Om någon skulle hysa tvivel om musikens makt att föra människor samman, så har den gångna veckan bevisat motsatsen. På bara ett fåtal dagar har jag tagit del av fem stora evenemang, vilka var och en på sitt sätt har manifesterat stark gemenskap och framtidstro.

Inledningsvis var det Östersjöfestivalens hyllning till de fria staterna i Baltikum som gick djupt i min själ. Jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka då orkestern och körerna från Estland, Lettland och Litauen avslutade kvällen med den sång som bar esterna genom frigörelsen från Sovjet för tjugo år sedan. När åhörarna reste sig och fattade varandras händer fick en redan fulländad konsert den där extra känslokryddan som förvissar mig om att upplevelsen kommer att dröja sig kvar länge.

Dagen efter var det AB Volvos avgående VD Leif Johansson, som hyllades med musik, tal och upptåg i Göteborgs Konserthus. Volvo och Göteborgs Symfoniker har en nära relation sedan mer än 25 år och det var glädjande och på ett sätt typiskt att företaget lät avtackningen ta form av en skräddarsydd konsert. Volvo bjuder ju regelbundet sina anställda på konsert med Symfonikerna. Denna söndagskväll kom åhörarna från annat håll, men förtjusningen över att samlas kring musiken var densamma.

I onsdags hade jag förmånen att bevista invigningen av Helsingfors nya musikhus, centralt beläget och ny hemvist för Helsingfors stadsorkester, Finska radions symfoniorkester och musikuniversitetet Sibeliusakademin. Invigningskonserten blev en hyllning såväl till det nya huset och samverkan bakom dess tillkomst, som till själva musiken. Också denna kväll rördes jag till tårar, nu över den påtagliga glädjen över att den finska huvudstaden äntligen har fått en sal som ger akustisk rättvisa åt landets främsta orkestrar.

Vid gårdagens sommarkonsert fröjdades vår stampublik av Göteborgs Symfoniker under ledning av portugisiskan Joana Caneiro. Solist var Vlad Stanculeasa, en av våra konsertmästare. Tillsammans bjöd de på en tät, varm och sprudlande upplevelse. Publiken njöt. ”Det är så skönt att ni kommer igång igen”, sa en av mina lyssnarbekanta. ”Det har varit tråkigt utan er i sommar.”

Ikväll har jag avnjutit Baltic Youth Philharmonic, som samlar musikstuderande ungdomar från länderna runt Östersjön. Ett samspel som handlar lika mycket om fred och frihet, som om själva musiken. I talkör skanderade de unga musikerna att ”den musik vi framför vet inga gränser” och framförde sedan med stor skicklighet verk från alla de länder de representerar.

Det är omtumlande att vistas i så starkt känsloburna sammanhang. Först spänningen när musiken griper tag i ens innersta, när känslorna är så starka att det nästan gör fysiskt ont. Sedan den uppsluppna känslan av överlevnad när man återvänder till verkligheten efter att ett ögonblick ha svävat fritt i existensens yttersta rum. Och ovanpå detta konsertens yttre sammanhang, det vi samlats för att fira.

Även om man förstås måste vara försiktig med att ge konserter politisk och kommersiell koppling tycker jag att det är stort att vi i så många sammanhang väljer musiken som grund för våra gemensamma manifestationer. För oss som har i uppdrag att nå nya publikgrupper är det dessutom positivt för just den skull. Till konserter av det här slaget kommer många som främst är där för ”saken” och får den symfoniska musiken på köpet.

För mig som går på konserter också vanliga fall har veckan inneburit ett slags musikmarinad. Nu är själen indränkt i toner, redo att under helgen förädlas genom tillredning i skog och mark. Några dagars svampplockning är precis vad jag behöver.

På måndag anländer Gustavo Dudamel för tre veckor med sin svenska orkester. Symfonikerna har förberett sig med en extra repetition. Inom administrationen laddar vi för allt det som kommer att ske utanför podiet. Av erfarenhet vet vi att tempot kommer att bli högt. Konserter, repetitioner och inspelningar, en turné, intervjuer i internationella medier, besök av agenturer och orkesterföreträdare från hela världen, möten, middagar och…

Som sagt: Några dagars svampplockning är precis vad jag behöver.