon är dessutom en stark och trygg chef, så utnämnandet av henne garanterar stabilitet och fortsatt utveckling under perioden fram till att min efterträdare kommer på plats.

I måndags meddelade regeringen äntligen de ekonomiska förutsättningarna för det nya pensions- och omställningssystem som Svensk Scenkonst och de fackliga parterna ska förhandla fram till den 1 januari 2015, då staten släpper taget om scenkonstpensionerna. Vad regeringens beslut innebär i praktiken går inte att säga innan en ordentlig analys har gjorts. Det vi vet är att samtliga inbetalda premier ska komma scenkonstnärerna till godo, vilket förstås är positivt.

Medan jag skrivit har vi åkt buss från Götaplatsen, väntat på Landvetters flygplats och tagit oss upp i luften med vårt chartrade plan. Stämningen är uppsluppen. Det är roligt att vara på turné.

Första stopp blir Aix en Provence i Frankrike där Göteborgs Symfoniker avslutar den prestigefyllda Påskfestivalen. Pikant nog inleddes festivalen av Sveriges Radios Symfoniorkester för drygt en vecka sedan. Göteborgs Symfonikers övriga turnédestinationer är Lugano i Schweiz samt de italienska städerna Udine, Perugia, Brescia och Bergamo.

Den som är nyfiken på hur det går för oss är välkommen att följa turnébloggen på vår hemsida. Turnén lär också finnas med i min nästa blogg om knappt en vecka.

Glad Påsk!

Helena Wessman 2014-04-19

Att hålla sinnena öppna och kroppen igång!

Tidig morgon i London, på väg till Heathrow och flyget hem till Göteborg. Ännu ett skutt ut i världen för att prata artister och musikbranschens utveckling. Nu inom ramen för den årliga IAMA-konferensen som samlar agenturer, orkestrar och konsertarrangörer från hela världen. IAMA står för International Artist Managers’ Association.

På flyget ut från Göteborg igår träffade jag en av våra flitigaste konsertbesökare. Han lyssnar till nästan alla produktioner med Göteborgs Symfoniker. Nu var han på väg till London för semester. På programmet står opera och konserter. Hans hängivenhet och stora kunnande imponerar och är ett nästan övertydligt exempel på vilken stor roll konstmusiken spelar i många människors liv.

I diskussioner om kulturlivets villkor sägs ofta att symfoniorkestrarnas publik består av en liten, välbeställd elit som gott kunde betala vad det verkligen kostar. Mitt svar blir alltid detsamma.

För det första finns det inga som helst möjligheter att helt finansiera kulturinstitutioner enbart med biljettintäkter, lika litet som fotbollspubliken ensam kan bära kostnaderna för arenor, bevakning och annan infrastruktur runt matcherna. För det andra är vår publik mycket mer blandad än de flesta tror. Visst lockar vi en del välbeställda personer, men majoriteten är personer vars ekonomiska förutsättningar är som de flesta andras.

Det minskar emellertid inte vårt ansvar för att bredda publikunderlaget. Vi behöver bli bättre på att nå ut i förorterna och till personer med kort eller ingen akademisk utbildning. Vårt agerande ska vara sådant att alla invånare ska känna sig välkomna till våra konserter. Och helst ska också de som inte kommer till konserterna vara stolta över att det i Göteborg finns en symfoniorkester av världsklass.

Att vi spelar i den ligan bekräftas av mötesinvitationerna jag fick innan IAMA-konferensen. Alla stora agenturer hörde av sig och även om jag inte hann prata med särskilt många av dem är det tydligt att de räknar oss som en viktig partner.

Veckans partner hemma i Göteborg är Kent Nagano, Göteborgs Symfonikers förste gästdirigent och konstnärlige rådgivare. Tema för programsättningen är familjeliv. Först Richard Strauss idylliska Sinfonia domestica, därefter skilsmässodramat Trouble in Tahiti av Leonard Bernstein. Solister är Laura Aikin, sopran, Beatrice Orler, mezzosopran, Carl Unander-Scharin, tenor samt Nicholas Pallesen och Carl Ackerfeldt, baryton.

Innan kvällens konsert ska jag delta i ett seminarium om svenskt kulturliv tillsammans med bland andra Lars Nordström (Fp) från Västra Götalandsregionens kulturnämnd och GPs kulturchef Gabriel Byström. Arrangör är Kultur- och Konstföreningen Blåklint.

Det är valår och jag tar varje tillfälle att diskutera kulturlivets villkor. Huvudfråga idag är varför kulturen är osynlig i den allmänna debatten. Kanske är för att vi ofta fastnar just i villkoren. Mer sällan talar vi om kulturens betydelse för hela samhället.

Ett litet förtydligande kring begreppet kultur: Jag hör numera till dem som förordar en avgränsning gentemot idrotten. Idrott är bra och viktigt, men något helt annat. Bildning och föreningsliv ligger i gränslandet, men ingår inte i min snävare definition som likställer kultur med konstnärliga uttryck. Inte för att förminska det övriga, utan för att göra tydligt vad vi talar om.

Oavsett politisk tillhörighet är vi i Sverige hyfsat överens om att alla ska ha samma möjlighet att utveckla sin fulla potential för att kunna medverka till ett väl fungerande samhälle och uppnå god livskvalitet. För att nå dithän behöver vi kultur.

