Jag börjar skriva detta på flygplanet strax innan avgång. Lämnade hotellet tidigt för transport till Keflavik, incheckning, säkerhetskontroll och köande för att registrera skatteåterbäringen som gör dyra presenter aningen billigare. Tidsmarginalerna var små, men lyckligtvis gick det smidigt.

Ja, jag har varit på Island igen. Denna gång för att delta i Nordisk orkesterkonferens, en årlig sammankomst för de nordiska orkestrarnas chefer. Arrangemanget flyttar runt mellan länderna och denna gång var turen kommen till Island.

Självklart höll vi till i det nya konserthuset, Harpa, där Göteborgs Symfoniker framträdde för bara någon vecka sedan. Som ”återvändare” har jag haft förmånen att avnjuta många kramar och tårögda tack. Publik och recensenter verkar eniga om att vi gav dem en musikupplevelse för livet.

Harpa är islänningarnas namn på den första vårmånaden. Ljuset återvänder och människor firar att de överlevt den långa vintern. Sålunda symboliserar Harpa hopp och framtidstro, vilket det nya konserthuset verkligen kan sägas göra.

Alla islänningar minns vad de gjorde den där ödesdigra dagen i oktober 2008 då premiärministern kungjorde att landets största banker gått i konkurs och lämnat efter sig skulder som var mångdubbelt större än hela den isländska ekonomin. Nationen var bankrupt.

Konserthusbygget var just påbörjat. Genom initiativ från näringslivet hade det fått grandiosa proportioner och alla visste att det skulle bli dyrt. När den privata finansiären gick i konkurs hade den just tillträdda kulturministern att fatta beslut om att antingen stoppa projektet eller att med statliga medel låta bygget gå vidare. Hon beslutade sig för det senare.

I sitt inledningsttal på orkesterkonferensen berättade Katrin Jakobsdottir att beslutet blev hårt kritiserat. Hur kunde hon satsa på ett konserthus när regeringen sparade in på precis allting annat? ”Jag ville inte krossa drömmarna för dem som så länge hade kämpat för ett konserthus”, sa hon och fortsatte: ”Det visade sig dessutom att det skulle bli billigare att bygga klart än att låta husskelettet stå som en evig påminnelse om den ekonomiska krisen. Och så gav ju bygget 600 arbetstillfällen i en tid då arbetslöshetssiffrorna rusade i höjden.”

Nu står Harpa där i all sin glans och det är lätt att dela islänningarnas glädje.

Tema för årets orkesterkonferens var ”opening up”. Hur ska vi förhålla oss till vår snabbt föränderliga omvärld? Hur stärka orkestrarnas legitimitet och nå nya publikgrupper? Vilken blir musikernas yrkesroll i framtiden?

Anthony Sargent från det framgångsrika kulturhuset The Sage i Gateshead-Newcastle i norra England gav goda exempel. Vi fick också höra Roger Wright, chef för den traditionstyngda Promsfestivalen i London, berätta om balansgången mellan trogna kunders krav och behovet av förnyelse. Och så fick vi förstås rapporter om utvecklingen i de nordiska länderna.

På konferenser av det här slaget är pauserna lika viktiga som själva programmet, så vi har minglar flitigt. Kära återseenden blandades med nya bekantskaper. 36 orkestrar och respektive lands arbetsgivarorganisationer var representerade så det fanns mycket att hämta in.

Hemma har Göteborgs Symfoniker arbetat med stjärnviolinisten Leonidas Kavakos. Två konserter återstår, men jag åker hem till Västerås så det blir tyvärr inga Symfoniker för mig den här veckan. Tröstar mig med att jag igår fick höra Islands Symfoniorkester i ett fint framförande av Mahlers sjunde symfoni under ledning av nytillträdde chefdirigenten Ilan Volkov.

Även Islands Symfoniorkester drogs med i kollapsen 2008. De skulle på turne i Japan, men stoppades praktiskt taget på väg till flygplatsen. Vad göra? Orkesterledningen berättar att de beslutade sig för att ge gratiskonserter för chockade landsmän istället. De spelade för fulla hus och stämningen var tät. ”Det vi lärde oss var att musiken verkligen kan göra skillnad. Våra konserter fick stor betydelse i det kaos som rådde.”

Och det är ju det som bevisas gång på gång – hur viktig musiken är för oss människor. Därför måste vi fortsätta att kämpa för orkestrarnas utveckling och fortlevnad. Och därför måste vi arbeta hårt för att nå ut med musiken till de som ännu inte känner sig delaktiga.

/Helena Wessman