Ibland förstår man ingenting. Som i morse då jag läste GP:s recension av gårdagens musikalkonsert. Korthugget och njuggt, nästan en sågning. Stämmer inte alls med min uppfattning. Visst, smaken är olika, men i det här fallet undrar jag med vilka förväntningar recensenten gick till Konserthuset. Inte för att lyssna till musikalpärlor, verkar det. Fast det var just det vi hade utlovat.

Vi har förstås helt olika utgångspunkt, recensenten och jag. Hans och andra journalisters uppgift är att kritiskt granska resultatet av vårt arbete, utan att behöva ta hänsyn till omständigheterna. Som chef söker jag alltid efter det positiva för att med det som utgångspunkt ta mig an det som fungerar mindre bra.

Även jag måste vara kritisk, men vet av egen erfarenhet att människor utvecklas snabbare av stöd och uppmuntran än med piska och skäll. Visst, man kan skrämma folk till att inte göra fel, men då glömmer de lätt bort det de nyss kunde och börjar göra nya misstag.

Inom musikundervisningen finns alla varianter. Lärare som stöttar och tar hänsyn och lärare med filosofin att gamla (o)kunskaper ska trängas undan med ”våld”. Våld inom citattecken för att det förstås inte handlar om handgripligheter, men väl så hårda tag på det psykologiska planet.

För något år sedan hade vi en diskussion om feedback med en grupp musiker. Den inhyrda konsulten delade ut ett papper med mer eller mindre elak kritik och vi ombads identifiera de mest konstruktiva varianterna. En av musikerna skrattade lätt överseende: ”Vi har alla hört mycket värre än det här. Allt det här är riktigt snällt.”

Själv tycker jag att nedbrytningstaktiken är helt förkastlig, kanske för att den aldrig har fungerat på mig. Eller rättare, för att den har fungerat alldeles för bra. Jag har blivit knäckt och fått kämpa hårt och länge för att komma igen. Så länge att den lärare som inledde nedmonteringen hunnit lämna arenan och jag ensam fått foga samman skärvorna. Många är de tårar jag fällt i min förtvivlan över att inte duga som musiker och människa.

Så här med trettio års distans kan jag se att studietidens nederlag gjorde mig stark, men tycker ändå att det var onödigt. På pumpen springer man i alla fall förr eller senare, utan att någon behöver ställa den i ens väg.

I sanningens namn mötte jag också lärare som var helt underbara. Sådana som såg milt på mina tillkortakommanden och med konstruktiv kritik hjälpte mig framåt.

Med min erfarenhet från studietiden är det inte konstigt att jag avskyr tävlingar som Idol. Varför förnedra unga människor så? Om man av hjärtat vill någons utveckling kan man säga nästan vad som helst utan att det blir destruktivt. Idoljuryn ägnar sig åt det motsatta.

Visst har deltagarna ibland en överdriven tro på sin talang, men ungdomligt övermod är en skatt som ska tas om hand med varsamhet. Hur skulle världen annars bli bättre? Stordåd uträttas ofta av personer med blind tro på sin förmåga.

Min filosofi är att försöka se alla ansatser till prestation för vad de är, en strävan att göra sitt bästa. Ibland är det inte gott nog och då måste man kunna tala öppet om det, men alltid med respekt för individ och sammanhang. Jag skulle nog passa dåligt som recensent.

Det jag hörde igår var tre superprofessionella solister – Peter Jöback, Evelyn Jons och Hannah Holgersson – som framförde en räcka musikallåtar till ackompanjemang av en symfoniorkester av enastående kvalitet – Göteborgs Symfoniker under ledning Nick Davies. Konceptet var show och glitter med inklädd scen och avancerat ljus och ljud. Programmet hölls ihop av mellansnack där personliga upplevelser blandades med musikaliska fakta. Publiken älskade det, det formligen kokade i salen. Fyra konserter är utsålda och sannolikt kommer många som vanligen inte är vår publik.

Visst finns det ett och annat att förbättra till kvällens repris, men det behöver jag inte påpeka. Självkritiken alltid är stor i sådana här sammanhang, Alla strävar efter perfektion.

Om en stund ska jag titta in på en workshop som anordnas av GSO Puls, Göteborgs Symfonikers barn- och ungdomssatsning. Tonsättaren Paula af Malmborg Ward, regissören Svante Grogarn och producenten Petra Kloo Vik, har bjudit in förskolebarn till ett möte med musiken, musikerna och sitt eget skapande. Barnen får teckna till levande musik, prata med musiker, skriva en liten komposition och få den framförd. Konceptet hade premiär förra fredagen och vi är redan trygga med ett det blir succé.

Barnabesöken är en förberedelse inför skolproduktionen i november, som skapats direkt för Göteborgs Symfoniker av vår Puls-trio. Det ska verkligen bli roligt att ta del av resultatet.

Efter mitt möte med barnen ska jag samtala med en engelsk journalist som skriver om vårens turné till Portugal och Spanien. Vi åker inte förrän i mars, men PR-arbetet är i full gång och de praktiska förberedelserna långt gångna.

God framförhållning är ett nyckelbegrepp också i den konstnärliga planeringen. Innehållet diskuteras bland annat i programutskottet som har möte idag. Konstellationen är VD, VD:s konstnärliga rådgivare, planeringschefen och tre musiker. Vi samlas en gång i månaden och sammanhanget är mycket konstruktivt. Utvärderingar, visioner och konkreta programfrågor diskuteras med stor respekt för både människor och musik.

Helena Wessman 2011-10-14