Förförd av pockande egon…

Storhetsvansinnig vill man kanske inte kallas i sin dödsruna. Likväl kan det vara ett positivt epitet. För varifrån annars skulle den riktigt grandiosa konsten komma? Knappast ur ett återhållsamt sinnelag.

Jag tänker ofta på detta otämjda sinne då jag lyssnar till de riktigt stora symfonierna. Att de bara hade mage, farbröderna, att förvänta sig att vi skulle orka lyssna till deras infall flera timmar i sträck. Tänk bara på Wagner, Bruckner och Richard Strauss. De öser ur sig idéer och kommer ofta med ett nytt infall just då vi tror att slutet nalkas. Särskilt Wagner är expert på långdragna spurter. Det kan ta 30 minuter att komma i mål.

Likväl sitter jag där. Förlorad i det enorma flödet av toner, förförd av ett pockande ego som bara måste få uttrycka sina innersta tankar och känslor i symfoniskt format.

Hector Berlioz var en riktig värsting. Han hade mycket att säga och tog till alla knep för att göra sig hörd. Idag hade det kanske varit att i konstens namn graffittipeppra en tunnelbanevagn. Då, 1846, skedde det i form av ett enormt, stundtals bombastiskt verk, framfört av honom själv med inhyrda sångare och musiker i en lokal betald ur egen ficka.

Samtiden tyckte mycket riktigt att han var galen. ”Hans musik är en vetenskapens envisa, vilda och obevekliga strid mot inspirationen”, skrev en kritiker och fortsatte: ” Naturen genombryter sällan detta stora harmoniska kaos med någon melodistråle eller något lidelsefullt tonfall.” Publiken svek och de två framförandena av Fausts fördömelse blev ett av de värsta ekonomiska bakslagen i hans karriär.

Kostbar är han fortfarande, Berlioz. Det är en väldig apparat att sätta upp hans mastodontverk, som vi har gjort den här veckan, men idag snarare avgudar vi honom än förklarar honom vansinnig.

Fausts fördömelse bjuder på drygt två timmars musik med stor orkester, blandad kör, barnkör och fyra solister. För dirigenten är det ett maratonlopp. Maestro Marc Soustrot laddade med pasta och bananer och var som en urvriden trasa efter konserten igår.

Utöver den rent fysiska prestationen att hålla armarna i luften så länge (testa själv att gestikulera kraftfullt ett par timmar) kräver verket en enorm koncentration. Hundratals musikaliska impulser ska sorteras, sammanfogas och bibringas de många känslolägen verket rymmer. Inte så att alla känslor kommer från dirigenten. Snarare kanaliseras de nästan 200 medverkandes emotioner genom maestrons kropp. Inte underligt att han var trött, Soustrot.

Barytonsolisten drabbades av en halsinfektion, så kvällen blev svettig av den anledningen också. Skulle han kunna slutföra? Jo, det kunde han, även om han var bra hes på slutet. Vi håller tummarna för lördagens konsert.

I onsdags medverkade jag i ett seminarium om sponsring på Kulturdepartementet i Stockholm. Goda exempel lyftes fram som inspiration för företag och ännu ej sponsrade kulturverksamheter. Skattefrågan diskuterades inte mer än att en representant från Skatteverket redogjorde för aktuellt regelverk och betonade att idrott och kultur behandlas lika. Motprestation ger avdragsrätt. Gåva gör det inte. Dessutom kan företag numera få bindande förhandsbesked.

I radioreferatet efteråt sade kulturministern att kultursponsringen därmed inte möts av några hinder. Nja, tänker jag. Så enkelt är det inte. Svårigheten ligger i gränsdragningen mellan gåva och motprestation. Och i det faktum att åtminstone ett stort företag jag har kontakt med inte bryr sig det bittersta om motprestationen så länge gåvan är avdragsgill. Fast det är den ju inte. Alltså kostar företagets eventuella gåva både de reda pengar vi möjligen kan få och den skatt företaget får betala för de intjänade medel det överlåter på oss.

Om kultursponsringen och donationer till gemensam nytta ska få riktig fart bör även gåvor bli avdragsgilla!

Eljest denna vecka: Personalsamling, nye orkesterchefen på plats, förhandlingar, ledningsmöten och enskilda samtal. Avslutningsvis en inspirerande dag med vårt nya programkollegium. Vi smider planer och det är tydligt att gemensamma reflektioner kan ge upphov till många spännande projekt.

Helena Wessman

Kommentarer inaktiverade.