I skolan behövs kulturen för att alla ska få likvärdig utbildning och kunna växa på egna villkor. Alla är inte lämpade för teoretiska studier. Det finns många andra sätt både att lära fakta och att utveckla sin kreativitet och förmåga till problemlösning och kritiskt tänkande. Forskning visar tydligt att bruk av konstnärliga uttryck i undervisningen, så kallade estetiska lärprocesser, ger goda resultat inom alla ämnen.

Dessutom bidrar konsten i minst lika hög grad som idrotten till att stärka skolelevernas identitet och känsla av tillhörighet. Och precis som fysisk aktivitet påverkar oss kroppsligt gör konsten det. Det finns det vetenskapliga bevis för.

Av samma skäl är kultur en avgörande tillgång i ett samhälle som bejakar den goda inverkan en aktiv fritid har på prestationerna inom utbildning och yrkesliv. Det anses självklart att idrotten stärker individ och samhälle. Det gör också kulturen, men det glöms ofta bort i den allmänna debatten.

Ett rikt kulturutbud har också en rent faktiskt betydelse för yrkeslivet. Jag har hört många företagare tala sig varma för kulturen som en viktig faktor både i rekryteringen av medarbetare, för medarbetarnas utveckling och för möjligheten att göra affärer. När kund- och leverantörsrelationer ska fördjupas är en gemensam kulturupplevelse ett kraftfullt verktyg. Enligt vissa betydligt bättre än besök på en idrottsarena där det kan vara svårt att föra mer förtroliga resonemang.

Också för offentlig sektor har kulturen stor betydelse, särskilt inom skola, vård och omsorg. Skolan har jag redan nämnt. Inom vården har man länge ordinerat motion för rehabilitering och förebyggande hälsoarbete. Lika effektivt har det visat sig vara med konstnärliga uttryck. Kultur på recept har stor potential.

Inom omsorgen är kulturen ett bra verktyg för att hålla sinnena öppna och kroppen igång. Jag har med egna ögon sett det forskningen visar, att konstnärliga uttryck bland annat når bortom demens. Även mycket förvirrade personer kan piggna till och plötsligt uttrycka sig klart och tydligt sedan de fått en dos musik. Samma sak händer personer med mentala funktionsnedsättningar. Kulturella uttryck hjälper dem att spränga sina gränser.

Tillgången till kultur är en demokratisk fråga. Både för att det är allas rätt att uttrycka sig konstnärligt och konsumera kultur och för att kulturen är ett av demokratins fundament.

Genom konsten reflekterar vi över tillvaron, vi bearbetar våra känslor, får del av andras livsuppfattning och övar vår förståelse och empati. Genom konsten kan vi uttrycka det riktigt svåra och spetsa till resonemangen. Genom konsten kan vi slappna av.

Kort sagt får vi genom konsten vara människor fullt ut och det rustar oss får det demokratiska samtal som är så viktigt att för att samhället ska fungera. Mycket märkligt då att det är så tyst om kulturen i den allmänna debatten.

Helena Wessman 11 april 2014

Ett högst passande samarbete

Tajmingen var perfekt. När en timme återstod av heldagsmötet med programkollegiet anlände leveransen från tryckeriet och vi kunde hämta de första exemplaren av säsongsprogrammet för 2014/2015. Vi bläddrade och suckade nöjt. Ännu ett spännande spelår har sett dagens ljus.

Jag är mäkta stolt över vad vi åstadkommit. Tolv orkesterserier samt serier för kammarmusik, improvisationsmusik, familjeföreställningar och föredrag. Spännande repertoar i fräscha program. Artister på hög internationell nivå. Dessutom tydliga ställningstaganden i viktiga frågor som svensk och kvinnlig representation samt barns och ungas tillgång till kultur. Allt snyggt förpackat i en elegant trycksak.

I programkollegiet deltar ett tiotal musiker, planeringsavdelningen, hela ledningsgruppen samt företrädare för marknads- och orkesteravdelningarna. Allt som allt drygt 20 personer. Tanken är att vi tillsammans ska lyfta blicken och diskutera verksamhetens konstnärliga inriktning på lång sikt.

Inledande inspiratör var Stephen Langridge, konstnärlig ledare för opera och drama på GöteborgsOperan. ”Konsten är det som gör oss till människor”, sa han. ”Forskning har visat att djur både kan ha ett språk och är förmögna att tillverka verktyg, vilket tidigare tillskrivits människan enbart. Det vi är ensamma om att uttrycka oss konstnärligt. Att förneka någon denna möjlighet är att avhumanisera honom eller henne.”

Under ett senare pass tittade vi på en konsertupptagning och diskuterade vilka ingredienser som ger publiken starka upplevelser. Kompromisslöshet i det konstnärliga uttrycket, djuplodande tolkningar och god kommunikation mellan musikerna, till exempel. Vi har också gått igenom kommande spelår och den långsiktiga planen för vilka dirigenter vi ska anlita.

