Frågan är så stor att jag ännu inte tagit tydlig ställning, men den måste givetvis diskuteras. Så det är bara att speeda upp synapserna och försöka formulera sig.

I GP:s recension av vårt framförande av Kurt Atterbergs åttonde symfoni igår är anmälaren kritisk till valet av repertoar. ”Personligen har jag betydligt lättare för tidigare verk av Atterberg, både av stilistiska och politiska skäl. [---] Men det är förstås svårt att lyssna objektivt till ett verk från 1945 mot bakgrund av det som skett åren dessförinnan.”

Diskussionen fanns förra året också, då vi framförde Atterbergs Svit nr 3 för violin, viola och orkester samt Symfoni nr 6 ”Dollarsymfonin”. Ska vi verkligen spela musik av Atterberg? Han var ju nazist.

En berättigad, men oerhört komplex fråga. I dess enklaste form har den släktskap med den ständigt aktuella kritiken av symfoniorkestrarnas fäbless för musik skriven av sedan länge döda herrar. Den kan jag lätt besvara.

Vi verkar i en flerhundraårig tradition där varje framförande är både kulturarvsbevarande och nyskapande. Det senare för att varje tolkning filtreras genom sin tids människor och värderingar, vilket oundvikligen förskjuter traderandet en aning. Om inte, skulle vi bara få lyssna till träiga kopior. Genom dessa ständiga influenser hålls kulturarvet levande.

Man kan och bör diskutera vilket kulturarv som ska hållas levande. Även om jag ännu inte tagit mig an frågan i praktiken är jag stark anhängare av att leta i arkiven efter äldre tonsättare som trots konstnärliga kvaliteter tystats ned. Kvinnor, till exempel. Jag är också den första att hävda att kulturarvet hela tiden måste speglas i vår egen tids musik och där är vi långt framme. Listan över Göteborgs Symfonikers kommande verkbeställningar är gedigen och sträcker sig flera år framåt i tiden.

Den andra delen av frågan huruvida vi ska spela Atterberg är mycket svårare att förhålla sig till. Kan och ska man skilja på konstnären och hans verk? Hur pragmatisk kan man tillåta sig att vara innan ens apolitiska hållning blir politisk? Är det okej att fortsätta sprida en film, sedan regissören dömts för incest? Bör Tin-Tin i Kongo få stå kvar i bokhyllorna? Är det rätt att återuppväcka Atterbergs musik?

Den åttonde symfonin skrevs i slutet av andra världskriget och fick sitt första framförande i Helsingfors och Jean Sibelius telegraferade ett tack för den ”underbart helgjutna symfonin”. I oktober 1945 spelades verket i svensk radio, togs väl emot och har spelats relativt mycket av landets orkestrar. Göteborgs Symfoniker har dock bara framfört symfonin vid ett tillfälle tidigare, 1946.

Vid det laget var Atterbergs nazistsympatier ämne för utredning. Han friades, men blev därefter utfryst. Ingen ville ha med honom eller hans musik att göra. Senare forskning har genom modern textanalys av brev och skrivelser konstaterat en tydlig koppling till den nazistiska ideologin, så vi kan tyvärr inte hävda oklarhet som grund för att åter lyfta fram hans musik.

Anledningen till att vi spelade Atterbergs åttonde symfoni just igår är en pågående dokumentation av alla hans orkesterverk och beslut om detta omfattande projekt (Atterberg skrev nio symfonier) har fattats i samförstånd mellan Göteborgs Symfoniker AB, Neeme Järvi och skivbolaget Chandos.

Grunden för sådana projekt är att det alltid är intressant att ta del av en tonsättares hela produktion. Även de verk som kanske inte riktigt håller måttet är av betydelse i sammanhanget för att tonsättarens konstnärliga strävan och utvecklingen blir så tydlig.

Personligen kan jag efter min första bekantskap med Atterbergs åttonde symfoni tycka att den är lite tunn, men precis som jag kan lägga mycket tid på att ta mig igenom illa skrivna böcker är jag glad över att ha hört den. Om inte annat så för att den säger något om tonsättaren och den tid han var verksam i.

Folkviserapsodier av detta slag finns det gott om, särskilt i den svenska repertoaren för blåsorkester. Jag associerar verket både till akademisk högtidsmusik á la Hugo Alfvén och friluftskonserter i somriga stadsparker. Inget som får en att utvecklas som människa, men trivsamt och med lite närhistorisk känsla.

Vårt beslut att spela den åttonde symfonin har alltså sin grund i att vi genom en dokumentation vill ge en bild av hela Atterbergs produktion för symfoniorkester. Återstår att ta ställning till om man kan göra skillnad på konstverket och dess upphovsman.

Jag menar att man kan det. Åtminstone delvis.

Vi spelar ju musik av Wagner och han var verkligen ingen trevlig person. Dirigenten Kent Nagano formulerade sig bra kring detta då vi skulle framföra Ragnarök förra våren. Tidigt i karriären ville Nagano inte befatta sig med Wagners musik, eftersom han inte kunde acceptera Wagners ideologiska hållning. Så småningom landade han ändå i att så länge han med öppna ögon såg vad Wagner var för en person, kunde han med lika stor medvetenhet börja analysera den musik han hade skrivit. Nagano fann musiken storslagen och valde att konstnären och verket ändå går att skilja åt. Man kan tycka om musiken även om man starkt ogillar den som skrev den.

Jag tänker att det är som med svensk kriminalvård. Eftersom vi väljer att skilja på person och handling dömer vi ut fängelse istället för dödsstraff. Vi straffar handlingen och ger personen möjlighet att bättra sig. Även om vi mänskligt kan ha svårt att förlika oss med det anses en brottslig vara helt rehabiliterad som medborgare efter avtjänat straff.

Alltså menar vi att en i grunden god (eller åtminstone okej) människa kan göra en ond handling. Logiken fungerar också i omvänd riktning. Också en ond människa kan göra en god handling, till exempel skapa ett konstverk som inspirerar även den som skulle må mycket dåligt i mötet med dess upphovsman.

Jag medger att jag inte hade formulerat denna hållning då vi beslutade att dokumentera Atterbergs musik och jag kan förstå om någon tycker att resonemanget ovan är en efterkonstruktion. Frågan om Atterbergs politiska hemvist borde givetvis ha varit uppe till diskussion för länge sedan. Men nu är det som det är och jag drar lärdom av det.

Hursomhelst fick Kurt Atterbergs åttonde symfoni ett glänsande framförande igår. Såväl Neeme Järvi som Göteborgs Symfoniker är i högform. Jag har hört Symfonikerna i två produktioner efter juluppehållet och kan åter konstatera ett lyft.

Det var så också för ett år sedan. Under ledigheten mognade höstterminens arbete, så att orkestern kunde börja på en högre nivå än den som rådde före jul. Och då ska vi komma ihåg att det sista Göteborgs Symfoniker gjorde år 2012 var att spela Bruckners fjärde symfoni med Stanislaw Skrowaczewki. Ett framförande av historiskt hög kvalitet. Vi har således mycket gott att vänta av 2013.

Helena Wessman 11 januari 2013