Göteborg är grått och regnigt idag. Molnen hänger tunga över Skansen Kronan och den stora Stena-färjan hukar undan dropparna i sin tillfälliga hemvist, torrdockan Damen. En stilla och lite dyster morgon, perfekt för inåtvända reflektioner.

Jag har tänkt mycket på musikens betydelse de senaste dagarna. Någon hade läst i en bok om hur vi sedan urminnes tider har kommunicerat med musik. Sentida undersökningar visar att musik är det främsta intresset bland ungdomar och jag ser med blotta ögat hur mycket musiken betyder för den publik som kommer till Konserthuset varje vecka.

Många delar nog min uppfattning att utan musik skulle vi inte kunna leva.

Det märkliga är att musiken inte skattas högre i pengar. Tonåringarna hemma vill ogärna betala för låtarna de laddar ner och för att locka riktigt stora skaror ska festivaler och utomhuskonserter helst vara gratis.

Förvisso finns det också många som betalar ansenliga summor för sina musikupplevelser. Till exempel alla som har konsertabonnemang, de som besöker de internationella festivalerna och de som bygger upp enorma skivsamlingar. Men om man jämför med hur mycket pengar vi lägger på kläder och flashiga kök är musiken ändå lågt skattad.

Musikens, eller för den delen kulturens, låga monetära status är tydlig för alla som är verksamma i kulturlivet. Orkestermusiker kan tryggt leva på sin konst, men de flesta jazz- och folkmusiker – även sådana som är efterfrågade internationellt – har det svårt. Populärmusikens megastjärnor tjänar stora pengar, men också inom denna branschen hankar sig väldigt många fram på dåligt betalda spelningar. Kulturinstitutionernas problem med att få budgeten att gå ihop är allomvittnade.

Om vi nu tycker att musik är så viktigt, varför betalar vi inte mer?

Delvis tror jag att problemet ligger i det faktum att musikerna själva drivs så starkt av sitt uttrycksbehov att det är viktigare att spela än att tjäna pengar. Det är likadant med till exempel dansare och skådespelare. Fler än en gång har jag hört politiker sucka över att när de har höjt anslaget till en frilansgrupp i syfte att säkra löner och pensionsavsättningar, har pengar snabbt omvandlats till teater.

Likadant är det med kulturinstitutionerna. Vi är experter på att trolla med knäna, för vi vill ju inte svika publiken. Produktionen går före allt annat. Men det finns förstås en gräns. Till sist går det inte. Nya pengar måste skjutas till.

Ändå tror jag inte att den starka skaparkraften är pudelns kärna. Jag tror att vi tycker att musik och andra konstformer ska vara gratis – eller åtminstone kraftigt subventionerade – just för att de är livsviktiga. Visserligen är vi beredda att betala för maten vi måste äta, men att avgiftsbelägga frisk luft och naturupplevelser skulle vara märkligt.

Sett ur ett sådant perspektiv är det självklart att offentligt finansiera musik och annan kultur. Eftersom människan behöver musik för att leva, måste vi gemensamt göra den tillgänglig för alla. Och eftersom människor är olika måste det finnas många genrers musik att tillgå. Så enkelt är det.

Sagt som ett inlägg i debatten om hur vi ska använda våra skattemedel – och som en puff för Göteborg Wind Orchestra (GWO), vars existens är hotad. Vi har alldeles för få professionella blåsorkestrar i vårt land. Den svenska blåsmusiktraditionens rottrådar löper ända till Gustav Vasas hov. Klipp inte av dem genom att lägga ned en fin orkester som GWO!

Musikens kraft att förena och förgylla bekräftades åter i onsdags då Göteborgs Symfoniker framträdde för en av våra huvudsponsorer, SEB. En riktigt festlig kväll med gäster från hela Västsverige. Orkestern lät fantastiskt och publiken jublade.

I övrigt har veckan rymt personaldag, en samling särskilt för orkestern samt ett möte med stämledarna. Restaurangen pustar ut efter onsdagens kraftprov med fika och mingeltallrikar för tolv hundra gäster och uthyrningsavdelningen knyter ihop säcken efter en räcka skolavslutningar och andra stora samlingar i vårt hus.

Också biblioteket har haft bråda dagar och kunde i början av veckan lägga fram övningsstämmorna för höstens första produktioner. Marknadsavdelningen kopplade av med bryggavslutning på Nya Varvet igår, men jobbar annars för högtryck med höstförberedelser och abonnemangsförsäljning. Producenterna skriver avtal med kommande dirigenter och ekonomiavdelningen gör månadsbokslut.

Och VD:n sitter vid köksbordet och skriver.

Fast bara en kort stund till. Strax väntar möten kring barn- och ungdomsverksamheten och musikernas arbetstidsplanering. I morgon kommer prins Daniel på lunch. Det vill säga att Västra Götalandsregionen, som denna vecka arrangerar World Transplant Games (idrottstävlingar för personer som fått organtransplantation), har förlagt invigningslunchen till Konserthuset. Jag kommer att vara där för att ta emot dem.

/Helena Wessman