I förra veckans blogg var vi på väg till Oslo och Reykjavik och nu kan jag rapportera att framgången blev precis så stor som jag trott. Göteborgs Symfoniker är en väldigt bra orkester, tillsammans med stjärnmusikerna Gustavo Dudamel och Martin Fröst helt oemotståndlig. Under turnén bjöd de på två underbara konserter och fick stående ovationer av både den norska och den isländska publiken.

Jag blir ofta rörd när jag står mitt i applådåskorna efter en konsert, tagen av musikupplevelsen och stolt över att musikerna ännu en gång övervunnit instuderingens alla hinder. I Oslo rann tårarna fritt sedan musikerna spelat hjärtat ur kroppen i ett extranummer, av Gustavo dedicerat till ”the beautiful soul of the Norwegian people”.

Island blev en stark upplevelse på många sätt. Det karga, närmast vresiga landskapet gick djupt i min gotländska själ och att bada i varma källor när det regnar småspik var sensationellt. Starkast intryck gjorde ändå det nya konserthuset med sin fina akustik och hisnande vackra foajé. Dit vill vi komma ofta.

Och mitt i allt detta blev vi genom en olyckshändelse påminda om hur skör tillvaron är. Lyckligtvis gick det väl, men rädslan kommer att sitta i länge.

I tisdags kom det besked en hel bransch har fruktat: Regeringen skrotade pensionsutredningens förslag. Därmed sitter vi fast i ett pensionssystem som likt en kräftsvulst gnager på institutionernas möjlighet att erbjuda svenska folket professionellt framförd scenkonst. Branschorganisationen Svensk Scenkonst och medlemsorganisationernas ledningar och politiska företrädare har länge kämpat för en förändring, så besvikelsen är stor.

För arton år sedan ersattes gamla APT med ett nytt system för svenskarnas pensioner. Pensionsåldern höjdes från 65 till 67 år, grund för utbetald pension blev hela livsinkomsten istället för de femton bästa åren och inbetalda premier knöts till individ istället för kollektiv. Lag går före avtal, så överenskommelserna inom scenkonsten slogs ut.

Av fysiska skäl har dansare, sångare, skådespelare och musiker lägre pensionsålder än andra yrkesgrupper. Särskilt för dansare är det omöjligt att vara yrkesverksam till 67 års ålder. Stenhård träning sedan småbarnsåren sliter ned kropparna och vid fyrtio börjar muskelfibrerna brista. Precis som hos elitidrottsmän. Hos sångarna är det framförallt stämbanden som blir sköra. Rösten kan börja läcka och de höga tonerna blir omöjliga att nå.

De fysiska begränsningarna uppåt i åren och det faktum att det krävs 20 till 25 års hårt arbete för att nå professionell nivå gör karriären kort. Jobbar man som frilansare är dessutom inkomsten ojämn. Det pensionskapital som vi andra bygger upp under 40 års tryggad anställning ska för en dansare tjänas in på halva tiden. Pensionspremierna blir skyhöga.

Eftersom konstnärlig personal ofta rör sig mellan flera institutioner eller arbetar som frilans är det svårt att exakt beräkna hur stora premier som ska betalas in. Dessutom ska premierna betalas av huvudarbetsgivaren, vilken i en rörlig bransch kan vara svårt att definiera. För att kunna budgetera pensionspremierna behöver arbetsgivaren ha reda på dels hur stort pensionskapital konstnären har byggt upp hittills, dels vilka andra uppdrag han eller hon har haft eller kan tänkas få under verksamhetsåret.

Den myndighet som ansvarar för att de individuellt inbetalda pensionspremierna hamnar rätt är Statens Pensionsverk, men hur komplext det är bevisas varje gång vi får en sammanställning. I juni påfördes Göteborgs Symfoniker AB till exempel drygt en miljon i extra premier för musiker som arbetat både hos oss och Göteborgsoperan. Operan hade betalat för mycket och fick återbäring. Fakturan gick till oss. Helt utom bådas vår förmåga att planera.

De höga och oförutsägbara premierna håller på att knäcka scenkonstinstitutionerna, särskilt de som anställer dansare och sångare. När pensionspremierna är betalda finns nästan inga pengar kvar till produktion. Dessutom löper institutionerna en konstnärlig risk genom att anställda kan tvingas stanna kvar längre än den tid kroppen tillåter för att hinna bygga upp ett pensionskapital stort nog att leva på.

Det finns en lösning. För ett par år sedan presenterade utredaren Staffan Ekebrand ett förslag som går ut på att scenkonsten lämnar det statliga pensionssystemet och bygger upp egna fonder för karriärväxlingsinsatser och pensioner åt den konstnärliga personalen. Den enda grupp staten skulle ta fortsatt ansvar för var dansarna, som istället för pension skulle erbjudas ett par års omskolningsbidrag och en liten lönegaranti för den händelse karriärväxlingen inte fungerar. Helt i linje med regeringens arbetslinje där man ogärna ser att en fysiskt utsliten men annars fullt arbetsför 41-åring kan pensioneras, vilket är fallet i nuvarande system.

Men icke. I tisdags skrotades utredningen av regeringen som dels hävdar att det är fel att skapa en ”gräddfil” för dansarna, dels att statens skulle få en kostnad om scenkonsten lämnade pensionssystemet. Vilket är helt bort i tok.

Dansarna skulle inte få någon gräddfil utan som andra arbetstagare hjälpas vidare i arbetslivet och statens ”kostnad” består i uteblivna premieinbetalningar som inom några år skulle kompenseras av att man inte längre betalar ut pensioner till konstnärlig personal.

Jag, och många med mig, suckar djupt och undrar vad som ska hända nu.

Personligen kan jag lyckligtvis se fram emot ännu en lysande konsert. Gustavo Dudamel är kvar i Göteborg och ikväll får vi höra Slonimsky’s Earbox av Johns Adams, Schumanns Konsertstycke för fyra horn och orkester samt Mendelssohns Symfoni nr 3. Hornsolisterna hämtas ur orkestern, så jag lär få extra anledning att vara stolt.

Helena Wessman 2011-09-23