Femte turnédagen. De flesta lider av sömnbrist, men humöret är gott. Tre konserter har vi gjort – i Lissabon, La Coruna och Oviedo. Ikväll blir det Murcia, på lördag Madrid. Mottagandet från publik och konsertarrangörer har varit överväldigande och vi har god anledning att tro att succén ska hålla i sig.

Som så ofta fascineras jag av musikernas förmåga att fokusera. Själv känner jag mig splittrad. Försöker jobba vid datorn några timmar varje dag, men uträttar inte några stordåd. Det gör musikerna. Varje kväll. Konserterna har varit kollosalt bra.

Kollosalt bra var också de praktiska arrangemangen då vi skulle smita undan den spanska generalstrejken i förrgår. Strejken utbröt natten till igår och skulle omöjliggöra den planerade förflyttningen mellan La Coruna och Oviedo på förmiddagen. Vi beslutade därför att resa direkt efter konserten i onsdags.

Det var som i Sound of Music. Artisterna smet i applåden.

Knappt hade jublet klingat av då orkestern lämnade podiet, bytte om och sprang till bussarna som skulle ta oss till flygplatsen. Efter en hisnande färd (inga hastighetsbegränsade fordon här inte) anlände vi till en ödslig flygplats. Turnéledningen mötte med boarding cards för att incheckningen skulle gå snabbt. Därefter säkerhetskontroll av nitiska vakter och en ny rush ut till planet. Kl 23.54 lyfte vi – med sex minuters marginal till strejken.

Vi visste att om vi bara kom upp i luften innan midnatt skulle vi också kunna landa. Det gjorde vi redan efter 25 minuter. Piloten måste ha gasat på, för flygtiden var egentligen beräknad till 40 minuter.

Om flygplatsen i La Coruna varit ödslig var det intet mot den i Oviedo. Vi kom ner på marken, taxade in till uppställningsplatsen – och sedan hände ingenting. Utanför stod personal med armarna i kors. Någon flygplanstrappa skulle vi inte få. Återstod att veckla ut planets nödtrappa. Bussar fick vi inte heller, utan fick snällt gå på rad in till terminalen.

Ny bussfärd och mer ödslighet. Länge hade vi motorvägen för oss själva och när vi omsider blev omkörda av några bilar kändes det nästan kusligt. Skulle de försöka stoppa oss?

Den spanska turnéledaren pratade oavbrutet i telefon. Dubbelkollade med hotellet, ringde konsertarrangören för att försäkra sig om att instrumenttransporten skulle kunna parkera, dubbelkollade den bärhjälp vi beställt, försökte lokalisera bagagetransporten…

Vi skickade vårt bagage med lastbil för att minimera risken att fastna på flygplatsen. Att vårt plan tilläts att landa innebar inte automatiskt att någon skulle vara beredd att lasta ur det.

Klockan 01.30 kom vi till vårt hotell i Oviedo. Det var nedsläckt, men personalen gav oss våra nycklar. Bagaget anlände en halvtimme senare och vid tretiden backade instrumenttransporten in vid konserthuset en bit därifrån. Inga blockader på motorvägen och inga aktioner vid konserthuset. Lättnad!

Morgonen efter fick jag veta att bussarna blivit attackerade då de lämnat av oss på hotellet. Stenkastning och en spräckt vindruta satte sorgkant på Sound of Music-skimret runt vår ”flykt” undan strejken.

Vi kom sent i säng, men fick i gengäld en lugn dag i Oviedo. På stan var det ganska dött. Glest mellan människorna och många affärer som var stängda på grund av strejken.

Demonstrationerna kom igång framåt kvällen. Mobiliseringen pågick då jag promenerade till konserthuset och senare hörde jag att stämningen varit aggressiv. Annars märkte vi inte mycket av strejken. Promenad istället för buss till konsertsalen och maskningsaktioner hos den lokala lastningspersonalen. Tack alla musiker som ställde upp och bar efter konserten!

Nu sitter vi på planet till Murcia. Proceduren blir densamma som de andra dagarna. Morgonflyg, buss till hotellet, några timmar för övning och vila, akustikprov och konsert kl 20.00. Starttiden är oftast senare än hemma i Sverige – i Lissabon så sent som 21.00, svensk tid 22.00 – vilket följdriktigt gör att de slutar sent.

Att gå till sängs direkt efter en konsert är omöjligt, så timmen hinner bli sen innan alla har varvat ned, kanske ätit något och pratat igenom kvällens händelser. Eftersom vi rest vidare morgonen efter har sömnen blivit lidande. Vi pratade om det vid hissen imorse och en av musikerna sa att det är bara att ställa in sig på korta nätter när man är på turné. ”Nu är det två nätter kvar och det blir ju åtta timmars sömn och det är ju riktigt bra.”

Helena Wessman 30 mars