Kvicksilvret orkar knappt upp till minus tio och Göteborg vaknar till ännu en bistert kylig, men vacker dag. Gryningsljuset är hänförande.
Lägenheten är kylslagen, så jag har byltat på mig och tänt levande ljus. I CD-spelaren snurrar en inspelning från konserten jag missade förra veckan. Schumanns violinkonsert med Thomas Zehetmair och Göteborgs Symfoniker under ledning av förre chefdirigenten Mario Venzago. Som vanligt låter det fantastiskt bra.
Det gjorde det också igår, då den unge polacken Krzysztof Urbanski ledde orkestern och den ännu yngre (17 år!) och likaledes polske pianisten Jan Lisecki i Chopins Pianokonsert. För att inte tala om framförandet av de omgivande verken, Orawa av Wojcieck Kilar och Konsert för orkester av Witold Lutoslawski. Göteborgs Symfoniker utvecklas påtagligt från månad till månad och steget från att vara en av Europas främsta orkestrar till en plats i världseliten känns inte särskilt stort.
Att möta Jan Lisecki var förunderligt. Vi samtalade helt kort innan konserten, en ung artig man som bad om ursäkt för att han inte kunde handhälsa, blöt om händerna som han var efter att ha värmt dem under vattenkranen. När han gjorde entré på podiet tycktes han självklar i en situation som kan vara nog så skrämmande för betydligt äldre musiker. Publiken tog genast hans mogna musicerande till sitt hjärta och då han med klar röst presenterade sitt extranummer blev temperaturen i salen febrig.
Då jag tackade honom efteråt verkade han helt avspänd, sa att han tyckte att det hade varit roligt att spela med en så fin orkester och klämde till med ett segervisst ”two more to go”. Efter en stund uppenbarade sig hans likaledes avspända mamma. ”Du måste vara en stolt mor” sa jag då vi hälsade. ”Mor i första hand”, svarade hon medan sonen slank iväg för att ta hand några riktigt unga beundrare.
Deras hållning är imponerande om man betänker den cirkus som omger den superunge superpianisten. Jag skriver dubbla super, för han är topprankad inom båda fälten. Första gången jag hörde talas om Jan Lisecki var på Deutsche Grammophons kontor i Hamburg. Även om inte ordet ”super” användes förstod vi genast att han anses höra till de extraordinäras skara, både för sitt musikantskap och för sin personlighet.
Att döma av orkesterns leeden igår, är det en uppfattning som delas av många våra musiker. ”Han är fantastisk även om man tänker bort att han är så ung”, sa en av dem. ”Jag är egentligen inte så förtjust i Chopin, men spelat på det här viset så…”, sa en annan.
Jag instämmer helt. Det var en fröjd att höra Jan Lisecki.
En fröjd var det också att i måndags ta emot Teskedsordens stipendium å Gustavo Dudamels vägnar. Teskedsorden verkar i den israeliska författaren Amos Oz anda emot intolerans och fanatism genom projekt i landets högstadie- och gymnasieskolor. Man delar också ut stipendier och i år hedrades Gustavo Dudamel och Teater Fryshuset. Dudamel fick stipendiet för att ”han på ett banbrytande sätt och med stort engagemang gör den klassiska musiken tillgänglig för barn och ungdomar, från de fattiga i hemlandet Venezuela till Göteborgs förorter, under temat ‘things can change through music’”.
Och visst är det så, att saker förändras genom musik. Under mina år inom länsmusiken såg jag många exempel. Som hur ett ovanligt rikt musikliv gav resning åt Skinnskatteberg, med sina fyra tusen invånare en av landets minsta kommuner. Under sent nittiotal hade man tre nationellt etablerade festivaler – Körstämman, Elektronmusikfestivalen och Jazz på perrongen – en synnerligen aktiv musikskola och en av landets starkaste kammarmusikföreningar.
I grannkommunen Norberg hade man på 80-talet bearbetat traumatiska gruvnedläggningar med enorma teaterprojekt och numera husererar en internationell elektronikafestival i den nedlagda gruvlaven. I Kungsör, en annan mycket liten kommun, ökade sammanhållningen påtagligt när musikmänniskorna med förenade krafter lyckades fördubbla det professionella musikutbudet på bara några månader. För att inte tala om allt det goda som kom ur musikverksamhet för barn och unga. Kulturskolorna, studieförbundens rockverksamhet, kyrkornas alla körer…
Musikens kraft är påtaglig för mig också i min nuvarande yrkesroll. Jag ser varje vecka vilken energi vår publik får av konserterna med Göteborgs Symfoniker och känner huset skälva av glädje då något fint jazz- eller världsmusikframförande väntar. Jag bländas av glansen i unga musikanters ögon och jag hör politikerna tala övertygat om kulturlivets betydelse för regionens ekonomiska tillväxt. Och jag känner det själv, djupt i mitt hjärta då jag tar mig an mer eller mindre besvärliga uppgifter i min vardag. Musiken bär mig igenom det mesta.
Veckans stolta kungörelse, utöver att Dudamel fått Teskedsordens stipendium, gäller Paula af Malmborg Ward. Hennes verk ”För att skälva” för blandad kör och orkester uruppförs vid den officiella jubileumskonserten för 100-årsfirande Helsingborgs Symfoniorkester den 5 februari. Paula var under flera år hustonsättare i Helsingborg och innehar nu ett av våra två konstnärliga residens för barn och ungdom.
/Helena Wessman