Himmel och jord

När barn applåderar låter det som sommarregn med stora droppar. Jag älskar det ljudet. Små handflator som daskar i varandra, ivrigt och lite orytmiskt.

De tycker om att applådera, barnen. Helst vill de vara med på annat sätt också. När berättaren retoriskt frågar vad som händer när man dör, far hundratals händer upp i luften. ”Jag vet, jag vet!” Och när den filmade flickan lugnt konstaterar att när man har levt färdigt så dör man, stiger sorlet. Egna teorier om döden måste omedelbart delas med bänkgrannen.

Men de sitter också helt tysta. Som då undulaten Erikas fina kista lyfts av båren som burits in av högtidsklädda musiker i det strama begravningståget och berättaren säger att han är arg, jättearg för att undulaten är död. Då blir det helt stilla i salongen, som om alla de tusen barnen håller andan inför det oundvikliga.

En föreställning om döden, är det något för små barn? Ja, uppenbarligen.

Göteborgs Symfoniker har skolvecka, vilket innebär att vi spelar för barn i åldrarna sex till nio år. Under tre dagar ger vi skolkonserter och på lördag blir det familjeföreställningar.

Föreställningen heter Himmel och Jord och har skapats inom ramen för våra konstnärliga residens, tvååriga anställningar för en tonsättare och en regissör med uppdrag att utveckla verksamheten för barn och ungdom. Konstnärerna ifråga heter Paula af Malmborg Ward och Svante Grogarn och tillsammans med barn- och ungdomsproducenten Petra Kloo Vik kommer de att sätta upp fyra föreställningar med Göteborgs Symfoniker.

Jag är stolt över vår satsning på den unga publiken och blev rörd när jag såg föreställningen. Den visade hur viktigt det är att ta barnen på allvar, att fånga upp deras tankar och funderingar och ge dem trygghet som publik. Alla farhågor om att små barn inte skulle kunna hantera existentiella frågor och allvarligt menad musik kom på skam.

När vi talar om de ungas delaktighet i kulturlivet, menar vi ofta deras möjlighet att uttrycka sig konstnärligt. Det är tveklöst mycket viktigt, men det är också av stor betydelse att de ges träning som publik. Att de får öva sig i att sitta stilla och låta intrycken gå genom kroppen, att reflektera tyst för sig själv och vila i att inte varje tanke måste leda till handling.

Vi lever i en hetsig tid. Allt ska fort och intrycken staplas på varandra. Tillvaron fragmentiseras. Tålamod och tystnad, koncentration och fördjupning är inte självklara delar av unga människors liv. Därför är det lika viktigt att de får komma till oss som publik, som att vi möter dem som unga musikanter.

I tisdags hade vi styrelsemöte, vilket satte punkt för den långa budgetprocessen. Styrelsen gick på vår offensiva linje och ställde sig bakom budgeten där vi satsar på ökad sponsring istället för att spara oss in i den för trånga kostymen. Styrelsens ja innebär ett stort förtroende som jag kommer att göra mitt yttersta för att leva upp till.

Dagen innan, på måndagseftermiddagen, deltog jag i en stipendieutdelning. Musiker, sångare, dansare och administratörer från Göteborgs Symfoniker och GöteborgsOperan erhöll gratifikationer från Mary von Sydow f. Wijks minnesfond. En trivsam stund som resulterade i att åtta symfoniker och en av våra administratörer kan fortbilda sig genom studiebesök och lektioner.

Vad annat denna disiga novembervecka? En massa möten, spännande samtal om framtiden och nöjet att samarbeta med kompetenta och engagerade kollegor. En riktigt bra vecka, således.

Helena Wessman 2011-11-18

Kommentarer inaktiverade.