Jag börjar skriva detta på tåget från Stockholm – med musik i öronen för att så gott det går utestänga medpassagerarnas samtal. Huvudet fylls av Dvoraks nionde symfoni, uttolkad av Marin Alsop. Vilken orkester som spelar är information som gick förlorad vid nedladdningen till MP3-spelaren. Bra låter det i alla fall.

Jag har läst någonstans att inlärning underlättas om klassisk musik spelas i bakgrunden. Det funkar inte för mig. Musiken lockar och drar, så jag får kämpa för att inte tappa taget om texten. Helt lyckas jag väl inte. Blir bloggen rörig skyller jag på Dvorak.

Dagens stockholmsbesök föranleddes av ett styrelsemöte på Svensk Scenkonst, branschorganisation för arbetsgivare inom musik, dans och teater. Vi samlas sex-sju gånger per år för att diskutera arbetsgivarfrågor, kulturpolitik och branschutveckling. Ordförande är Ingrid Dahlberg. VD-posten innehas sedan i september av Ulrika Holmgaard, som efterträdde Sture Carlsson, som är en av mina företrädare. Sture var konserthuschef i Göteborg i mer än tjugo år.

Styrelsemötet behandlade bland annat den pågående avtalsrörelsen och hur vi ska komma vidare med den eviga pensionsfrågan. En fråga som ju egentligen inte främst handlar om att pensionera konstnärlig personal, utan om att skapa möjlighet till karriärväxling för de grupper som av fysiska skäl inte kan vara kvar i dina yrken till 67 års ålder. Jag ska inte trötta mina läsare med några detaljer, men kan konstatera att Reinfeldts pensionsutspel i veckan står i intressant relief till den pensionsproblematik scenkonsten har brottats med i snart tjugo år.

Avtalsrörelsen innebär för Svensk Scenkonsts del förhandlingar med flera konstnärliga kollektiv och ett par administrativa. De i personal räknat mest omfattande avtalen – med Teaterförbundet och Sveriges Yrkesmusikers Förbund/Musikerförbundet – är i hamn. Återstår att komma överens med Unionen, DIK och några till.

Nu är Dvorak slut. Byter till Wagners Ragnarök, som Göteborgs Symfoniker ska framföra i konsertant version i april. Inte heller detta är något verk som lätt låter sig reduceras till bakgrundsmusik. Jag blundar och lyssnar en stund…

Att framföra sex timmar opera kräver sitt av både musiker, administratörer och tekniker. Musikerna tog sig an de tjocka nothäftena redan under julledigheten och från övningsrummen i Konserthuset hörs nästan varje dag teman a la Wagner.

Administrationen gick igång med planeringen så snart vi hade bestämt oss för att köra. Nu har vi kommit så långt att sångsolisterna är bokade, textmaskinen tingad och regissören vidtalad. Vi har hotellrum till alla som behöver och har fått korn på tre specialbyggda ”Stierhorn”. Och mycket mer. Allt måste vara på plats i god tid till den 10 april då Kent Nagano kommer till Göteborg för att repetera. Konserter ges den 19 och 20 april. Dem ser jag mycket fram emot.

Den som undrar vad ett ”Stierhorn” är kan komma till Konserthuset nästa tisdag, den 14 februari, då Sixten Nordström håller ett föredrag om Wagner, Ragnarök och övriga operor i Nibelungens Ring.

Nu är tåget strax framme i Göteborg och det är dags för mig att avrunda. Ikväll ska jag för en gångs skull inte lyssna till Göteborgs Symfoniker, utan gå på Folkteaterns premiär för Begravelsen.

Symfonikerkonserter blir det för min del onsdag och fredag denna vecka. Onsdagen är passerad och fredag är nu. Så ikväll får jag ännu en gång höra Shi-Yeon Sungs tolkning av uvertyren till Brudköpet av Smetana samt Dovraks cellokonsert med Jakob Koranyi som solist. Upplysningsvis rymde onsdagskonserten också Nielsens andra symfoni, ”De fyra temperamenten”.