Ibland är livet grinigt. Man får en smäll och går ner för räkning och tänker att nä, nu ger jag upp. Det fantastiska är att det fungerar. Man backar undan, får en klapp på axeln av en förstående kollega och plötsligt finns kraften där igen.

Jag gjorde en sådan dykning tidigare i veckan. Kände mig orättvist behandlad och tappade sugen. Tänkte att här går gränsen för vad uppdraget är värt i personliga uppoffringar. Lyckligtvis rätade det snabbt upp sig. Efter något dygns känslostormande är jag på spåret igen, redo för ännu en dag i Göteborgs Symfonikers tjänst.

Även denna vecka tar vi emot ett gästspel. Förra fredagen var det Academy of St Martin in the Fields. Nu kommer Kungliga Filharmonikerna, vår systerorkester från Stockholm. Vi har sedan länge ett utbyte där vi framträder i varandras konserthus. Göteborgs Symfoniker spelade i Stockholm i november 2010 och nästa vecka är det dags igen.

Den förra resan minns jag med fasa. Vi tog morgontåget från Göteborg, fastnade i Herrljunga, fick skjuta på konserten en halvtimme och hann med knapp nöd med tåget hem igen – fast vi kortade pausen och spelade extranumret i rekordfart. Men det blev en fantastisk konsert. Musikernas förmåga att ge det där lilla extra också i kaotiska situationer är imponerande.

Detsamma gäller förstås kollegorna från Stockholm. Också de har blivit sittande på stambanan mellan Stockholm och Göteborg – en gång för att loket brann upp – men har alltid kunnat genomföra sina konserter.

Det ska bli kul att höra dem. Sibelius violinkonsert och Elgars första symfoni står på programmet. Kungliga Filharmonikernas chefdirigent Sakari Oramo (som nyligen fått samma uppdrag hos BBC Symphony i London) står på pulten. Nancy Shou är violinsolist. Konserten börjar kl 18.00. Ta chansen du också!

Om en vecka åker vi på turné. Börjar med konsert i Stockholm och fortsätter sedan till Portugal och Spanien där vi ger fem konserter. Hoppas vi. Spanien är som bekant i kris, så förloppet är svårt att förutse.

Länge har vi levt med risken att vår konsert i La Corūna skulle ställas in. Den har av besparingsskäl varit borta några gånger och just som vi definitivt hade fått den på plats igen seglade nästa orosmoln upp: En möjlig generalstrejk den 29 mars.

Hela dagen igår arbetade turnéledningen med att säkra upp olika alternativ. En extra hotellnatt i La Corūna ifall vi blir fast, busstransporter ifall flygplatserna stänger, utländska bussbolag ifall de spanska chaufförerna strejkar, en extra hotellnatt i Oviedo ifall vi måste resa på natten efter konserten i La Corūna… Allt för att försöka rädda konserten den 29 mars.

Turnén är tuff som den är, så varje alternativ ska nu analyseras noga. Även om vi förtvivlat gärna vill genomföra konserten kommer det inte att ske till vilket pris som helst.

Tillvaron får lite extra nerv när det blir så här, men jag oroar mig inte alltför mycket. Då skulle jag inte få göra annat. I en verksamhet av det här slaget är oväntade händelser legio. Magnituden varierar och det mesta är inte värre än att vi med gemensamma krafter kan rädda situationen.

Det svåra är när någon person far illa. Sådant går alltid rakt in i hjärtat och kan göra det svårt att hålla huvudet kallt. Konsten är att tillfälligt skjuta undan de egna känslorna, reda ut situationen och ta hand om reaktionen efteråt. För man måste alltid låta den komma, både för att inte bli hård och för att undvika att känslorna oväntat dyker upp vid ett senare tillfälle.

”Det är bara att bryta ihop och gå vidare”, som Mark Levengood brukar säga. Ett tufft träningspass, god mat och gråt i soffan är ett väl beprövat recept som fungerar både när jag själv blivit tilltufsad eller någon av mina högt värderade arbetskamrater har råkat illa ut.

Helena Wessman 16 mars 2012