Marknadsavdelningens idé att krydda förra fredagens after work-mingel med quiz slog verkligen väl ut. Plötsligt pratade alla med alla, förtjust fnittrande över frågorna som några tyckte var alldeles för svåra och andra klarade med glans. Flera tackade efteråt och sa att quiz-mingel är det perfekta sättet att locka nya besökare till Symfonikernas konserter.
After work har vi haft i några år. Konserten startar tidigt, pågår i en timme och åtföljs av ett mingel för publik och musiker. Vår foajé med den långa ”promenoaren” är perfekt för sådana tillställningar. Utrustad med en delikatesstallrik och dricka kan man i sakta mak vandra runt konsertsalen och samtala med dem man möter.
Konceptets svaghet har varit att det är lätt att bli kvar i den egna konstellationen och att de som inte kommer i större sällskap kan känna sig lite utanför. För i sällskap kommer många. Det kan vara tio-femton personer som flockas runt ett bord, glatt språkande. Fast de flesta kommer nog i par eller ensamma och då kan det vara svårt att göra nya bekantskaper. Förra fredagens quiz löste denna knut. En succé som vi garanterat kommer att upprepa.
Att nå nya publikgrupper är ett mantra för alla aktörer inom kulturlivet. Vi vill nå ut med vår konst till precis alla, men inser att många skräms av de starka koderna. Sociala koder odlas i alla sammanhang. Även om jag genom mitt yrke har fått stor vana vid att vistas i offentliga miljöer kan jag känna mig obekväm i obekanta sammanhang, och så är det rimligtvis också för de icke initierade åhörare vi vill nå. Därför gäller det att på alla sätt väcka nyfikenhet och göra sig tillgänglig.
Samtidigt vårdar vi oss mycket om den publik vi redan har, alla dessa människor som kommer till Konserthuset vecka efter vecka, år efter år. Jag blir varm i hjärtat av berättelserna om hur mycket musiken och vår verksamhet betyder för dem. Somliga är storkonsumenter med abonnemang till flera serier. Vissa har rent av egna stolar, vilket ger tillträde till samtliga konserter med Göteborgs Symfoniker.
Jag känner stor ödmjukhet inför uppgiften att både vidmakthålla den trogna publikens intresse och skapa trivsel för de mindre vana.
Även om det fortfarande är morgon och jag sitter hemma och skriver vet jag att det råder full aktivitet i Konserthuset. Om knappt en timme fylls salen av tusen barn i åldrarna 5-9 år, som med sprudlande nyfikenhet insuper föreställningen Drillar och draköron.
Programmet bygger på Lennart Hellsings och illustratören Ane Gustavssons nya musikbok som med rim och fantasieggande bilder presenterar orkesterns alla instrument. Boken kom till på initiativ av vår förra barn- och ungdomsproducent Inger Ericsson och innehåller en CD med Göteborgs Symfoniker. Liveversionen dirigeras av Torodd Wigum. Ayla Kabaca presenterar.
Som alltid avslutas skolveckan med två familjekonserter på lördag. Jag kan rekommendera ett besök även om man inte har något barn att hålla i handen. Föreställningen är underfundig nog att stimulera både stora och små. Om inte annat kan man gå dit för att höra barnens jubel och plasket av små händer i applåderna. Ljuv musik det med.
Min vecka har varit fylld av samtal. En timme åt gången har de suttit vid mitt bord – musiker, administratörer och chefer, publik, tonsättare och sponsorer. Under en konferens i tisdags hann jag också tala med flera politiker och tjänstemän inom Västra Götalandsregionen och måndag eftermiddag var det möte med styrelsen för El Sistemas Vänner.
Det är fantastiskt stimulerande att träffa så många människor. Jag läser mycket och brukar tänka att det ger mig möjlighet att leva fler liv än mitt eget. Samma sak gäller i det personliga mötet. Om man lyssnar uppmärksamt gläntar de flesta på dörren till sitt inre. Jag tar del av deras erfarenheter och kunskap och blir förhoppningsvis lite klokare.
Okej, jag erkänner att inte alla samtal är lika roliga, men med handen på hjärtat kan jag säga att varenda möte den här veckan har givit mig glädje.
Fredagen har just börjat och fler samtal väntar. Ikväll blir det konsert med kammarorkestern St Martin i the Fields och den svenske stjärntrumpetaren Håkan Hardenberger. Håkan har fyllt 50 och firar med en turné som bland annat utsträcker sig till konserthusen i Vara och Göteborg. I en intervju har han sagt att han vill ge publiken återbäring i form av ett showigt program som alla lätt kan ta till sig. ”Jag har bråkat så mycket med dem genom att alltid spela nyskriven musik, så nu ville jag göra något annorlunda.”
Filmklippet med Håkan Hardenberger (det finns på vår Facebook-sida) fick mig att tänka på den franske trumpetaren Maurice André som nyligen avlidit. Också han blandade upp den klassiska repertoaren med lättare gods, vilket förorsakade heta debatter bland 1980-talets unga brassmusiker. Var det inte förfärligt oseriöst att göra så? Jag älskade det och har fortfarande kvar en LP där han briljerar med sitt makalösa höjdregister i arrangemang á la James Last.
Många svenska trumpetare tog lektioner för Maurice André och någon berättade att André alltid hade trumpeten till hands – också vid matbordet. Rätt vad det var lyfte han instrumentet och spelade en snutt för att försäkra sig om att embouchuren inte förflyktigats under den stund han inte övat. För sanningen är att alla stjärnmusiker övar nästan jämt. Musikaliska färdigheter är färskvara och måste ständigt underhållas. Det gäller musikerna i Göteborgs Symfoniker och det gällde Maurice André. Också det ett faktum att känna ödmjukhet inför.
/Helena Wessman