Jag möts ofta av påståendet att ”det måste vara besvärligt att vara chef för en verksamhet med så många konstnärer”, uttalat med en blandning av skräck och beundran. Eftersom det då sällan finns utrymme för en djupare analys brukar jag svara att det bara är roligt och snabbt byta samtalsämne. Men visst kan det vara värt att reflektera över vilken sorts ledarskap som krävs i konstnärliga organisationer och om dessa skiljer sig från andra mer ”normala” verksamheter.

För att ta det sista först: Vad som är normalt eller inte beror helt på vem som ställer frågan och i vilket sammanhang frågan ställs. Normalitet är ett relativt begrepp, skapat i stunden – eller genom tradition – av oss människor i ett försök att råda bot på vår kosmiska ensamhet. Vi vill höra till och söker gemensamma förhållningssätt, normer, för att tillsammans kunna möta livets prövningar. Det som är normalt för en gruppering verkar udda för en annan och det gör det svårt att hävda att just mitt/vårt synsätt är det normala. Med detta sagt att konstnärliga verksamheter varken är mer eller mindre normala än till exempel tillverkningsföretag eller skolor.

Inte heller är konstnärer några ”konstiga människor” som en av mina bekanta brukar hävda. De är individer med ett starkt fokus på sin uppgift och ett välutvecklat känsloliv. För att kunna ge oss i publiken de starka upplevelser vi förväntar oss, måste de kunna blottlägga sina känslor på kommando och för detta krävs en teknisk skicklighet som ständigt måste underhållas och utvecklas. Tänk dig själv att kväll efter kväll försätta dig i det känsloläge som krävs för en trovärdig gestaltning av en människa som helt tappat fotfästet. Skådespelare gråter äkta tårar på scen och den smärta vi hör i musiken genomlevs just då av de som framför den.

Nej, inte är konstnärer konstiga, men av detta djupdykande i mänskliga uttryck följer att känslorna ligger på ytan också i ”vanliga” fall. Så om konstnärliga verksamheter skiljer sig från andra är det möjligen genom den ständigt närvarande känslosamheten. Och det gäller inte enbart den konstnärliga personalen. Min upplevelse är att på kulturinstitutioner ges också administrativ och teknisk personal stort utrymme för känslomässiga uttryck. Därmed inte sagt att vi irrar runt i en känslodimma i avsaknad av logik och nyktert kalkylerande. Utan struktur och arbetsdisciplin skulle också vår verksamhet snabbt falla samman.

Utmaningen som chef ligger i att bejaka såväl känsla som struktur utan att bli rädd eller själv tappa fotfästet. Personligen tycker jag väldigt mycket om att arbeta med människor som tydligt visar vad de tycker och känner och räds vare sig ilska eller gråt. Samtidigt krävs det en vilja av stål för att hålla riktningen på lång sikt. Följa med och strama upp, lyssna och övertyga upp är min dagliga syssla. Jag vet vart jag vill att vi ska gå, men måste ha tålamod med de stigens krokigheter som följer av att det är många åsikter att beakta och många människor att locka med på vår vandring. Och det skiljer sig säkert inte mycket från ledarskapskraven i andra verksamheter med engagerade medarbetare. Människor som bryr sig tycker saker. Konstigare är det egentligen inte. Vare sig det gäller verkstäder, socialkontor eller konstnärliga verksamheter.

Min vecka har varit fylld av interna angelägenheter inom genrerna personal, ekonomi och verksamhet och större delen av gårdagen gick åt till att diskutera det ekonomiska läget. Hur i all världen ska vi få vår budget i balans denna gång? Det är tröttsamt att behöva falla in i kören av kulturinstitutioner som begråter sin brist på pengar, men läget är kärvt. Konstnärlig kreativitet krävs även här.

Som publik har jag upplevt föreställningen Skalv på Folkteatern och vår egen konsert med Symfonikerna igår kväll. Skalv, skriven av Lars Norén och regisserad av Sofia Jupither, var verkligen omskakade. Genom skickligt skådespeleri gestaltades med obarmhärtig tydlighet vad som sker när vi stänger in våra känslor och slutar prata med varandra. Schumanns fjärde symfoni med Göteborgs Symfoniker under ledning av kinesiskan Xian Zhang bjöd på det motsatta. Kraft, energi och espri präglade tolkningen som fick mig att applådera extra glatt. Konserten upprepas i Vara konserthus ikväll. Vi ses väl där?