Att man kan bli så trött av något som är så trevligt! Jag är helt matt och har svårt att samla tankarna. Kroppen vill bara sova. Få se om det hjälper med lite musik…

Mattigheten kommer av att jag har varit i Jönköping på Svensk Scenkonsts branschdagar, en årlig begivenhet som växer alltmer i omfång. I år höll vi på i tre dagar och var som mest 250 deltagare. Med hög intensitet har vi diskuterat villkor, utmaningar och möjligheter för landets scenkonstinstitutioner. ”Scenkonst” inbegriper i detta fall musik, dans och teater.

Det är populärt att påstå att det råder kulturskymning i vårt land. Man brukar hänvisa till frånvaron av statlig kulturpolitik och otillräckliga anslagsuppräkningar och säga att kulturlivet utarmas. Jag tycker att resonemangen behöver problematiseras.

Den bild jag bär med mig efter branschdagarna är nämligen att den svenska scenkonsten är stadd i stark utveckling. Konstnärliga landvinningar, moderniserad verksamhet och nydanande publikprojekt rapporteras av skickliga och drivande scenkonstchefer från norr till söder.

Glädjande nog verkar dessutom den nya ordningen för ansvars- och anslagsfördelning mellan staten och landsting/regioner, den så kallade samverkansmodellen, ha bidragit till en vitalisering av den kulturpolitiska diskussionen regionalt och lokalt. Alltfler pratar kultur med allt större kunskap.

På den statliga nivån är det värre. I detta fall sällar jag mig till dysterkvistarna och frågar mig om regeringen har någon politisk idé för kulturen.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth besökte branschdagarna i torsdags och talade som vanligt mest om att kulturen har en större publik än professionell fotboll, att kulturlivet har en stark infrastruktur, att utebliven kulturdebatt beror på att kulturen tas som självklar och att hon vill att kulturen ska ta plats på nya arenor.

Som exempel på regeringens satsningar nämnde hon Skapande skola (projekt med professionella konstnärer i skolan), kultur och hälsa (kulturupplevelser på recept) och kulturens samverkan med besöksnäringen. Samt, förstås, samverkansmodellen och de nya medel som regeringen har skickat in i systemet.

Gott så, men var finns de verkliga visionerna?

I det efterföljande panelsamtalet fick kulturminstern frågan varför man i politiken så sällan talar om scenkonstinstitutionernas kärnverksamhet (i symfoniorkestrarnas fall kvällskonserter med traditionell orkesterrepertoar) och hur kvaliteten i denna ska kunna upprätthållas. Frågeställaren menade att fokus istället ligger så tungt på breddning av verksamheterna att det närmast uppfattas som en förutsättning för institutionernas existens.

Kulturministern medgav att varken kärnverksamhet eller kvalitet diskuteras särskilt mycket och hänvisade till att värdet av kärnverksamheten är så svårt att förklara att det skulle väcka agg hos dem som inte vill stödja kulturen. Då är det bättre, menade hon, att tala om tillgänglighet, jämställdhet, barnperspektiv och annat som alla kan ansluta sig till.

Inte heller frågan om scenkonstinstitutionernas uppdrag ville kulturministern riktigt kännas vid. Att sätta upp nationella mål för institutionerna är inte aktuellt. ”Jag är förvånad över att man vill ha politikerna bakom sig och inte ser sin förmåga att själva formulera sina uppdrag”, sa hon bland annat.

Jag anser av hjärtat att det är viktigt att vi förnyar och breddar vår verksamhet så att vi kan nå ut till nya grupper och bidra till samhällsutvecklingen. Ändå uppfattar jag kulturministerns resonemang som uppgivet och idéfattigt. Också på statlig nivå måste man kunna formulera sig om scenkonstens plats i samhället och vilken kvalitet vi anser att den ska hålla. Det klarar man ju på regional nivå.

Åtminstone i Västra Götaland har politikerna i mer än ett års tid rådbråkat frågan om de stora, internationella kulturinstitutionerna – Göteborgs Symfoniker, Göteborgsoperan och Film i Väst. Uppdrag, kvalitet och symbolvärde har diskuterats ingående och även om man är tydlig med kravet på breddning och ökad tillgänglighet har man också visat respekt och intresse för den traditionella verksamhetens egenvärde.

Den regionala diskussionen har haft en tydlig koppling till institutionernas ekonomiska förutsättningar. Också detta i en anda av förståelse för vad som krävs i en verksamhet på internationell nivå och hur små möjligheterna till rationalisering är.

När urholkningen av scenkonstinstitutionernas statsanslag förs på tal svarar kulturminstern alltid samma sak – ”alla vill ha mer pengar hela tiden, vi kan inte göra allting” – och undviker därmed vidare diskussion hur institutionerna ska hantera de oundvikliga kostnadsökningarna.

Branschdagarna avslutades med Svensk Scenkonsts stämma och jag fick som vice ordförande anledning att hålla tal för Ingrid Dahlberg, som efter fem år lämnar ordförandeposten. Ingrid Dahlberg är en imponerande person som under femtio år har varit framgångsrikt verksam i kulturlivet. Hon är värd stor tack för sina insatser för Svensk Scenkonst.

Till hennes efterträdare valdes Stefan Forsberg, VD för Stockholms Konserthus. Också han både framgångsrik och imponerande som person.

Medan jag har varit på konferens har Göteborgs Symfoniker haft skolkonsertvecka. Tonsättaren Paula af Malmborg Ward och regissören Svante Grogarn har tillsammans med skolbarn i Göteborg skapat föreställningen ”Den musikaliska kroppen”. Den handlar om att precis som våra kroppar består av skelett, hud och muskler har musiken och orkestern olika beståndsdelar.

Fem framföranden har de hunnit med hittills. Imorgon ges ”Den musikaliska kroppen” som familjeföreställning. Jag kommer att vara där och är mycket nyfiken på vad jag ska få uppleva.

Helena Wessman 2012-05-04