Det händer att jag tycker synd om mig själv som reser så mycket. Särskilt då kombinationen veckopendling och tjänsteresor låter mig stanna högst två nätter på varje ställe och energin rinner iväg på logistiska detaljer av typen hur jag ska ta mig till och från flygplatsen och att jag måste komma ihåg jympapåsen, så att den finns på jobbet då jag kommer tillbaka en halv vecka senare. Ja, riktigt ömkansvärd kan jag känna mig där jag sitter på skakiga tåg eller stökiga flygplatser med datorn i knät och försöker koncentrera mig på annat än medresenärernas samtal.

Jag vet att jag inte är ensam. Många av mina kollegor vid landets kulturinstitutioner har det likadant. Vi är ett släkte som reser kors och tvärs till och från våra uppdrag och alla möten och konsert- och teaterbesök de medför. Ibland sammanstrålar vi på någon konferens eller invigning och får tillfälle att skratta igenkännande åt varandras missöden. Alltid är det något man glömmer fast man är van vid att packa. Eller så gör man som jag och packar säkert, det vill säga bär runt på en massa saker i onödan.

Vi skrattar gott och självironiskt, väl medvetna om att vi egentligen inte ska klaga. Vi har underbara jobb och resandet kunde ha varit mycket värre. Tänk bara på alla affärstoppar som dimper ner på flera kontinenter i veckan. Eller politikerna som dagspendlar till Bryssel eller New York och alltid måste se bra ut på bild. För att inte tala om dirigenter och solister. De som lever hela liv på hotell och flygplatser.

En äldre dirigent jag pratade med berättade att han efter femtio års karriär fortfarande reser 47 veckor om året. För honom är det inget problem. ”Orkestrarna jag jobbar med är min familj. Jag trivs där jag för tillfället är.”

Andra tar det inte lika lätt, även om de inte direkt beklagar sig. Någon antyder att det kostar på att resa i ottan efter en sen konsert och komma fram i lagom tid för repetition med nästa orkester och sedan bli snuvad på det tidiga sänggåendet av välmenande orkesterdirektioner som vill bjuda på middag. För en annan betyder livet som operadirigent att han i perioder alternerar mellan två-tre operahus och har föreställning varje kväll men bara en åt gången i respektive hus.

Värst är det förstås för dem med små barn. Jag har några gånger förläget backat ut ur logen då dirigenter via telefon genomfört intima nattningsceremonier med sin avkomma. Jag förstår att man till sist inte bryr om att andra lyssnar. Det viktigaste är hålla familjerelationerna levande.

Om dirigenternas resande är tufft, har solisterna det än värre. Som dirigent bor du åtminstone veckovis i de städer där du arbetar. Solisterna anländer ofta inte förrän på onsdagen, repeterar några timmar med orkestern, genomför genrep och ett par konserter och reser vidare senast lördag morgon. Kanske åker de hem mellan jobben, men det måste ändå vara svårt att skapa sig ett sammanhang med så korta nedslag.

Det händer att någon lättar sitt hjärta och berättar om solokarriärens ensamma baksida. Om den blixtrande korta kontakten med dirigent och orkester, alla timmar som ska slås ihjäl på sterila hotellrum och om övningspass med TV:n på hög volym för att grannarna inte ska klaga. Och ovanpå det jetlag och ångestspöken som gör det omöjligt att sova.

Utan tvekan betalar de ett högt pris, våra artister. Kraften tycks de hämta de ur musiken. Det är underbart att se hur en till synes urlakad dirigent på podiet får fatt i sin energi och med smittande entusiasm tänder både musiker och publik. Det är magiska ögonblick som varken vi eller dirigenterna vill vara utan.

Jag känner stor ödmjukhet inför de uppoffringar dirigenter och solister gör i musikens tjänst. Att vissa av dem kompenserar sig genom en inte fullt så ödmjuk hållning inför oss som finns runt omkring kan jag oftast bortse från. Det är nog lätt att tänka att omvärlden får anpassa sig i det praktiska när man dag efter dag, år efter år öser ur sina djupaste källor för att ge oss de starka musikupplevelser vi så hett eftertraktar.

Och sanningen är att de flesta dirigenterna har ett ganska avspänt förhållande till sitt jobb. Det enda som verkligen räknas är att de får goda förutsättningar att musicera med orkestern. Övrig service ses som en bonus. Vi pysslar om dem så gott vi kan för att de ska vilja komma tillbaka. Tar emot dem när de kommer, underlättar, stöttar och uppmuntrar under veckan och vinkar av dem när de reser vidare till en annan orkestern i en annan stad med ett annat hotell.

Helena Wessman 2011-11-25