Veckans produktion bjöd på en förnämlig samarbetspremiär. Göteborgs Symfoniker gästades av Radiokören för två framföranden av Johann Sebastian Bachs H-mollmässa. Solister var Ditte Højgaard Andersen, sopran, Marianne Beate Kielland, mezzosopran, Martin Vanberg, tenor och Karl-Magnus Fredriksson, baryton. Andrew Manze dirigerade.

Resultatet blev till och med bättre än förväntat, det vill säga fullkomligt lysande. Radiokören rankades nyligen som en av världens tio främsta körer. I den ligan vill som bekant även vi spela. Ett högst passande samarbete, således. Nästa gång möts ensemblerna kring Missa solemnis av Ludwig van Beethoven.

På mötesfronten har ledningsgruppen och styrelsen för stiftelsen El Sistema dominerat med varsin mångatimmarssittning. Gårdagens viktigaste möten var kortare men hade samma tyngd. En uppvaktning av politiker kring verksamhet för barn och unga samt en träff med den hastigt influgne agenten för vår planerade Kina-turné. Mitt hopp om att turnén verkligen ska bli av stärktes ytterligare.

Turnéplanering är en vansklig arbetsuppgift. Både för att den innehåller många och långdragna förhandlingar och för att den är så konjunkturberoende. Det är dyrt att flytta runt en stor orkester och i perioder är det svårt att finna konsertarrangörer som kan ta tillräckligt stor del av kostnaden. Jag skriver ”tillräckligt stor del” för det är sällan vi får det att gå runt. Oftast får vi skjuta till medel.

När en ekonomisk överenskommelse har slutits och konserterna är bokade vidtar de praktiska förberedelserna för själva resan. Det faller inte på mitt bord, men är inte mindre arbetskrävande. Hotell, resor med alla deletapper, instrumentfrakt och tullklareringar är sådant som ska fås på plats.

Långt ifrån alla turnéer blir av. Nyligen avlyste vi till exempel en resa till Spanien på grund av de svåra ekonomiska förhållandena i landet. Den agentur vi tidigare framgångsrikt har samarbetat med kämpar för sin överlevnad. Detsamma gäller många av konsertarrangörerna. Spaniens stålbad är i högsta grad musiklivets.

Något stålbad väntar inte Göteborgs Symfoniker, men ekonomin är en ständig utmaning. Trots stora satsningar från Västra Götalandsregionen kan det bli tufft framöver. En första budgetskiss för åren 2015-2020 har gett mig lätt skrämselhicka. Detaljerade beräkningar behövs för att utröna om läget är allvarligt. Fast det får vänta till nästa vecka. Först ska jag ha lite ledigt.

Trevlig helg!

Helena Wessman 4 april 2014

Mitt VD-uppdrags hela brokighet

Vissa veckor är lite sega. Inte så jag har tråkigt eller möter motstånd. Tvärtom. Jag får bara inte upp farten. Jag går långsammare, hetsar inte upp mig för någonting och får inte undan de där uppgifterna som jag äntligen har tid att ta itu med.

Psykologen som under många år har varit min coach sa en gång att svackorna nog beror på att själen fått smak på ett lite lättsammare leverne. En tillvaro utan ständig minutpassning och hård nyttighetsdisciplin.

Det stämmer väl på innevarande vecka. Våren har infunnit sig och jag längtar ut i solen. Helst skulle jag vilja sitta på en parkbänk med en bok i handen och termosen bredvid och bara låta timmarna gå. Men det fungerar förstås inte. Verksamheten går för full maskin och det gäller att hänga med. Jag tröstar mig med lite godis och sätter mig vid datorn istället.

Mitt VD-uppdrags hela brokighet speglas i de senaste dagarnas mötesinnehåll: El Sistemas fortsatta utveckling, upplägg för instrumenttransporterna vid en planerad Kina-turné, chefscoachning, Svensk Scenkonsts styrelse, sponsorfrågor för nämnda Kina-turné, avstämning med hela administrationen, kulturlivets digitalisering, djupsamtal med en agentur, samverkan med näringslivet i en fastighetsfråga och så vidare.

Jag tycker om spretigheten. Mina synapser stimuleras av att försöka skapa en sammanhållen bild av alla detaljer. För de hänger ju ihop. Eller borde åtminstone göra det om jag sköter mitt uppdrag.

Supersekreterare, sa en vän om VD-rollen härom veckan. Och visst är det så. Jag ska leda verksamheten, tydligt och med kraft, men jag ska också underlätta för mina medarbetare så att de kan göra bruk av alla sina förmågor inom respektive område. För det är ju de som är experterna.

I vår strategi för Göteborgs Symfoniker AB säger vi att verksamheten ska upplevas aktuell, intressant och relevant. Det stämmer väl in på skolproduktion My Rhapsody in Blue som musikalartisten Evelyn Jons och en ensemble ur Göteborgs Symfoniker har gett den här veckan. Ämnet är mobbning och den press att vara smart, snygg och populär som många unga upplever.

Jag såg föreställningen alldeles nyss och är djupt tagen. Av innehållet och Evelyn Jons enastående rollprestation och av våra magnifika musiker som verkligen visade alla sina kvaliteter. Tagna blev också högstadieungdomarna som snabbt satte det tonårshånfulla skrattet i halsen och sedan lyssnade intensivt.

