Svettigt i folkdräkt

”VD-jobbet är tydligen precis så svettigt som jag har trott.” Kommentaren fälldes av en musiker under en turné då jag, nyss joggad, mötte honom i hotellfoajén. Och visst har jag ett krävande uppdrag. Många människor och vitt skilda frågor fordrar min uppmärksamhet och när flera saker inträffar samtidigt gäller det att hålla tungan rätt i mun.

Ibland blir det svettigt i bokstavlig mening. Som i måndags då vi firade Sveriges nationaldag med en friluftskonsert i Slottsskogen. Publiken kom i stora skaror – över 20.000 personer – och solskenet flödade. Dagen till ära bar jag min gotländska folkdräkt och det var varmt, mycket varmt med yllekjol, underkjol, blus, väst och hätta.

Värmen till trots bar jag min dräkt med glädje, då den symboliserar gemenskap och människors vilja att uttrycka sig konstnärligt. Folkdräkter har i alla tider och av alla folk använts vid högtider för att markera samhörighet. Ofta är de rikt smyckade och är i sig själva ett stycke konsthantverk. Också de hantverksmässiga traditionerna uttrycker gemenskap. Jag sydde min dräkt tillsammans med min mamma, precis som tidigare generationers kvinnor har gjort. Även om broderierna följer ett överenskommet mönster bär just min dräkt spår av mammas konstnärlighet, eftersom små variationer alltid uppstår.

Därmed inte sagt att man – ens om alla de generationers kvinnor som lärt av varandra vore födda på samma gotländska gård – på Sverigedemokraters vis kan hävda att det sätt på vilket min dräkt är sydd är ”äktsvenskt”. Det har alltid funnits människor som rört sig över stora områden och därmed burit kunskap och idéer mellan människor. Man behöver bara tänka på hur många mellanmänskliga möten som krävdes på 1700-talet för att importera sidengarn till de gotländska dräkterna, för att inse att inga traditioner kan uppstå utan influenser utifrån.

Mellanmänskliga möten sker också på det tåg där jag skriver detta. Försommar är skolutflykternas tid och en hop Lisebergsstinna tonåringar har just blandats upp av en svärm knattar som fröjdat på Parken Zoo i Eskilstuna. Glädje och ljud på hög nivå.

Själv är jag ”på rymmen”. Vi har studentmottagning hemma i Västerås imorgon och det är mycket som ska fixas. Jag satte mig på tåget redan vid lunchtid, men hann med ett par möten innan dess.

Först med vår redaktör Stefan Nävermyr som visade upplägget för det konsertmagasin som från i höst ersätter programbladen. Det blir urläckert! Sedan med ledningsgruppen som nu är komplett i sin nya formation.

Fyra mycket kompetenta avdelningschefer delar mitt ledningsansvar och jag känner mig trygg med att vi tillsammans kan skapa den kreativa miljö som krävs för att verksamheten ska utvecklas ytterligare. Mina ledningskollegor är planeringschefen Sten Cranner, orkesterchefen Johan Nordin, administrative chefen Erika Strand samt kommunikationschefen Urban Ward. En stark kvartett som jag ser mycket fram emot att arbeta med.

Efter Slottsskogskonserten har våra musiker ägnat sig åt en provspelning till cellostämman. Många sökte och processen var som alltid omsorgsfull. Efter flera uttagningsomgångar valdes två personer ut för provveckor i orkestern. Om allt går väl kommer en av dem att erbjudas provanställning under ett år, men kraven är skyhöga så det är långt ifrån säkert. Kritiskt hållna rekryteringar är en förutsättning för Göteborgs Symfonikers höga kvalitet.

Administrationen arbetar med stor flit för att avsluta innevarande säsong och förbereda nästa. Ännu återstår ett antal evenemang för slutna sällskap innan vi kan släppa in hantverkarna som ska gör sommarjobben i vårt hus. I biljettkassan pågår abonnemangsförsäljningen för fullt, medan ekonomiavdelningen jagar uppgifter till månadsbokslutet. Datoriseringen till trots – det är människorna som gör verksamheten.

Helena Wessman 2011-06-09

Kommentarer inaktiverade.