Tidigt fredag morgon. Familjens studentska vankar högklackat genom huset i otålig väntan på sin stora dag. Redan före sex var hon sminkad och klädd. Sov nog inte många ögonblick i natt. Strax väntar champagnefrukost, därefter utspring, flakåkning, uppvaktning och fest.

Själv sitter jag på hemmakontoret och försöker komma igång med min blogg. Tanken slingrar sig, vill helst vara med de andra i köket. Ska det bli något skrivet idag krävs hård disciplin. Det är bara att bita ihop och sätta igång.

Som vanligt har veckan varit brokigt intensiv. Började med styrelseinternat för Svensk Scenkonst, fortsatte med firandet av Sveriges nationaldag och avslutades med en räcka möten innan jag smet iväg till Västerås.

I Svensk Scenkonsts styrelse sitter verksamhetschefer och politiker från sexton av förbundets medlemsföretag. Nyvald ordförande är Stefan Forsberg, till vardags min kollega i Stockholms Konserthus. Tillsammans med Svenska Scenkonsts VD Ulrika Holmgaard ledde han oss under internatet i diskussioner om scenkonstens framtid och de utmaningar vi redan idag måste tackla.

Det allt överskuggande är hur vi ska komma vidare i pensionsfrågan, men vi diskuterade också hur vi allmänt ska föra kulturens talan i en tid då framgång huvudsakligen mäts i siffror. Vilket faktaunderlag bör vi själva ta fram och hur ska det presenteras?

Ett annat samtalsämne var hur kulturverksamheterna bör utvecklas för att bli relevanta för fler. Hur breda kan vi bli utan att förlora i trovärdighet och kvalitet? Vilka vägar finns att nå ut till de som ännu inte tycker sig ha hemortsrätt i våra fina konsert- och operahus?

Svaret gavs delvis i onsdags då Göteborgs Symfoniker framträdde ihop med Göteborgs Symfoniska kör för 30.000 personer i Slottsskogen.

Slottsskogskonserterna är en nästan trettioårig tradition. Sedan 6 juni blev helgdag samordnas konserterna med Göteborgs stads nationaldagsfirande.

Traditionen byggs på efter hand och omfattade i år både medborgarskapsfirande med musik, tal och utdelande av diplom och ungdomsorkestrar som agerade förband till Göteborgs Symfoniker. Under medborgarskapsfirandet framträdde bland andra elever från El Sistema på Hisingen och vid Symfonikernas informationstält fick musik- och kulturskolor visa upp sig.

I första hand är Symfonikernas konsert förstås en skön upplevelse för människor som vill njuta god musik i det gröna. Genom kopplingen till medborgarsskapsfirandet och El Sistema är den också en viktig del i vår strävan att med musik slå broar mellan individer och grupper som annars inte skulle mötas.

Då jag gick runt i publiken stötte jag på många av dem som regelbundet besöker våra konserter i Göteborgs Konserthus. Människor som hängivet och med stor sakkunskap har följt orkestern i många år. Jag mötte också El Sistema-föräldrar, som kommit för att se sina barn framträda och som passade på att lyssna på Göteborgs Symfoniker när de ändå var där.

De nya medborgarna kunde identifieras genom den presentkasse de fick med sitt diplom. Många hade sökt sig till vår konsert och flera bad att få bli fotograferade ihop med min folkdräkt. De blickar jag mötte var glada och stolta.

Så var där förstås också en väldig massa människor som jag varken kände igen eller kunde gissa mig till varifrån de kommit. Och det spelar egentligen ingen roll. Det viktiga var att de var där och att de fick möjlighet att under avspända former lyssna till Göteborgs Symfoniker.
Musiken vi framförde hämtades ur den symfoniska repertoaren. Anpassad till stunden genom att stora verk delats upp och att de mest koncentrationskrävande styckena utelämnats, men i grunden samma sorts musik som vi presenterar i Konserthuset.

Kvalitetskraven var förstås lika höga som vanligt. Våra musiker ger sitt yttersta, vare sig de framträder i Musikverein i Wien eller på en blåsig scen i Slottsskogen. Och för dirigenten Neeme Järvi var musiken som alltid blodigt allvar, även om han spexade och skämtade med publiken.

Med detta sagt att vi kan bredda oss betydligt utan att förlora vår själ. Och det gör vi. Både genom konserterna i Slottsskogen och andra framträdanden utanför Göteborgs Konserthus. Till hösten också genom att lägga ut våra konserter på internet. Det dröjer ett tag, men jag lovar att berätta när det är dags.

Nationaldagen avslutades med en munter middag för vår 75-årsfirande chefdirigent emeritus, Neeme Järvi. På gästlistan stod personer som har haft stor betydelse för den enorma utveckling Göteborgs Symfoniker genomgick under Järvis 22 år som chefdirigent.

Alla kunde inte komma, men vi var tillräckligt många för att talen skulle dugga tätt. Som relativt nybliven VD (tre års anställning är kort tid i sammanhanget) kände jag mig hedrad av få utbringa välkomstskålen och leda det illustra sällskapets födelsedagssång till vår käre maestro.

På lördag ankommer vår, om möjligt, ännu kärare maestro Gustavo Dudamel till Landvetter. Det är med blandade känslor vi går in i den sista produktionsveckan med honom som chefdirigent.

De band som knutits under Dudamels fem år i Göteborg är mycket speciella och slits förstås inte av bara för att han byter titel (från den 17 juni är han vår hedersdirigent). Ändå smärtar det att den mest intensiva perioden snart är till ända. En inte alltför kvalificerad gissning är att konserterna nästa vecka kommer att bli extra känslosamma.

Helena Wessman 2012-06-08