Evelyn Jons står själv för koncept och manus till My Rhapsody in Blue. Musiken är George Gershwins. För regin svarar Ulrik Spjut.

I allra högsta grad aktuell är också morgondagens konsert med ett annat gäng ur Göteborgs Symfoniker. Inramningen är vår serie Popical där aktuella popartister möter orkesterns musiker och gäst är Nina Persson från The Cardigans och A Camp. Som extra krydda har hon med sig Kalle Gustafsson Jerneholm bas, Ian Person gitarr, Fredrik Sandsten trummor – alla bekanta från The Soundtrack Of Our Lives – samt klaviaturspelaren Oskar Lindberg från Svenska Grammofonstudion. Josef Rhedin dirigerar. Konserten har varit utsåld länge.

Och det är det faktiskt många konserter som är. Utsålda. Eller näst intill. Beläggningen är generellt mycket hög, vilket vi till stor del tillskriver vår nya abonnemangsstruktur. Glädjande nog verkar det hålla i sig. Abonnenterna har fått erbjudande att teckna sig också för nästa säsong och gensvaret är gott.

Allt sammantaget är det upplägg för vårkänslor också inom verksamheten. Dessutom är det snart helg med möjlighet att gå ut i solen. Trevlig fredag på er!

Helena Wessman 28 mars 2014

Nyttiga och framgångsrika skutt ut i världen

Vi reser mycket, jag och mina kollegor vid Göteborgs Symfoniker. Ett par gånger per år på längre turnéer med hela orkestern och däremellan en massa småskutt ut i världen. Dylika skutt kan vara gästspel i våra nordiska grannländer eller en konsert med Göteborgs Symfoniker i Vara konserthus. Minst lika ofta handlar det om att vi administratörer reser ut för att odla verksamhetens nationella och internationella kontakter.

Den senaste veckan har vi skuttat intensivt. Först åkte konstnärliga rådgivaren Karin Tufvesson Hjörne till Paris för att höra ett större verk som vi ska sätta upp och för att tala med en dirigent och hans agent. Några dagar senare reste jag själv till Wien för att träffa vår förste gästdirigent Kent Nagano och lyssna till en konsert med hans andra orkester, Montreals Symfoniorkester. Slutligen begav sig planeringschef Sten Cranner till Madrid för att planera kommande säsonger ihop med Montreals Symfoniorkester och Naganos tredje stora uppdragsgivare, Hamburgoperan.

Paris, Wien och Madrid. Det låter tjusigt, men skutt av det här slaget är sällan glamorösa. Jag brukar unna mig en joggingtur i varje stad jag besöker (skulle inte kunna hålla mig vaken på kvällen annars), men för övrigt fylls tiden av resor, möten, konsertbesök och enskilt för- och efterarbete. För det mesta ingår också en middag efter konserten. Vore det inte för joggingen skulle jag knappt veta var jag varit.

I torsdags sammanstrålade vi, Karin, Sten och jag för att stämma av våra intryck och kunde konstatera att resorna varit både nyttiga och framgångsrika. Både för att vi uppnådde det vi föresatt oss och för att vi genom vår närvaro markerade Göteborgs Symfonikers position i det internationella musiklivet. För i trängseln bakom scenen och på middagarna efteråt träffar vi kollegor från all världens hörn. Vi skvallrar och frågar nyfiket om varandras verksamheter. Som Göteborgs Symfonikers utsända tar vi förstås tillfället i akt att berätta om allt spännande vi har på gång.

Ökad internationalisering är ett av fem fokusområden i vår huvudman Västra Götalandsregionens kulturstrategi. De övriga fyra är vidgat deltagande, kapacitetsutveckling, nyskapande och nyttjande av ny teknik. Internationaliseringen är självklar för oss och jag törs påstå att vi gör bra ifrån oss också på övriga områden.

Den regionala kulturpolitikens fokusområden var ämne för den uppdragsdialog som jag och vår administrativa chef Erika Strand deltog i under onsdagen. Ett fyrtiotal kulturverksamheter med koppling till Västra Götalandsregionen hade bjudits in som en uppmjukning inför arbetet med att formulera våra uppdrag för perioden 2015-2017.

Kulturchef Staffan Rydén inledde med att mycket pedagogiskt beskriva kopplingen mellan de kulturpolitiska ambitionerna och verksamheternas egna målbilder. Armlängds avstånd ska gälla, uppdragstagarna ska fritt kunna forma verksamhetens innehåll, men den övergripande politiska inriktningen är tvingande. Det har jag inget problem med, det är demokratins villkor, så länge vi har ekonomiska förutsättningar att leva upp till förväntningarna.

Ursäkta mitt tjat om pengar, men det är budgettider med behov av extra tydlighet kring vilka förutsättningar som krävs för en verksamhet som vår.

Göteborgarnas symfoniker har ägnat veckan åt skolproduktionen Söt, tyst och duktig ihop med den svenske dirigenten Christian Karlsén och skådespelaren Fia Adler Sandblad, som också har skrivit manus. Gunilla Johansson har regisserat medan Per Gyllenspetz och Christofer Fogelberg stod för scenografi respektive ljussättning.

