Rapport från Los Angeles…

Klockan är fem i åtta på morgonen och jag har just kommit hem från en konsert. Fem i åtta svensk tid. Här i Los Angeles är det ännu en timme till midnatt. Denna gång bloggar jag definitivt med ögonen i kors. Kroppen tillämpar högst motvilligt amerikansk tideräkning.

Den nyss avlyssnade konserten framfördes av Los Angeles Philharmonic, Gustavo Dudamels amerikanska orkester. Han är som bekant chefdirigent för tre orkestrar: Göteborgs Symfoniker Simon Bolivar Symphony Orchestra och ”L A Phil”.

På programmet stod Brahms dubbelkonsert i a-moll för violin, violoncell och orkester samt Symfoni nr 4. Solister var bröderna Renaud och Gautier Capucon. Lysande musiker som Gustavo tycker att vi ska ta till Göteborg. Utmärkt idé, säger jag.

Veckan produktion är den sista i en stor Brahms-manifestation. Under fem veckor har Gustavo lett Brahms samtliga symfonier samt Ein Deutsches Requiem, samtliga speglade i verk från vår egen tid. Detta grepp är typiskt för Los Angeles Philharmonic, som ger den nyskrivna musiken stort utrymme i repertoaren.

Gustavo Dudamel var den ena anledningen till att jag företog min långa resa. Vår solohornist Lisa Ford den andra. Efter önskemål från Gustavo har hon vikarierat som solohornist här i Los Angeles under hela Brahms-festivalen. En fin bonus för mig att få höra henne i det här sammanhanget.

Hemvist för Los Angeles Philharmonic är magnifika Walt Disney Hall. Ett arkitektoniskt mästerverk av Frank Gehry. Böljande fasad i borstat stål, 2.200 sittplatser och trädgårdsterrasser med odlingar och en amfiteater för barn.

Jag skulle kunna skriva mer om konserthuset, orkestern och organisationen bakom, men jag kan inte hålla mig vaken längre. En dag med studiebesök återstår innan jag vänder näsan åt öster och flyger hem till Göteborg. På måndag firar Göteborgs Symfoniker Sveriges nationaldag i Slottsskogen. Du kommer väl och lyssnar?

/Helena Wessman

Kommentarer inaktiverade.