Oj, vilken öppning vi fick! Debussy, Ravel och Abrahamsen. Dirigenten Stéphane Denève och pianosolisten Hélène Grimaud. Och så Göteborgs Symfoniker i fransk klangdräkt. Bättre kan man inte önska sig.

Gårdagens konsert markerade starten på abonnemangssäsongen där alla våra konsertserier ingår. Den som regelbundet vill möta Göteborgs Symfoniker har tio serier att välja mellan – plus kammarmusikserien där våra musiker ofta medverkar. Samt, förstås, Popical-konserterna där konstmusiken korsas med populärmusikaliska tongångar.

Den som föredrar jazz kan välja mellan ytterligare två andra serier och den som söker bildning kan köpa abonnemang till Sixtens sexa med föreläsningar av populäre Sixten Nordström.

Varje säsong tecknar mer än 6.000 personer abonnemang i Göteborgs Konserthus. De är vår kärnpublik och vi ser gärna att de blir fler, men de som önskar köpa musikupplevelser styckevis är förstås också välkomna. Det viktiga är att den sköna konst som skapas av Göteborgs Symfoniker och andra når åhörarna. För utan publiken vore musiken intet.

På en säsong får över 140.000 personer starka musikupplevelser genom vår försorg. Nästan lika många kommer till Konserthuset för att gå på konsert i annans regi, huvudsakligen kommersiella produktionsbolag. Nästan 300.000 åhörare per år, således. Det är vi stolta över.

Och, som sagt, igår startade den ”officiella” säsongen och det var riktigt gott. Publiken var fylld av förväntan och musikerna strålade av iver att få ta sig an det krävande programmet. Resultatet, den musikupplelse som uppstod i mötet mellan de båda, blev enastående. Hjärtat jublar.

Den sköna stämningen från konserten följde mig in i dagens arbete, bloggstart i morse och en tvåtimmars förhandling med musikerfacket under förmiddagen. Vi reviderar det lokala arbetstidsavtalet och även om vi förstås nalkas uppgiften från helt olika håll är andan god och samtalen konstruktiva. I grunden vill vi samma sak – att stärka orkesterns konstnärliga utveckling genom att skapa effektivitet i arbetet och goda förhållanden för våra musiker – och anstränger oss för att förstå och förlikas snarare än att ”vinna” över motparten.

Precis så tycker jag att det ska vara. Bäst resultat uppnås när starka och välgrundade åsikter bryts mot varandra tills konsensus råder. Till syvende og sist är det arbetsgivaren som bestämmer, men gemensamma beslut får som regel starkare genomslag, så jag tycker att det är väl investerad tid att försöka komma överens.

Nu sitter jag på tåget på väg till firandet av Västerås Konserthus tioårsjubileum. Jag var engagerad i husets och verksamhetens tillblivelse och ser fram emot att dela minnet av denna nybyggartid med tidigare kollegor och vänner ur publiken.

Västerås Konserthus tillkomst gick med raketfart.

Carlforsska skolan, där Västerås Sinfonietta huserade, skulle byggas om och ersättningslokal diskuterades. Den enda salongen med lika många platser fanns i Aros Congress Center (ACC) ett stenkast från centralstationen, men salen var så hårt bokad att musiken inte skulle få plats.

Vid samma tid beslutade ABB att sälja sin interna kongressanläggning Forum, vägg i vägg med Aros Congress Center. ACC ville inte släppa en konkurrent så nära in på livet och beslutade sig för att köpa Forum. Vi tittade på möjligheten att anpassa Forums stora sal till musik, men arkitekten suckade och sa att det vore mycket enklare att bygga nytt.

Detta skedde tidigt år 2000. Ett inriktningsbeslut om att bygga ett konserthus i anslutning till ABB Forum och Aros Congress Center togs av kommunstyrelsen bara några månader senare och i februari 2001 fattades det definitiva beslutet. Den 14 maj samma år började vi bygga. Invigningen skedde 14 månader senare, den 7 september 2002.

Tempot var högt och vi slet som djur med att bygga huset och etablera verksamheten. Vi var Västmanlandsmusiken, som då bestod av Länsmusiken och Västerås Sinfonietta, och alla de som svarade för själva husbyggandet. Västerås stad, Aros Congress Center, Skanska Sverige och en rad underentreprenörer. Jag brukar tänka på det som världens största grupparbete.

Verksamhetsetableringen skötte Västmanlandsmusiken ihop med huvudmännen Västerås stad och Landstinget Västmanland. Organisationen växte med 25 procent på bara ett år och ingen av oss hade drivit konserthus förut, så det var hårt arbete det med.

Mot alla odds höll tidsplanen. Dåvarande stadsbyggnadsdirektören brukar säga att ”samtidigt som kungen gick in lämnade de sista hanverkarna byggnaden” och det är helt sant. Då jag kom tillbaka efter semestern i början av augusti 2002 var stora salen fortfarande fylld av byggnadsställningar där målare och elektriker jobbade skuldra vid skuldra. Publikstolarna monterades nattetid när golvläggarna gått av sista skiftet.

Just stolsmonteringen kom att bli en visa. Eftersom stolsraderna är lätt buktiga är sitsarnas infästningar olika breda. Detta beaktades inte i den stora brådskan, så i nästan i ett år fick vi leva med att sitsar släppte och dunsade i golvet till den sittandes stora förtret.

Fast det mesta gick faktiskt enligt planerna. Den första terminen genomförde vi 95 evenemang på 98 dagar och efter ett år hade Konserthuset tagit emot över 100.000 besökare. Produktionstakten håller i sig och efter tio år är publiksiffrorna till och med högre. I Västerås bor knappt 140.000 personer, i hela Västmlands län det dubbla.

Nu firas alltså tioårsjubileum. Festligheterna har pågått sedan i onsdags med bland annat en konsert med Västerås Sinfonietta igår. Ikväll blir det både kammarmusik och stor galakonsert. Samt middag och dans. Det ser jag verkligen fram emot.

Helena Wessman 2012-09-07