Jag såg föreställningen imorse ihop med en stor skara mellanstadiebarn. Berättelsen är stark – den handlar om Fia Adler Sandblads uppväxt som fosterbarn och om hur musiken bokstavligt talat räddade hennes liv – och den valda orkesterrepertoaren mycket målande. Uppenbarligen en stark upplevelse för den unga publiken, som lyssnade under stark koncentration.

Ikväll bjuder vi på ett gästspel av Orchestre de la Suisse Romande, OSR, under ledning av vår chefdirigent emeritus Neeme Järvi. Vid en middag igår välkomnade jag orkestern med orden att det är roligt att ta emot gäster som har med sig vår egen maestro, men det höll de inte riktigt med om. Neeme Järvi är chefdirigent också för OSR, fast utan tillägget emeritus.

Medföljande solister är Truls Mørk, cello och Vadim Repin, violin, som vi också gärna kallar våra. Framförallt Truls Mørk har framträtt flitigt med Göteborgs Symfoniker. Närmare bestämt vid 22 tillfällen, enligt vårt förträffliga register. För Vadim Repin finns ”enbart” sju konserter registrerade.

De är hur som helst varmt välkomna till Göteborgs Konserthus. Och detsamma gäller förstås vår publik som ikväll fyller salen till sista plats.

Själv är jag på väg till Västerås för en representationsmiddag på Västerås Slott. Det är landshövding Ingemar Skogö som bjuder och jag kommer givetvis att ta tillfället i akt att berätta om Göteborgs Symfoniker. För i grunden har alla skutt samma syfte, vare sig de tar mark i Wien eller Västerås: Att stärka Göteborgs Symfonikers verksamhet.

Trevlig helg!
Helena Wessman

Över två miljoner lyssnare

Det har hunnit bli fredag eftermiddag innan jag på allvar kan ta itu med veckans blogg. De sista förberedelserna för dagens personalkonferens och ett enskilt samtal kom emellan.

Jag gjorde två olika dragningar under konferensens första timme. Förarbetet tog minst fyrdubbla tiden. Jag beklagar mig inte. Konstaterar bara att eftersom min timme är över hundra personers arbetstid tål den inget slarv.

Efter lunch gästades vi av arkitekten Torsten Nobling från AIX och akustikern Alf Berntsson från Artifon, vilka har engagerats för Projekt K2, renovering och eventuell tillbyggnad av Göteborgs Konserthus.

Som publiken väl vet bör vi byta stolarna i våra salar. Vi behöver på olika sätt förbätra också övriga publika utrymmen. Det är ett vanskligt tilltag, både med tanke på akustiken och på byggnadens kulturhistoriska värde. Skönt då att vi har trygg expertis att tillgå.

Jag gjorde en dragning också i tisdags då Västra Götalandsregionen höll stämmor för sina sex bolag – Göteborgs Symfoniker, GöteborgsOperan, Regionteater Väst, Film i Väst, Västtrafik samt Sahlgrenska International Care, som säljer sjukvård till utlandet. Förutom bolagsstämmorna, som snabbt klarades av, gavs varje bolag möjlighet att presentera sin verksamhet för de församlade politkerna.

Själv pratade jag om året som gått. Om våra konstnärliga framgångar ihop med bland andra vår förste gästdirigent Kent Nagano och om hur vi utvecklar verksamheten och får allt större räckvidd.

Under 2013 hade vårt digitala konserthus GSO Play 130.000 unika besökare i 150 länder. Våra filmer på Youtube renderade 900.000 klick och de radioutsäningar vi deltog i hördes av drygt en miljon personer. I levande livet nådde Göteborgs Symfoniker cirka 150.000 åhörare. Total räckvidd för verksamheten: Över två miljoner människor.

På bolagsdagen talade jag också om verksamhetens ekonomiska förutsättningar, men hade inte tid till fördjupning, På grund av detta och för att svara på uppropet ”Ett musikliv för alla” ska jag här förklara lite bättre.

Bakom Ett musikliv för alla står ett antal organisationer som företräder det fria musiklivet, definierat som ”aktörer inom musikområdet som inte är anställda av musikinstitutioner”. I uppropet skriver man bland annat att ”minst 30 procent av varje musikinstitutions resurser ska kunna användas till att involvera det fria musiklivet”. Syftet är att åstadkomma en omfördelning av de statliga kulturanslagen och på så sätt öka mångfalden i musikutbudet.

Grundmotivet är vällovligt. Vi lever i ett brokigt samhälle där alla smakriktningar måste få plats. Resurser måste tillskapas för andra musikgenrer än den västerländska konstmusiken och det måste vara möjligt att försörja sig som musiker också utanför institutionerna.

Men sen haltar uppropets argumentation. För det första är många av musikinstitutionerna, särskilt länsmusiken, viktiga möjliggörare för det fria musiklivet. Av länsmusikens resurser går betydligt mer än 30 procent till frilansande musiker. Dessutom är länsmusiken stöttepelare för många av de konsertarrangörer som Ett musikliv för alla vill stärka.

För det andra har institutionerna skilda uppdrag. Somliga ska vara främjande, som länsmusiken, andra ska själva producera musik på den nivå deras ägare har fastslagit. Göteborgs Symfoniker hör till den senare kategorin.

