Det ruskregnar. I badrummet mumlar tvättmaskinen. Jag är trött och har svårt att samla mig. Morgonbestyren genomfördes under viss förvirring. Alla moment blev genomförda, men huller om buller och med onödig tidsspillan.

Nu sitter jag i alla fall i fåtöljen med skrivplattan i knäet, redo att summera arbetsveckan – som faktiskt bara är den femte i ordningen efter semestern. Det känns mycket längre. Intensiteten är hög och händelserna många. Liksom resorna.

Som veckopendlare för jag en flackande tillvaro, som inte precis blir stillsammare av de många tjänsteresorna. Jag byter säng alldeles för ofta, vilket är grund för åtminstone en del av morgonens förvirring. Ibland har jag svårt att veta var jag vaknar.

Men jag ska inte klaga. Jag lever ett rikt liv med starka upplevelser och ibland rent hisnande möten med människor. Och så har jag förmånen att få dyka i den symfoniska oceanen.

Det är ett hav med många djup och skiftningar. I gårdagens konsert uttolkade av svenske Tommie Haglund och den sovjetisk/ryske giganten Dmitrij Sjostakovitj. Två allvarsamma tonsättare, som i sin musik tar sig an livets riktigt svåra frågor. Humor finns också, men i min kropp är det de mörka stråken som dröjer sig kvar.

Jag tycker att det är en kvalitet att våga vara allvarlig, att inte rygga för svärtan. Och det gjorde varken dirigent eller musiker igår. I första satsen på Sjostakovitj tionde symfoni var laddningen så stark att jag förnam fysisk smärta.

Också i Tommie Haglunds cellokonsert Flaminis Aura flödade känslorna, om än inte lika dramatiskt. Solostämman spelades på ett fullkomligt lysande sätt av Göteborgs Symfonikers solocellist Ernst Simon Glaser.

Dirigent denna vecka är unge David Afkham, som musikerna tycker så mycket om att de gav honom en touche, fanfar, i applådtacket. De har haft en krävande vecka tillsammans, inte minst på grund av ett bristfälligt notmaterial till ett av verken.

Att noterna fungerar dåligt är lyckligtvis lika sällsynt som det är förödande. Instuderingstiden är knapp redan som det är, med bara två-tre dagars repetition inför den första konserten. Att behöva använda dyrbar podietid till att reda ut om den musikaliska sanningen finns i musikernas stämmor eller i dirigentens partitur är mycket frustrerande.

Krisartade situationer prövar professionaliteten hos dirigent, musiker och personalen runt omkring och jag kan med stor tillfredsställse konstatera att alla bestod provet. Problemen reddes effektivt ut och det musikaliska resultatet blev enastående. Vi kan vara stolta över att ha en så fantastiskt bra symfoniorkester i Göteborg och Västra Götaland.

En bra orkester finns också i Bergen. Som en del i mitt uppdrag sitter jag i Bergens Filharmoniska Orkesters styrelse och under ett möte i tisdags hade vi anledning att jämföra våra verksamheter. Vi har många likheter och samtidigt mycket att inspireras av på ömse håll.

I den allmänna musikdebatten – åtminstone här i Sverige – brukar symfoniorkestrarna utmålas som konstsamma kolosser, stelnade i en historisk form och utan relevans för samtiden. Inget kan vara mer fel. Visserligen spelar vi till stor del samma repertoar som för hundra år sedan, men våra verksamheter är stadda i stark förändring.

Hos oss i Göteborg bland annat genom en offensiv barn och ungdomsverksamhet där vi både förnyat det konstnärliga tilltalet och trätt in på helt nya arenor i vårt möte med unga utövare och åhörare. Vi är också mycket moderna både vad gäller metoderna för att nå ut med vår musik i nya medier och i vårt publikarbete. Vårt digitala konserthus får officiell biopremiär den 7 december i år.

Jag är också stolt över programarbetet där vi inlett samarbete med ett flertal tonsättare, svenska och utländska. Många uruppföranden och Sverige-premiärer väntar. Vi söker dirigenter över hela världen och arbetar systematiskt med att öka andelen kvinnor på dirigentpulten. Solisterna vi anlitar är spännande individer som ger konstmusiken relevans i dagens samhälle. Våra egna musiker framträder både i den stora glänsande orkestern och i mindre ensembler och är viktiga inspiratörer för unga samhällsmedborgare.

Bergens Filharmoniska Orkester arbetar på ett liknande sätt och så gör övriga svenska och nordiska orkestrarna. Sök gärna upp deras hemsidor för att se vad de gör.

På mitt program denna fredag står ett kulturpolitiskt seminarium arrangerat av Västra Götalandsregionens kulturnämnd. Orkestern ägnar dagen åt att spela in Haglunds cellokonsert på CD och bibliotekspersonalen kan äntligen flytta in i det ombyggda Gustavo Dudamel-biblioteket. Övriga medarbetare skyndar sig att jobba undan inför helgen.

Fem veckor har vi varit igång efter semestern. Femton återstår innan jul. I upplevelser räknat minst det dubbla. Trevlig helg!

Helena Wessman 14 september 2012