Det sköna med att dyka i den symfoniska oceanen är man ständigt upptäcker nya djup. I förhållande till mängden verk och uttryck är en livstid kort. En enda människa kan omöjligt lyssna och känna till allt som skrivits.
Somliga har förmåga att omfatta mer än vi andra. Dirigenter, till exempel. Har de dessutom ett öppet sinnelag kan programdiskussionerna inför ett gästspel leda till oväntade upplevelser för publiken.
Som igår då vi i samspel med den franske dirigenten Francois-Xavier Roth kunde presentera ett program som på papperet såg ut att vara upphackat och lite udda, men som i sitt framförande uppenbarade en skimrande djuphavssal där de många uttrycken balanserats i harmoni.
Inte så att det var frid och ro på podiet. Tvärtom. Flera gånger tänkte jag att detta är rena rock-konserten. Tunga beat och brutala klanger, ibland så starka att väggarna skakade. Och det gällde såväl den franske barocktonsättaren Jean-Féry Rebel, som finske Kalevi Aho vars slagsverkskonsert Sieidi igår fick sin Sverigepremiär. Vid en jämförelse var Igor Stravinsky, som dominerade efter paus, närmast vattenkammad.
Publiken lyssnade under stor koncentration. När Ahos musik klingat ut och slagverkssolisten Colin Currie sänkte händerna var det knäpptyst i salen. Inte en enda hostning. Men sedan bröt jublet ut. Ett starkt mottagande av ett synnerligen starkt framförande.
Fullt lika tyst var det inte på den konsert jag hörde med Kent Nagano och Monte Carlos filharmoniska orkester i onsdags. I salen satt närmare tusen små barn och deras föräldrar. På barns vis kommenterade de framförandet, men koncentrationen var ändå förbluffande stor.
På programmet stod en dubbelkonsert för piano av paristonsättaren Jean-Pascal Beintus, framförd av systrarna Mari och Momo Kodama (Kent Naganos hustru och svägerska) och Claude Debussys Leksakslådan. Efter svenska mått väldigt mycket musik för att vara en barnkonsert, men kulturen är uppenbarligen olika.
Skälet till den monegaskiska resan, som företogs tillsammans med planeringschef Sten Cranner, var möten med Kent Nagano kring programplaneringen för kommande säsonger. Som alltid mycket inspirerande. Kent Nagano är kunnig och genomtänkt i alla sina resonemang. Att samtala med honom ger både lärdom och idéer.
Min vecka började med Kungliga Musikaliska akademiens högtidssammankomst i Stockholm. Sammankomsten, som var den 241:a sedan akademiens grundande, hölls i akademiens gamla konsertsal på Nybrokajen 11 i närvaro av kungen och drottningen. Årsberättelse, högtidstal, parentation för avlidna medlemmar, stipendie- och prisutdelning och musikframträdanden stod på agendan. Därefter trerätters middag på Grand Hôtel. Tjusigt värre!
Nu är det fredag eftermiddag och jag sitter i en buss på väg till Vara Konserthus, Göteborgs Symfonikers andra hemmascen. Fyra gånger om året åker vi de femton milen för spela i Vara. Publiken åker nästan lika långt – enligt uppgift upp till sju mil – och mottagandet brukar bli varmt.
Morgondagen bjuder på gästspel av Svenska Kammarorkestern i Göteborgs Konserthus. Thomas Dausgaard dirigerar och den svenska världssopranen Nina Stemme är solist. Det ska bli roligt det med.
Trevlig helg!
Helena Wessman 30 november 2012