Ärligt konstnärskap frilägger människors innersta

Någon sa häromdagen att det var skönt att ha en vanlig arbetsvecka igen. Jag förstår vad han menar – vanlig i jämförelse med de senaste extremveckorna med Dudamel, turné och Ragnarök – men jag grunnar ändå på ordet ”vanlig”.

Läst i betydelsen ”precis som alla andra veckor”, kan man nog säga att den gångna veckan har varit ”vanlig”, men inte om man menar att vanlighet är detsamma som att livet tuffar på i stadig takt. Vanliga på det sättet är arbetsveckorna på en kulturinstitution sällan.

Till det yttre kan det säkert se ut som om vi följer ett sedan länge utlagt spår. Repetitionsstart måndag morgon, genrep och konsert onsdag eller torsdag, dubblering dagen därpå. Till det ett antal möten för löpande planering, med eller utan musikers medverkan, några personalärenden att hantera samt en mängd administrativa uppgifter att klara av inom föreskriven tid.

Vi tuffar på – i en tillvaro som omskapas hela tiden. Det börjar med att vi byter dirigent och repertoar varje vecka. Särskilt i måndags var kontrasten tydlig, efter fyra veckor med musik av det grandiost storvulna slaget. Beethoven tar plats han med, men jämfört med Strauss och Wagner framstår han nästan som puritansk.

Dirigenterna har förstås helt olika personligheter, vilket vi måste förhålla oss till. Det gäller musikerna, som snabbt ska anpassa sig till aktuell dirigents arbetsmetoder och musikaliska idéer, men också oss som finns runt omkring. Jag tror att vi alla försöker hålla oss öppna, så att olikheterna får plats. Det kostar mer eller mindre energi beroende på hur stor kontrasten är och hur pass nära dirigenten ligger ens egna ideal.

Eftersom ärligt konstnärskap frilägger människors innersta, ligger känslorna ytligt i en organisation som den här. Det leder till att stämningen svänger snabbt. På bara några minuter kan vi gå från allmänt lugn till vibrerande oro eller yster glädje. Och allt utgår från podiet där energin är så stark att den sprider sig i hela huset.

Känslosamheten är definitivt en tillgång. Främst för det konstnärliga resultatet, men också för att den triggar en särskild sorts kreativitet. Om man låter sig svepas med kommer helt nya tankar till ytan. Fast det gäller förstås att besinna sig, att i sina beslut hela tiden balansera tanke och känsla. Det är arbetsamt – och roligt för att det gör att jag känner mig levande.

På så sätt har vi haft en vanlig vecka. Stora känslor och intellektuella resonemang har blixtrat genom huset och fått stämningen att skifta flera gånger varje dag. Från den påtagliga glädjen i musikernas återseende med förste gästdirigent Christian Zacharias till pannans djupa veck i diskussioner om stora och avgörande frågor.

Och så några ”överraskningar”, som den där rapporten jag hade glömt att jag skulle skriva och utgången av vissa samtal. Vanligheten i min yrkesroll kan nog sägas ligga i det ovanliga.

Några hållpunkter i min vanlighet: personalmöte i måndags, styrelsen i tisdags, programutskott, ledningsgrupp och samverkansmöte onsdag-torsdag samt controllermöte med representanter för vår ägare Västra Götalandsregionen idag.

Veckans produktion leds, som sagt, av Christian Zacharias och rymmer Leonorauvertyr nr 1, Pianokonsert nr 4 och Symfoni nr 7 av Ludwig van Beethoven. Två abonnemangskonserter onsdags-torsdag och en specialare för Volvos anställda ikväll bjuder Göteborgs Symfoniker på denna vecka. Jag lyssnade och njöt i onsdags och ser fram emot en upprepat stor upplevelse ikväll.

Helena Wessman 2012-04-27

Kommentarer inaktiverade.