Även om vi har i uppdrag att ”ta initiativ till nyskapande samarbetsprojekt och partnerskap på musikområdet” ligger tyngdpunkten på att vi i internationell konkurrens ska utveckla kvaliteten på den egna verksamheten, det vill säga konserterna med Göteborgs Symfoniker.

Vår samverkan med det fria musiklivet är en naturlig del av detta. Vi anlitar årligen cirka 200 vikarier och extramusiker till orkestern och tar in solister och kammarmusiker i våra serier. De som hyr in sig i Konserthuset på egen hand får ”musiklivsrabatt”.

Men några 30 procent av våra resurser lägger vi inte på det fria musiklivet och det tycker jag inte heller att vi ska. Vårt fokus ska vara att leverera musikupplevelser i världsklass med Göteborgs Symfoniker och till det behöver vi varenda krona av vårt anslag och de intäkter vi genererar i verksamheten.

Rejäla satsningar från Västra Götalandsegionen har lett till att Göteborgs Symfoniker har det relativt gott ställt – vi gjorde ett överskott förra året – men situationen kan snabbt förändras i negativ riktning.

Eftersom vi har så många anställda (nej, vi kan inte vara färre om kvalitet och bredd ska kunna upprätthållas) ökar lönerna med flera miljoner vid varje revisionstillfälle. Utan adekvata anslagsuppräkningar går vi från bris till kris på bara ett par år.

Mitt budskap till politikerna inom Västra Götalandsregionen är att om ni inte vill detronisera Göteborgs Symfoniker från positionen som en av Europas ledande orkestrar måste de senaste årens satsningar fortsätta. Vi måste få utlovad ramökning 2015 och anslagsuppräkningarna måste vara i paritet med kostnadsökningarna. Annars är vi i kris redan 2016.

Jag pläderar också för en allmän uppräkning av kulturnämndens anslag så att det fria musiklivet får sin del av kakan. För i detta håller jag med Ett musikliv för alla: Om vi vill ha ett rikt musikutbud i Västra Götaland måste även frilansmusikerna kunna försörja sig.

Betänk, kära politiker, att musiken har stor betydelse för en väldig massa människor och att det sannolikt bidrar till att hålla sjuktalen nere. Satsningar på musiklivet är en långsiktig samhällsinvestering, inte en kostnad som kan regleras år från år.

/Helena Wessman

Att skriva historia är en aktiv handling

I morgon är det internationella kvinnodagen och jag ska strax bli intervjuad av Sveriges Radio P2. Radioinslaget handlar om musik skriven av kvinnor och jag kommer att få frågan om jag har ansvar för att den spelas. Självklart svarar jag att mitt ansvar är stort.

Som VD och konstnärlig chef är jag satt att leda verksamheten i enlighet med det uppdrag vi har fått av vår ägare, Västra Götalandsregionen. Uppdraget utgår från våra konstnärliga mål och vilken samhällsposition institutionen ska inta. Där anges också ett antal ”tvärande perspektiv”, riktlinjer som gäller för regionens alla verksamheter som fundament för ett öppet och demokratiskt samhälle: jämställdhet, mångfald och tillgänglighet.

När äldre repertoar skriven av kvinnor kommer på tal sägs det ofta att uppgiften är omöjlig. Hur ska vi kunna eftersträva ökad jämställdhet om det inte finns någon musik att spela? Eller så framhålls som argument att om det nu finns verk skrivna av kvinnor kan de knappast vara bra, eftersom de fallit glömska.

Så enkelt är det inte. Bristen på musik av kvinnor i den symfoniska repertoaren är inte i huvudsak en konstnärlig fråga, den är del av ett samhällsfenomen. Eller en maktordning för att spetsa vokabulären litet.

Historiskt sett har kvinnor haft mindre möjlighet än män att göra sig gällande som tonsättare, det är sant. Men de fanns och de var många fler än vi idag i allmänhet tror. Det är inte heller så att de enbart skrev kammarverk för hemmets lugna vrå. Internationell forskning visar att det finns mycket orkestermusik skriven av kvinnor.

Den främsta orsaken till att äldre tiders tonsättande kvinnorna är okända för oss är att de aktivt har valts bort i historieskrivningen. Och det är här maktordningen kommer in, för denna exkludering gäller inte enbart på musikområdet. Kvinnors insatser har osynliggjorts – och osynliggörs fortfarande – i hela samhället.

Det gäller till exempel alla de kvinnor som höll den svenska industrin och lantbruket igång under trettioåriga kriget i början av 1600-talet. Deras historia var länge ”okänd”. Samma sak med kvinnorna som drev på demokratirörelsen i slutet av 1800-talet och de som stod på musiklivets barrikader på 1960-talet. När vår historia berättas finns de inte med.

Det senaste exemplet från musiklivet är ”Stora Popboxen” som göra anspråk att skriva 1960-talets svenska pophistoria. Men bland de 100 grupper som presenteras finns inga kvinnliga popband. Trots att de bevisligen både existerade och hade stort inflytande.

Jag läste nyligen om den svenska violinisten Amanda Maier, vars musicerande och tonsättningar hyllades av Johannes Brahms. Inte heller hon finns längre med i historien. Och så vidare. Exemplen är många.

