Räkna och lyssna

Det var på mitt förra jobb, Högskolan för scen och musik, ganska sent en kväll mitt i veckan. Jag skulle hämta några papper i skrivaren och stötte på en av lärarna. Vi talade om ditten och datten och efter en stund frågade han: ”Hur är det nu igen, jobbar du heltid? Räcker arbetet till för det?”

Jag fick frågan många gånger då jag var musiker och förklarade att jo, musiker arbetar också då vi inte ser dem på scenen. De repeterar, övar på egen hand, lyssnar på inspelningar och studerar partitur, sitter i möten och vårdar sina instrument.

När jag fick mitt första chefsuppdrag kom frågorna tillbaka. ”Kan ditt jobb verkligen fylla tiden? Vad gör du hela dagarna?”

Ett svar bland många är att jag räknar.

I mitten av september ska årets andra prognos rapporteras till vår ägare, Västra Götalandsregionen, och igår hade vi den första genomgången i ledningsgruppen. Som förberedelse hade alla chefer under några dagar arbetat med siffrorna för den egna avdelningen. I botten ligger månadsbokslutet för juli, som ekonomiavdelningen sammanställde häromveckan.

Mycket förenklat kan man säga att vi i boksluten ser till att intäkter och kostnader hamnar på rätt månad. Om vi exempelvis betalar noter i maj för en konsert i september, ska kostnaden bokföras på september. I prognoserna ställer vi samman de kostnader och intäkter vi förväntar oss framöver. Somligt är lätt att förutse, som dirigentarvoden och annat vi skrivit avtal på. Annat ligger på gissningens gräns. Sjukskrivningar, skivförsäljning och publiktillströmningen till ett visst program, till exempel.

Bokslut görs varje månad, prognoser tre gånger om året. Och så ställer vi, som kronan på verket, samman årsbokslut och gör en budget för kommande år.

Mycket räknande blir det och personligen tycker jag att det är lustfyllt, även om verkligheten bakom siffrorna kan ge fladder i magen. Det är ju verksamheten och villkoren för våra medarbetare vi kalkylerar. Det är inte kul för någon när pengarna sinar, vare sig det handlar om att privat betala hyran eller att se till att företagets anställda får sina löner.

För institutionschefer är det lika spännande varje gång årsbudgeten ska göras. Kommer vi att få tillräckligt med pengar för att kunna hantera kostnadsökningarna? För det är det enda som är säkert, att allting blir dyrare. Lönerna, hyran, elen och råvarorna till restaurangen…

Inom Västra Götalandsregionen pågår budgetarbetet för fullt. I veckan beslutade regionstyrelsen om de ekonomiska ramarna för respektive verksamhetsområde. Nu tar nämnderna vid och om några veckor fastställs det hela i regionfullmäktige. Då vet vi vad vi har att röra oss med inom Göteborgs Symfoniker AB 2012.

En symfoniorkester på internationell nivå är dyr i drift. Utöver det självklara faktum att många medarbetare medför stora lönekostnader, ska vi klara av att betala höga dirigent- och solistarvoden, turnera utomlands, göra skivinspelningar, driva konserthuset på ett sätt som gynnar både publik och det fria musiklivet samt utveckla verksamheten för barn och ungdomar. Kostar kulor, sa kisen.

För mig som är satt att leda bolaget är det självklart att om Västra Götalandsregionen vill att vi ska bibehålla verksamhetens höga kvalitet måste vi också få de medel som krävs. Men jag känner också ödmjukhet inför de prioriteringar våra politiker måste göra.

Det mest uppenbara kulturpolitiska dilemmat är balansen mellan institutioner och det fria musiklivet, det vill säga de grupper och enskilda konstnärer som på frilansbasis berikar våra liv.

Man kan lätt tycka att vi borde få mer musik för pengarna om Symfonikernas anslag minskas till förmån för billigare ensembler. En orkesterkonsert kostar ju tio gånger mer än en spelning med en riktigt bra jazzgrupp. Problemet är att om institutionerna inte får bra förutsättningar är det som att elda för kråkorna. Eftersom de fasta kostnaderna obönhörligen ökar, krymper produktionsutrymmet snabbt om inte anslagen räknas upp. Jag vet orkestrar som i perioder knappt har haft råd att ge konserter, eftersom medlen varit bundna i löner. Ett enormt slöseri både med skattekronor och musikerkompetens.

Med det inte sagt att institutionerna är viktigare än det fria musiklivet. Inte alls. Det är just i dynamiken mellan orkestrarna och de mindre grupperna som ett rikt musikliv kan växa fram. Dels tycker vi ju om olika slags musik, så ett brett utbud behövs för publikens skull, dels skulle den konstnärliga utvecklingen stanna av om inte genrerna berikade varandra. Inte nödvändigtvis genom direkta samarbeten, utan genom den ”spänning” som uppstår mellan vitt skilda sätt att uttrycka sig musikaliskt. Jag sätter citattecken kring spänningen, eftersom ordet lätt tolkas negativt. Det jag menar är att olikheter och ifrågasättande ytterst alltid leder till utveckling, ja faktiskt är en förutsättning för förnyelse.

Men, undrar kulturpolitikern som går i budgettankar, var ligger balanspunkten mellan det fria och det fasta? Hur mycket pengar ska vi lägga på Symfonikerna nästa år? Tillräckligt, säger jag. Värna Nationalorkestern så ska vi i vår tur bidra till värnandet av det fria musiklivet.

Om Göteborgs Symfoniker även fortsättningsvis ska kunna vara en internationellt ledande orkester måste vi få kosta tillräckligt för att kunna anlita de främsta dirigenterna och turnera några gånger om året. Å andra sidan får vi då också möjlighet att utveckla verksamheten i Göteborgs Konserthus, så att både jazzgrupper och folkmusiker får möjlighet att framträda.

Jag sitter hemma i Västerås och skriver idag, eftersom helgen bjuder på en smärre turné. Invigning av Östersjöfestival i Berwaldhallen i Stockholm på lördag och sponsorkonsert i Göteborg på söndag. Berwaldhallen firar de baltiska staternas 20-åriga självständighet och låter Estlands nationella symfoniorkester inleda festivalen. I Göteborg kommer våra kära Symfoniker att sitta på podiet. Och det är ännu ett svar på vad jag gör på jobbet. Jag går på konserter.

Helena Wessman 2011-08-26

Kommentarer inaktiverade.