Jag tänker på kvalitet. Krav på kvalitet. Strävan efter kvalitet. Förutsättningar för kvalitet. Upplevelse av kvalitet.

I vårt uppdrag från Västra Götalandregionens kulturnämnd står det att vi ska utveckla Göteborgs Symfonikers konstnärliga kvalitet.

Enligt uppdraget ska vi också utveckla barn- och ungdomsverksamheten, initiera digitala utsändningar av Symfonikernas konserter och starta sommarverksamhet i Göteborgs Konserthus. Vi ska stärka samarbetet med regionens kultur- och musikskolor, konsertarrangörer och det fria musiklivet, utveckla kompetensen inom organisationen samt följa upp resultaten av våra insatser för ökad tillgänglighet, regional utveckling och medborgarnas delaktighet.

Uppdraget baseras på en kulturpolitisk tanke om vilken roll kulturinstitutionerna ska spela i vårt samhälle. Grundteserna – att barn- och ungdomsperspektivet ska beaktas, att alla ska ha tillgång till de offentligfinansierade verksamheterna och att samverkan ska eftersträvas för ett effektivt nyttjande av skattemedlen – har bredare bas än så. De gäller för hela vårt samhälle. Så vill vi att det ska fungera inom alla politikens områden.

Det som är speciellt är maningen att utveckla konstnärlig kvalitet.

Vadå speciellt, undrar vän av ordning. Det är väl precis lika speciellt med pedagogisk kvalitet eller kvalitet inom vården. Just det, svarar jag. Det är det som är speciellt.

I vårt gemensamma samhällsbyggande måste vi, utöver de politiska grundteserna, odla och genom politiska ågärder mana fram kvalitet. Men i själva definitionen av kvalitet måste politiken ge plats åt specialisterna. Inte för att gemene mans upplevelse av kvalitet är oviktig eller ”fel”, utan för att experterna måste ta täten och visa på vilken kvalitet som finns att förvänta.

Som lekman kan man ju inte veta vad som är riktigt hög kvalitet förrän man har upplevt det. Specialisterna har både större erfarenhet av och visioner om kvalitet inom sina respektive områden.

Fast så enkelt som att vi helt kan förlita oss på specialisterna är det förstås inte. Sann expertis växer fram i mötet med lekmannens upplevelse. Något som upplevs som kvalitet i det slutna rummet kan falla platt i mötet med omvärlden. Därför blir konsten konst först i mötet med publiken.

Inom Göteborgs Symfoniker AB arbetar vi hårt för att leva upp till ägarens kulturpolitiska förväntningar. Ännu hårdare arbetar vi med att utveckla verksamhetens konstnärliga kvalitet, hur den ska definieras och vad som krävs för att den ska uppstå.

Understundom går diskussionens vågor höga. Vi är ännu inte ense om vari vår konstnärliga kvalitet ska bestå och vilka förutsättningarna för dess utveckling ska vara.

Veckan har rymt flera sådana samtal och det är därför jag denna morgon tänker på kvalitet. Våra krav på kvalitet. Vår strävan efter kvalitet. Vilka förutsättningar som ges för kvalitet och i slutänden våra egna och publikens upplevelser av kvalitet.

Att det tydligt märks att vi tycker olika är en kvalitet i sig. Det visar på ett öppet samtalsklimat. Som chef är det mitt jobb att jämka samman alla starka viljor. Att lyssna, bära åsikter vidare och formulera vad jag själv tycker. Jag älskar det, men är just denna morgon i behov av extra reflektion.

Denna vecka har vi bjudit in till två konserter med säsongens ”huskonstnär” (artist in residence) Nikolaj Znaider som solist i Nielsens violinkonsert. Han är en underbar musiker och halsbrytande skicklig på sitt instrument. Publiken verkar hålla med mig. Den tackade med stående ovationer, inrop och stampande i bänkarna.

Efter initiativ från veckans dirigent James Gaffigan spelades programmet ”baklänges” med symfonin (Brahms tvåa) före paus och soloverket efter. Sist kom Beethovens Egmontuvertyr. Ett försök att förnya, som jag ännu inte riktigt har bildat mig en uppfattning om. Får tänka till om det också.

Igår fick vi fint besök. Kent Nagano gjorde en blixtvisit för att gå på konsert och träffa oss alla. Det var första gången vi sågs efter att han accepterat titlarna Förste gästdirigent och Konstnärlig rådgivare och vid en samling efter konserten hälsade vi honom välkommen genom att överlämna nycklar till Konserthuset. Nagano tackade med ett kort tal där han bland annat reflekterade över den klassiska musikens ställning i dagens samhälle.

”Världens symfoniorkestrar har det svårt idag. Samtidigt är behovet av klassisk musik större än någonsin. Vi måste därför arbeta hårt för att nå ut med musiken. Hitta nya arbetsformer och sammanhang där den klassiska musiken kan komma till sin rätt. Jag har under hela min karriär varit mycket försiktig i valet av orkestrar att samarbeta med. Att jag nu ansluter mig till Göteborgs Symfoniker-familjen beror på att jag känner att ni har vilja och kapacitet att skapa utrymme för den klassiska musiken i det tjuguförsta århundradet. Jag är mycket glad över det förtroende ni visar mig och ser fram emot vårt samarbete.”

Så gör också jag. Jag tror att vårt samspel med Kent Nagano kommer att bli mycket fruktbart och att vi tillsammans på ett kraftfullt sätt kan utveckla Göteborgs Symfonikers konstnärliga kvalitet.

Helena Wessman 29 september 2012