Efter en veckas livligt julfirande ihop med min stora familj brukar vi resa söderut. På Gotlands sydspets har mina föräldrar sina rötter. Släkthuset ligger mitt i den stora tystnaden. Det enda som hörs är havets djupa suckar och knastret från brasan. En plats för stora tankar och sällsynt god sömn.

Resultatet brukar bli ett antal föresatser för det nya året. Några löften avger jag inte, men det är skönt att stämma av kompassriktningen och formulera hur jag vill forma mitt liv framöver, att sätta ord på vad jag vill uppnå privat och i yrket

Tankarna på mitt yrkesliv upptas, naturligt nog, nästan helt av Göteborgs Symfoniker och våra höga ambitioner. Men jag funderar också mycket över samhället i stort och vad som krävs om vi vill bevara vår starka demokrati och stabila ekonomi.

Min enkla analys landar i att det viktigaste är självständigt tänkande medborgare. Människor som reflekterar och är redo att kämpa för sina idéer och som därigenom driver utvecklingen framåt och håller destruktiva krafter i schack.

Den fria tanken har en stark tradition i vårt land, om än inte särskilt gammal.

För hundra år sedan var Sverige ett u-land med utbredd fattigdom och väldiga klasskillnader. Vi hade obligatorisk folkskola, men för de flesta var möjligheten till högre utbildning obefintlig. Kvinnor hade ännu inte rösträtt och många män handikappades av ett hektiskt supande.

Kampen för vidgade demokratiska rättigheter var intensiv och folkrörelsen växte starkt med nykterhet, bildning och religion i fokus. Folkhögskolor etablerades och folkbiblioteken blev fler och bättre rustade. Symfoniorkestrar bildades i syfte att göra musiken tillgänglig för de breda massorna och turnerande musik- och teatersällskap framträdde över hela landet. Allt drivet av en omfamnande attityd där alla skulle få vara med, oavsett ursprung och färdigheter.

Efter andra världskriget ökades utvecklingstakten. Sverige blev ett väbeställt land och de sociala reformerna kom slag i slag. Också kulturlivet fick ett uppsving.

Min pappa, som var kringresande musikkonsulent på 1950-talet, berättar om satsningarna som gjordes inför motbokens avskaffande 1955. Rädslan för att det svenska supandet skulle ta fart på nytt ledde till riksdagsbeslut om starkt ekonomiskt stöd till all slags ungdomsverksamhet, bland annat musikundervisning. Grunderna lades för ”det svenska musikundret”, vår enorma musikexport som har sina rötter i kommunala musikskolan.

Vår snabba vandring från u-land till en av världens starkaste demokratier har sin grund i en unik balansering mellan hårda och mjuka värden i de politiska besluten. En balansering som fick sin kulmen i och med etablerandet av 1974 års kulturpolitik där kulturupplevelser upphöjdes till demokratisk och medborgelig rätt.

Med reservation för att min beskrivning av samhällsutvecklingen är kraftigt förenklad och kanske inte historiskt exakt, vill jag med detta visa på samband som lätt kan gå förlorade vid oaktsamhet med samhällsbyggets olika delar. Jag har respekt för den politiska utmaningen, men hävdar bestämt att det är alla beslutsfattares ansvar att i varje delbeslut ta ett helhetsgrepp.

Allt hänger samman. Jämlikhet, jämställdhet och demokrati. Skola, fritidsverksamhet och yrkesliv. Undervisning baserad på människans alla kapaciteter och ett kreativt näringsliv. Tillgången till kulturupplevelser och behovet av sjuk- och åldringsvård.

Balansen mellan hårda och mjuka värden måste värnas. Det räcker inte med matte för att stärka exportindustrin. För att komma åt det kreativa tänkandet krävs också träning i estetiska ämnen. Och bådadera är färskvara. Såväl inhämtande av faktakunskaper, som odling av kreativitet är en livslång process.

Min övertygelse är att kultur och bildning är en förutsättning för ekonomisk tillväxt – och att kultur och bildning är helt avgörande för om denna tillväxt ska kunna ske på ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart sätt. Det borde inte behövas någon statistik för att bevisa dessa samband. Några dygns reflektion i den gotländska tystnaden räcker långt.

Allt gott,
Helena Wessman