Ett ständigt flöde mellan historia och framtid och en dammig TV

Bloggen ska skrivas och jag vet ärligt talat inte hur jag ska börja. Flyttar från skrivbordet till soffan i hopp om att det ska hjälpa. Plockar lite i köket på vägen. Konstaterar att TV:n är dammig, men lyckas disciplinera mig och låter det vara. Jag måste komma igång.

Jag jobbar hemma i Västerås idag, eftersom jag var i Uppsala igår kväll. Det låter mysko, men är egentligen inte så konstigt. När mina tjänsteresor för mig till Sveriges östra sida undviker jag hotellövernattningar och försöker planera så att jag kan sova i Västerås istället. Och eftersom det är fredag och jag ska vara ledig några dagar i nästa vecka skulle det kosta onödig tid att ta sig till Göteborg över dagen. Därför Västerås.

För verksamhetens dagliga förlopp har min närvaro i Göteborg inte överdrivet stor betydelse. Det är ändå inte jag som får allt att fungera, utan det sköter mina högst kompetenta och engagerade kollegor. Göteborgs Symfoniker AB är som ett stort maskineri som tickar och går, dag efter dag. Problem som kan uppstå löses efter hand. ”The show must go on.” Och det gör den.

Exempelvis med konserter med Göteborgs Symfoniker och Göteborgs Symfoniska Kör både igår och idag. Juanjo Mena dirigerar och kören har förstärkts med herrar ur Haga Motettkör och Domkyrkokören för att klara de stora manskörpartierna i Liszts Faustsymfoni. Per Lindskog är tenorsolist. Det svider att inte få uppleva produktionen live, men jag har försäkrat mig om en kopia av den arkivinspelning som alltid görs.

Det är faktiskt så att samtliga konserter med Göteborgs Symfoniker spelas in. I våra arkiv finns mängder av gamla rullband med unikt material. Det är ingenting vi lättvindigt kan göra CD-skivor av – en massa tekniska och upphovsrättliga hinder måste i så fall först övervinnas – men dokumentationen finns.

Vi sparar alla programblad också, säsongsvis inbundna i fina band som vi av och till lyfter ur hyllorna då vi behöver lära av historien. Dessutom, och det tycker jag nästan är magiskt, har vi en stor databas där alla Göteborgs Symfonikers konserter finns inlagda. Således kan vi lätt finna ut exakt vilka datum Jean Sibelius dirigerade Göteborgs Symfoniker och vad som spelades. Det kommer till nytta till exempel i planeringen av stundande Sibelius-jubileum.

Vår verksamhet befinner sig i ett ständigt flöde mellan historia och framtid. Musikens minne är långt, liksom musikernas. Det är fascinerande att tala med erfarna symfoniker, som på veckan när kan tala om vilket verk spelades med vilken dirigent och hur det lät. Vissa minns till och med veckor de inte var med. ”Jag var inte där, men vi spelade X och hade väldiga problem med passagen Y.”

Det är tack vare detta långa och levande minne vi kan påstå att vårt sätt att spela Stenhammars symfonier går tillbaka till Stenhammar själv. Vilket inte är samma sak som att dagens musicerande är en ren reproduktion av tidigare generationers tolkningar. Snarare handlar det om att varje nytolkning – och sådana görs varje gång en gammal symfoni framförs – är osedvanligt väl underbyggd med kunskap om tidigare generationers tycke och smak.

Jag tänker ibland att vi skulle må bra av att frekvent blicka tillbaka inom andra områden också. Det blir lätt så att vi tror att sanningen finns i vår egen tid och att som vi tycker idag har vi alltid tyckt. Om vi rannsakar vårt kollektiva minne är det lätt att inse att lika ofta som vi individuellt ömsar idéer, gör hela samhället det. Lite mer idéhistorisk kunskap skulle göra den offentliga debatten djupare.

Att vi i Göteborgs Symfonikers verksamhet odlar tillbakablickandet betyder inte att vi glömmer framtiden. Tvärtom är vi väl medvetna om att kommande generationers traditioner måste grundläggas idag och det var skälet till att jag var i Uppsala igår.

Länsmusikorganisationen Musik i Uppland, där Uppsala Kammarorkester ingår, startade för två år sedan Uppsala Tonsättartävling. Syftet är att lyfta fram unga kompositörer och deras verk. Vinnaren tilldelas en prissumma och får sitt verk framfört av nio svenska orkestrar. Göteborgs Symfoniker är en av dem.

Genom vårt samarbete försäkrar vi oss om att den nya musiken får en chans att växa och utvecklas på ett sätt som är förbehållet alltför få nyskrivna verk. Ofta blir det ju så att en ny tonsättning uruppförs och spelas ett par gånger av den beställande orkestern, för att sedan förpassas till arkivet. Vid Göteborgs Symfoniker AB försöker vi komma tillrätta med detta genom att knyta till oss en lektör, med uppdrag att leta efter nyskrivna verk som förtjänar en upprepning.

För så är det förstås också – att inte alla nya verk kommer att gå till historien. I allt konstnärligt skapande finns risken att misslyckas och det gäller tonsättare likaväl som målare och musiker. I alla tider har konstverk, både klingande och fysiska, ratats efter det första mötet med publiken och så måste det få vara även idag.

Det vi vill göra med vårt medvetna sökande efter samtida repertoar är att bidra till att sållningen är så väl underbyggd som möjligt. Inte all musik är möjlig att ta till sig vid första, andra eller ens tredje lyssningen. Samtidigt kan det vara just de verk som bjuder motstånd, som håller att höra både fem och femtio gånger. Tänk bara på Beethovens symfonier som hans samtid tyckte var svårsmälta. Eller på ditt eget möte med till exempel Mahler. Även om du idag tycker att han är storslagen är det inte säkert att du hade samma mening i början.

Allt detta ligger till grund för att jag igår reste österut för att lyssna till finalisterna i Uppsala Tonsättartävling. Att jag hade förmånen att vara presentatör gav upplevelsen en extra krydda. Jag har ett förflutet som musiker i Uppsala Kammarorkester och Linnékvintetten, som spelade fanfarerna under prisceremonin. Det var härligt att åter stå på scen tillsammans med mina forna kollegor.

Klockan är snart halv elva och det är dags av avsluta veckans blogg. Återstår några timmars mejlande innan ledigheten kan börja. Men först ska jag damma TV:n.

Helena Wessman 2012-02-24

Kommentarer inaktiverade.