​​​​ Jag vet inte riktigt vart jag ska, men efter att ha blivit visad in på en gata åt vänster finner jag en liten rännil av människor att följa. Äntligen ser jag det varma ljuset från kyrkfönstren och tar sikte på en marschallprydd port mitt på byggnaden. Rännilen viker av, bort från kyrkporten, och jag tänker att måtte det nu komma någon publik. Väl inne i värmen tvärstannar jag, överväldigad.
 
Sedan några år ingår det i arbetsuppgifterna för Göteborgs Symfoniker att utan extra ersättning spela kammarmusik och i mindre konstellationer arbeta med barn och ungdom. Normalt anses sådant ligga utom en orkestermusikers ansvar, eftersom skillnaden är stor mellan att vara en av hundra på podiet och att möta publik och unga musikanter tillsammans med bara tre-fyra kollegor. Närheten blir större och för många också känslan av utsatthet. För våra musiker är det en av många arbetsuppgifter inom ordinarie anställning och vi kan därför vid behov dela upp orkestern i mindre grupper. Det är också något musikerna önskar, för på myntets framsida finns möjligheten att påverka musicerande och repertoarval och glädjen i att framträda i nya sammanhang.
 
Barn och unga möter våra musiker bland annat vid de månadsvisa träffarna med El Sistema-eleverna i Hammarkullen eller som coacher för sportlovsorkestern, vilken i veckan har fyllt vårt hus med glada toner. Att finna lämplig form för kammarmusicerandet har tagit tid, men denna vecka har tio ensembler framträtt på olika platser i regionen.
 
Det händer något med musiken då den flyttar in i människors närmiljö. Upplevelsen av att lyssna till kammarmusik i en kyrka eller en bygdegård är väsensskild från att sitta i en specialbyggd konsertsal och insupa flödande orkestermusik. Det finns inga motsatsförhållanden i detta, utan jag ser det snarare som att den totala musikupplevelsen fördjupas om man har möjlighet att göra båda. Det som sker när musiken flyttar ut ur konsertsalarna kan kanske uttryckas som att omgivningen blir mer påtaglig, eftersom musiken färgas in av den plats där den framförs. Medan Konserthuset entydigt är ägnat åt musiklyssning rymmer en kyrka, en bygdegård eller ett museum en mängd kompletterande upplevelser.
 
Med denna något snåriga förklaring sagt att jag tycker att det är viktigt att Göteborgs Symfoniker emellanåt framträder utanför Göteborgs Konserthus.
 
Denna vecka har vi gjort det med besked och gensvaret från arrangörer och publik har varit enormt. När jag väl letat mig in i Alingsås kyrka i onsdags kväll blev jag överväldigad av den varma förväntan som fyllde rummet. Rännilen av människor som jag trott var på väg bort från kyrkan använde en annan ingång och snart var lokalen fylld till bristningsgränsen.
 
Igår kväll, i miljonprogramsområdet Bergsjöns kyrka var det inte fullsatt, men stämningen var tät. Innan konserten berättade kyrkoherden om församlingens arbete i en omgivning där över hundra språk talas och många människor, som av olika anledningar ryckts ur sitt sammanhang, kämpar med att få fäste i sitt nya hemland. Att i ett sådant omgivning lyssna till skir barockmusik omsorgsfullt framförd av musiker som ägnat veckan åt att lära sig spela med specialbyggda stråkar gav en upplevelse i många dimensioner.
 
Andra platser där symfoniker har eller kommer att framträda kammarmusikaliskt är Akvarellmuseet på Tjörn, Lysekils kyrka, Haga och Christinae kyrkor i Göteborg, Östra Sjukhuset samt i Migrationsverkets väntrum i Göteborg (!). I Konserthuset huserar sportlovsorkestern under ledning av Thord Svedlund och ett antal coacher ur Symfonikerna. De har repeterat sedan i måndags och ikväll blir det konsert. Som vanligt har jag förmånen att få lyssna och jag räknar med att få stort sällskap. Du kommer väl?