Bedövande tystnad, porslinsskrammel och unga vuxna

Jag antar att det är självbevarelsedrift, ett sätt att undvika överhettning, men det är likväl tröttsamt när hjärnan gör halt innan mottagen information bearbetats ordentligt.

Följden av det senaste stoppet – att jag först vid frukosten insåg det jag vetat länge, att dagens schema måste kastas om – är inte katastrofal, men irriterande. Schemaändringen gäller fler än mig och det passar mig illa att med så kort varsel virvla runt i medarbetarnas kalendrar.

Hjärnans förmåga att sortera och sålla bort viktig information är fascinerande. Ibland är det som att den lever ett eget liv. Eller om det möjligen är mitt övriga jag som gör det. Koordinationen har hur som helst sina brister.

Jag tänker att jag ska ringa ett samtal och börjar mejla istället. Jag har kort tid innan ett möte, men gör mig en massa ärenden i kontorskorridoren. Jag ser att parkeringsfickan är alldeles för trång, men tar sats och kör in ändå…

Det är bara att bryta ihop och gå vidare, som Mark Levengood brukar säga.

Mellan sammanbrotten är jag helt lycklig. I alla fall i onsdags kväll då Göteborgs Symfoniker och dirigenten Frank Strobel hyllade filmmusikkompositören John Williams, som fyller 80 i år. Presentatör var vår egen Måns Pär Fogelberg.

Framförandet var glänsande och musiken väckte fina minnen (jag var tonårig trombonist då Stjärnornas krig kom och nördade in mig på musiken), men starkast lyckokänsla gav ändå publiken. En hel sal fylld av unga vuxna, som generöst visade sin glädje över att höra filmmusiken live. Att säga att stämningen var extatisk är nästan en underdrift.

Vi erbjuder tre offentliga konserter och samtliga är helt utsålda. Veckans fjärde konsert, den vi gav igår, var specialanpassad för Tandläkarstämman som hålls på Svenska Mässan. Det har blivit en tradition att Sveriges Tandläkareförbund, Göteborgs Stad och Västra Götalandsregionen gemensamt erbjuder deltagarna en konsert med Göteborgs Symfoniker. Sådant tycker vi om, både för att vi når ut till ny publik och för att staden och regionen så stolt visar upp sin orkester.

Efteråt minglade gästerna i vår vackra foajé, medan musikena slappnade av tillsammans i Sibeliusbaren, vårt interna vattenhål. Själv stängde jag in mig på kontoret för att arbeta med den ekonomiska prognosen för år 2012.

Nu är det fredag eftermiddag och huset börjar varva upp inför kvällens konsert. Jag sitter i den bedövade tysta konsertsalen och känner av stämningen. På avstånd hörs porslinsskrammel och spridda toner från musiker som värmer upp.

Ett musikrum utan människor är en märklig plats. Podiet är fyllt av stolar, notställ och slagverksinstrument uppställda i stram givakt. Tidigare konserter gör atmosfären tät – tänk allt vad dessa väggar har hört – ändå är det dött. Och samtidigt fyllt av förväntan.

Plötsligt två musiker på podiet. Deras förberedelser känns nästan privata. En nick för att säga hej och sedan toner för att testa formen och värma upp.

Det krävs mycket sådant av musikerna i vårt hus. Dagsformen varierar, men de ska alltid spela lika bra. Därför ägnar de timmar åt att mjuka upp trilskande muskler och spela sig in i den rätta stämningen.

Jag går ut i Götaplatsfoajén och blir som alltid andlös inför den magnifika utsikten över Götaplatsen. Människor stressar förbi gömda under sina paraplyer, nästan som i en annan tideräkning.

En värld därute, en annan här inne. Om några timmar förenas de kring ännu en konsert med Göteborgs Symfoniker, Sveriges Nationalorkester. Regionens och stadens stolthet.

Trevlig helg!

Helena Wessman 16 november 2012

Kommentarer inaktiverade.