Ommöbleringar i administration och kulturpolitik

När Svensk Scenkonst håller branschdagar och stämma blir tillvaron så intensiv att varken mejl eller blogg hinns med. Därför blev det inget inlägg förra veckan.

Fast det är inte hela sanningen. Jag skrev faktiskt i många timmar under ett par dagar, men hade för mycket att säga och gick vilse i texten. Ett slags bakvänd skrivkramp med ett ordflöde så starkt att jag inte hittade slutet. Till sist gav jag upp och ägnade mig åt mejlen istället.

Svensk Scenkonst är branschorganisation för institutioner inom musik, dans och teater. Vid de årliga branschdagarna samlas chefer och styrelseledamöter från hela landet. I år möttes cirka 200 personer på den vackra kongress- och konsertanläggningen Wisby Strand. (Ja, det var där Göteborgs Symfoniker spelade under Sverige-turnén).

Som alltid diskuterade vi aktuell kulturpolitik. Omdaning pågår. Rikskonserter har lagts ned och två nya myndigheter har startats: Statens Musikverk och Myndigheten för kulturanalys. Kulturbryggan ersätter Framtidens kultur och den nya modellen för kulturpolitisk samverkan mellan stat och region införs stegvis i hela landet.

Sammanfattat i två meningar kan det te det sig harmlöst, men förändringarna är genomgripande. I stort sett alla kulturlivets aktörer får nya positioner i det stora spelet om pengar, produktion och politiska prioriteringar. En så omfattande omvandling har inte skett sedan 1974 års kulturpolitik lades fast. Och det var i filosoferandet över detta som förra veckans bloggande körde fast.

Efter avslutad konferens åkte jag till vårt fritidshus i Slite och på cykeln hem till mina föräldrar i kvällningen slog det mig hur djupt kulturlivets förra strukturomvandling påverkade min gotländska uppväxt. Mycket var nytt på 1970-talet – grundskolan, musikskolan, regionmusiken, Rikskonserter – och som barn ingick jag i många försöksgrupper. En position som för övrigt följde mig ända till musikhögskolan där min första termin präglades av OMUS-reformen, en stor omvandling av den högre musikutbildningen i Sverige. Lärarna gick i strejk och vi grät blod över förlorade instrumentallektioner.

Jag ska inte upprepa förra veckans försök att beskriva hur 1970-talets reformer tedde sig för en unge som hängivet musicerade i körer, orkestrar och hemma i flickrummet, utan nöjer mig med att konstatera att 1974 års kulturpolitik gav mig en fantastisk uppväxt. Låt oss hoppas att dagens ungar säger detsamma när denna omgångs reformer är genomförda.

Konfererandet i Visby ledde till att jag missade förra veckans konserter med Symfonikerna. Desto roligare att få höra dem i onsdags. Varje gång jag upptäcker dem ”på nytt” fylls jag av en pirrande, närmast euforisk glädje över den flödande klangen och musicerandets intensitet. Veckans dirigent är Pierre-André Valade och ur programmet vill jag särskilt framhålla The Horses of Saint Mark av Isidora Zebeljan och Näktergalens sång av Stravinsky. Riktigt spännande verk att bekanta sig med. Zebeljan kan återhöras ikväll och får då sällskap av Schumanns andra symfoni.

På administrationsvåningen råder milt kaos. Nya arbetssätt gör att vi behöver fler flexibla arbetsplatser. För att åstadkomma det ska väggar tas ner och många får byta kontor. I korridoren utanför mitt rum rullas möbler och flyttlådor enligt ett intrikat schema. I nästa omgång väntar ombyggnation av biblioteket och kontoren på gatunivån. Ett organisationsbygge i sin mest konkreta form.

Helena Wessman 2011-05-13

Kommentarer inaktiverade.