Som framgår tycker jag att frågan om kvinnors musik är angelägen både för musiklivet och för samhället i stort. I en demokrati ska alla kunna göra sina röster hörda. Därmed inte sagt att det är enkelt.

Av den äldre repertoaren skriven av kvinnor är det mesta fortfarande undangömt i arkiv och privata notsamlingar. Forskare kan känna till ett verk och att det rönte stora framgångar på sin tid, utan att ha sett några noter. I de fall noter finns rör det sig ofta om handskrivet material som dagens musiker har svårt att tyda. Och så finns det inga klingande exempel. Vi vet inte hur musiken låter.

Givetvis finns det de som kan utläsa ett verks kvalitet direkt ur partituret, men om musiken ska få verklig spridning behövs både modernt notmaterial och inspelningar. Därtill ska de passas in i orkestrarnas komplexa programplanering.

Enkelt är det inte, men inte heller omöjligt.

Internationella kvinnodagen till trots står två män i fokus för veckans produktion med Göteborgs Symfoniker. Stanislaw Skrowaczewski dirigerar Anton Bruckners femte symfoni. Produktionen illustrerar ändå på ett bra sätt ovan nämnda problematik. En viktig del av Skrowaczewskis livsgärning är att han på 1960-talet lanserade Bruckners musik i USA där den då var helt okänd.

Att skriva historia är en aktiv handling, någon fattar beslut om vad som ska vara med och vad som ska exkluderas. Därmed kan historien också skrivas om. Jag är övertygad om att vi med gemensamma krafter kan se till så att också musikens kvinnor blir synliga. Det är bara att bestämma sig – för demokratins skull.

Helena Wessman 7 mars 2014

Paul Griffiths: ”They that do what must be done for music honour the soul.”

En trött morgon. Två mycket intensiva veckor är snart till ända och vi är alla lite slitna – orkesterns musiker, produktionspersonalen, podieteknikerna och alla andra som finns runt Göteborgs Symfoniker.

Vi är trötta, men tillfreds, då vårt arbete har resulterat i rent himmelska musikupplevelser. Tre konserter förra veckan och tre den här. Två helt skilda program, med Göteborgs Symfoniker och Kent Nagano som gemensam nämnare. Med betoning på ”gemensam”, för det är ett storslaget musikanternas möte vi får följa.

Citatet i rubriken härrör från Paul Griffiths bok ”Let me tell you”, ur vilken texten har hämtats till det verk av Hans Abrahamsen som vi framförde förra veckan. Författaren har skrivit det för hand på försättsbladet i ett exemplar som jag fick med posten igår som tack för vistelsen hos oss i Göteborg. Orden passar bra som en beskrivning av medarbetarna vid Göteborgs Symfoniker AB.

Smolk i bägaren är att en muskelskada tvingade vår konsertmästare Per Enoksson att ställa in solistmedverkan i veckans produktion. Vi är många som hade glatt oss åt att få höra honom i Philip Glass första violinkonsert och vi hoppas alla att han snart ska vara återställd.

Som ersättare fann vi, efter ett dygns hektiskt arbete, den finske violinisten Pekka Kuusisto. Han har Glass-konserten på repertoaren och spelade den senast för halvtannat år sedan. På bara ett dygn hämtade han upp verket ur minnets arkiv för den första repetitionen i tisdags morse.

Genast repetitionen var över satte sig Kuusisto på flyget till Helsingfors för en kammarkonsert ihop med brodern Jaako Kuusisto. Han skulle också hämta sin fina 1700-talsviolin hos instrumentmakaren. Den hade åkt i golvet veckan innan och brutit nacken, snäckan gick av.

Onsdag morgon var både violin och violinsolist på plats i Göteborg. Lättnaden var stor, både för att vi i Kuusisto hittat en värdig ersättare för Per Enoksson och för att Guarneri-violinens skador kunnat åtgärdas. Det finns bara ett begränsat antal instrument av det slaget och varje violin har en personlighet som inte kan ersättas.

Utöver Philip Glass Violinkonsert nr 1 rymmer veckans program Beethovens sjunde symfoni och två olika öppningsverk. I onsdags Johann Sebastian Bachs Brandenburgkonsert nr 2, torsdag-fredag Åkallan av den svenske tonsättaren Jesper Nordin.

Brandenburgkonserten fick ett lysande framförande av en mindre grupp ur Göteborgs Symfoniker och en solistensemble bestående av Sara Trobäck Hesselink violin, Anders Jonhäll flöjt, Carolina Grinne oboe och Per Ivarsson trumpet.

Jesper Nordins verk har beställts av Vara Konserthus som en del av dess 10-årsjubileum. Uruppförandet skedde i Vara igår och ikväll repriseras verket i Göteborg. Åkallan är den första delen i en trilogi som Nordin skriver för Göteborgs Symfoniker, Sveriges Radios Symfoniorkester och Kungliga Filharmonikerna. Ett spännande och unikt samarbete mellan de främsta orkestrarna i landet.

I takt med att jag berättar om vår verksamhet återvänder energin. Det blir så tydligt att vårt arbete bär frukt.

