De frusna bären minner om sommaren och ger kroppen en välbehövlig vitaminkick. Det känns som en evighet sedan jag stod vid den soldränkta busken och fyllde skål efter skål med trädgårdens röda guld. Regnperioden är inne och aggressiva baciller skördar offer. Peppar, peppar… Än så länge är jag frisk.

Samma tur har inte Lars Cleveman som skulle ha varit solist med Göteborgs Symfoniker i veckan. Han fick stanna hemma och produktionen räddades av Michael Weinius, som på kort varsel tog över tenorpartierna i Mahlers Das Lied von der Erde.

Snabba ryck blev det också för våra slagverkare, Roger Carlsson, Fredrik Björlin och Kenneth Franzen, som tillsammans med Zhang Meng var solister i konsertens första del. De specialimporterade instrumenten kom sent och fick inte packas upp förrän den kinesiske experten kommit på plats. Det gjorde han först förra veckan, så solostämmorna fick studeras in i största hast. Men av brådskan märktes intet hos vare sig slagverkare eller tenorsolist.

Möjligen hos producenten, vars vecka varit fylld av brandkårsutryckningar. Jakten på instrument och tenor kröntes av ett hastigt införskaffande av frackbyxor till kvällens andra sångsolist, barytonen Morten Frank Larsen, som ett par timmar innan konserten insåg att de egna blivit kvar i Wien.

En spännande produktion, således, men konserten blev som vanligt lysande. När jag satt där i det varma konsertsalsmörkret slogs jag för tusende gången av hur bra Göteborgs Symfoniker är. Förra veckan en musikalorkester av världsklass, nu fenomenala uttolkare av Tan Duns nydanande Earth Concerto för fyra slagverkare och orkester. För att inte tala om hur de spelade Mahler efter paus. Mångsidigheten och det djupa engagemanget inger respekt.

På dirigentpulten stod Kristjan Järvi, yngste son till smått legendariske Neeme Järvi som under mer än tjugo år var Symfonikernas chefdirigent. Kristjan har en egen karriär och kom närmast från London Symphony som han ofta samarbetar med. Gårdagens fina programsättning kom till på Kristjans förslag och publiken tackade med stående ovationer.

Veckan fram till konsert har för min del upptagits av både avsked och nystart. I måndags stort avtackningsmingel för Sture Carlsson, förbundsdirektör för branschorganisationen Svensk Scenkonst. Närmare 200 personer slöt upp, bland dem förstås en delegation från Göteborgs Symfoniker vars VD Sture var ett tjugotal år.

Goda mingelmöjligheter bjöds också då Statens Musikverk i onsdags officiellt slog upp portarna. Musikverket ersätter nyss nedlagda Rikskonserter och musiklivets förväntningar är stora. Generaldirektör Stina Westerberg berättade i sitt öppningstal att 280 bidragsansökningar kommit in i den första omgången. Det konstnärliga rådet har haft en grannlaga uppgift i att banta förväntningar i hundramiljonersklassen in i den tilldelade bidragsramen på tio miljoner.

Musikverksöppningen föregicks av en orkesterträff på Svensk Scenkonst. Fyra stora och fem mindre orkestrar var representerade av chefer och styrelseordföranden. Det stora diskussionsämnet var den pågående regionaliseringen. Landstingen ska gå ihop och bilda storregioner och den politiska diskussionen böljar fram och tillbaka. Som en av cheferna sa: ”Vi har nya partners varje dag. Det är helt omöjligt att veta med vem vi kommer att höra ihop.” Vid årsskiftet ska allt vara klart, så beslutsprocessen hastar.

För kulturinstitionerna är det ett slags ”chicken race.” Jämfört med sjukvård och kollektivtrafik väger kulturen lätt. Sjukhus värnas starkt, kulturinstitutioner är det mindre noga med. Sålunda svävar teatrar, länsmusik och orkestrar i ovisshet om vilka som kan blir deras partners – och om de alls kommer att finnas kvar. Det är gott om orkestrar i Mälardalen, så fusioner och/eller nedläggningar kan komma att ske.

Veckans mingel gav mig tillfälle till spännande samtal om svensk kulturpolitik. Scenkonstens pensioner, effekten av femton års urholkning av anslagen, situationen för frilansare i Stockholm och den stora splittringen inom musiklivet – infallsvinklarna är många och frågorna stora. Många frågar sig varför kulturpolitiken har en så svag ställlning. Eller som en politiskt sakkunnig person uttryckte det: ”Nu när jag jobbar med ‘riktig’ politik förstår jag vilken liten fråga kulturen är. Den vinner inga väljare.”

Tungt att höra för mig som har ägnat hela livet åt musikens möte med publiken. Och helt otroligt när jag tänker på hur starkt berörda de åhörare är som jag möter varje vecka.

Jag blir också sporrad. Vi måste tänka nytt. Ändra retorik och infallsvinklar. Finna nya vägar in i politiken och öka kulturpolitikens närvaro i samtalen hemma vid köksbordet.

Vi måste också tänka över vårt förhållningssätt till kulturpolitikerna, oftast personer som brinner för sina frågor men som har svårt att vinna gehör inom partierna. Den politiskt sakkunniga personen menar att kulturpolitikerna inte sällan har mer gemensamt med sina gelikar inom andra partier än med de egna kamraterna. Trängda från två håll således. ”Från er i kultulivet får de mest skäll. Se till att ge dem stöd istället. Lyft fram dem som gör något bra oavsett partipolitisk färg.”

Jag anser att det dessutom är av största vikt att vi samlas kring en gemensam vision. Särskilt inom musiklivet, som splittras av konstruerade motsättningar mellan genrer och organisationsformer. Vi skulle bli mycket starkare om vi kämpade sida vid sida och tog strid för varandra.

Själv sätter jag en ära i att tala väl om exempelvis länsmusiken och landets folkmusiker. Till synes så långt från symfoniorkesterns värld man kan komma, men allt hänger ihop. Det är i dynamiken mellan institutioner och fria grupper ett rikt musikutbud kan uppstå och utvecklas.

Ytterst jobbar vi ju för samma sak – att ge åhörarna musikupplevelser som letar sig in i hjärtat – och att människor har olika musiksmak gör bara tillvaron rikare. I ett väl fungerande musikliv får alla genrer plats och kan berika varandra, oavsett om de springer fram inom institutioner eller ur det fria musiklivet.

Helena Wessman 2011-10-21