Det tycker uppenbarligen också Kent Nagano. Han hyllar musikerna för deras stora skicklighet och för att de så snabbt fångar upp hans intentioner i musiken. ”Ett så förfinat musicerande är det sällan man stöter på”, säger han. ”Göteborgs Symfoniker har en enorm potential, utvecklingen på bara två veckor är fantastisk.”

Sådant värmer mitt VD-hjärta. Både för att jag gläds med våra hängivna och hårt arbetande musiker och för att vi alla vill att Kent Nagano ska trivas. Även publiken, som ger Kent Nagano varma applåder då han beträder podiet och tar emot hans tolkningar under djup koncentration. Det är den största belöning en musiker kan få.

Vi finns alla i Paul Griffiths citat. Åhörarna, musikerna, dirigenten, solisterna och alla vi som är Göteborgs Symfonikers möjliggörare.

”They that do what must be done for music honour the soul.”

Helena Wessman 28 februari 2014

”…mer transpiration än inspiration”

Bussen har varit på väg i någon halvtimme och alla har boat in sig. Sover, läser eller pratar med kollegorna. Själv försöker jag samla mig till att skriva veckans blogg. Koncentrationen är skral efter en alltför kort natt. Gårdagens middag blev sen. Men jag ska nog kunna disciplinera mig till ett resultat.

Disciplinerad kreativitet är något man får god träning i som musiker. Det går inte an att vänta på inspiration när publiken sitter och väntar. Det är bara att plocka fram gnistan då den behövs. Min trombonelärare på musikhögskolan brukade uttrycka det som att ”för att bli musiker krävs det betydligt mer transpiration än inspiration”.

Efter-konserten-middagen igår avhölls för vår förste gästdirigent Kent Nagano, tonsättaren Hans Abrahamsen och textförfattaren Paul Griffiths. Solisten Barbara Hannigan ville spara rösten och gick hem till hotellet istället.

Tillsammans med Göteborgs Symfoniker hade de fyra bjudit på ”Let me tell you”, som uruppfördes av Berlins filharmoniker för bara några månader sedan och igår fick sin nordiska premiär. Verket skrevs av Abrahamsen och Griffiths på initiativ av Barbara Hannigan. Berlinfilharmonikerna stod för beställningen och vi är en av tre orkestrar som fått rätt att framföra verket denna säsong.

Abrahamsens musikförläggare var på konserten och gjorde mig stolt med sitt konstaterande att Göteborgs Symfoniker ligger i framkant när det gäller repertoaren. Samarbeten kring internationella verkbeställningar placerar oss mitt i det internationella musiklivet.

Publiken fick igår också höra Mahlers fjärde symfoni och det är med samma program vi nu åker på turné. Målet är Oslo Konserthus, vilket vi besöker som del av vårt utbyte med Oslos filharmoniker. Varannat år spelar vi i varandras abonnemangsserier. Konsert ikväll, hemresa imorgon bitti. Veckans tredje framträdande sker i Göteborg på lördagseftermiddagen.

Jag nämnde i förra veckans blogg Kungliga Filharmonikernas konsertmästare Joakim Svenheden och vill i rättvisans namn nu framhålla Göteborgs Symfonikers dito Sara Trobäck Hesselink. Hennes spel får alltid hjärtat att smälta och igår extra mycket. Soloinsatserna i Mahlersymfonin fick hela salen att glimra.

Vi har det väl förspänt här i Göteborg med tre konsertmästare i världsklass, Sara Trobäck Hesselink och Per Enoksson på förstastolen och Vlad Stanculeasa som alternerande.

Jämte dirigenten är det konsertmästarna som håller samman orkesterns musicerande. Våra tre gör det på ett förträffligt sätt. De är dessutom fina solister och härnäst på tur är Per Enoksson, som nästa vecka framför Philip Glass violinkonsert. Missa det inte!

Innan kvällens konsert blir det mottagning på svenska ambassaden. Konserten med Sveriges Nationalorkester ger anledning att samla politiker, näringslivsföreträdare och musikfolk på ett mingel där Västra Götalandsregionen också möter upp.

Men när bussen kommer fram ska jag först jogga en sväng. Det är bästa sättet att hålla ångan uppe sådana här veckor med sena kvällar och fullmatat dagsprogram. En annan slags transpiration är den under min musikerutbildning, men lika betydelsefull för inspirationen.

Jogging är del av turnérutinen också för flera av musikerna. När vi var i Spanien för ett par år sedan blev det tävling om att springa längst. De mest spänstiga hann med ett maratonlopp på eftermiddagen innan en av konserterna. Toppmusiker är människor med stor kapacitet.

Det är fortfarande lite knackigt med koncentrationen, så bloggandet bryts emellanåt upp av mejlläsande. Nyss fick jag ett meddelande från agenturen som arbetar med vår kommande Kina-turné. Positiva besked i många frågor ökade min tillförsikt högst väsentligt. Vi ska nog få till en riktigt bra turné till sist.

Bussen närmar sig Olso centrum, så det är dags att avsluta. Låt mig påminna om konserten i Göteborg imorgon. Abrahamsens verk kvalar in bland musikhistoriens stora och då är det extra kul att ha hört det före resten av världen. Och Sara Trobäck Hesselinks solon får ni ju inte missa.

Helena Wessman 21 februari 2014