Det är lätt att gå vilse i tiden. I vår konserthusvardag pendlar vi ständigt mellan säsongerna. Den närmast föregående, innevarande spelår och åtminstone två säsonger framåt ska hållas aktuella för att planeringen ska bli spännande och utan upprepningar.

Ansvariga för att greppa detta väldiga tidsspann är framförallt planeringschefen och våra producenter. Skickligt klättrar de i kalendern och kommer ihåg att dirigenten si tyckte så då han besökte oss senast och därför bör han lämpligen… När minnet sviker finns vår stora databas där varenda konsert med Göteborgs Symfoniker finns registrerad. Genom den vet vi exakt hur många gånger Sibelius andra symfoni har spelats och vem som dirigerade när – och det ända tillbaka till oktober 1905 då Symfonikerna gav sin första konsert.

Uppdraget att lägga en säsong är komplext. När många viljor ska vägas samman krävs förmåga att se de stora linjerna, så att planeringen inte tappar riktning, samtidigt som varje detalj måste omhuldas. Ytterst är det jag som VD som fattar beslut om vilka program och dirigenter publiken ska få möta, men i praktiken ligger beslutanderätten huvudsakligen inom planeringsavdelningen. Självklart ska också musikerna ha stort inflytande, så det mesta stäms av i programrådet. Och så vill förstås dirigenterna ha ett ord med i laget.

De svenska orkestrarna anklagas ofta för att vara agentstyrda. Kritikerna tycker sig se ett köpslående med solister och repertoar i jakten på de stora dirigenterna och i viss mån har de rätt. De riktigt exklusiva dirigenterna får i stor utsträckning välja både verk och solist, men lika ofta driver vi våra egna idéer.

Förenklat kan planeringen sägas ha tre utgångspunkter – vilka dirigenter vi vill samarbeta med, vilka verk vi vill framföra och vilka solister vi vill ska framträda – och balansen mellan de tre perspektiven skiftar från säsong till säsong. Om orkestern ska utvecklas måste musikerna få arbeta med dirigenter ur den absoluta eliten och det kan betyda att vi i perioder styr mindre över vilka verk som spelas. Å andra sidan är vi måna om att hålla Symfonikernas nordiska grundrepertoar levande och lägger stor möda på att hitta dirigenter som kan inspirera till nytolkning av de kända verken. Vi har också tagit på oss ett ansvar för att presentera unga solister, företrädesvis från Norden. Allt sammantaget i en mix som förhoppningsvis lockar publiken att komma tillbaka vecka efter vecka.

Parallellt med planeringsarbetet ansvarar planeringschefen och producenterna för produktionernas handfasta genomförande. Det gäller allt från hotell och resor, vilken utgåva som ska ligga på notstället och hur orkestern ska sitta på podiet, till att sörja för att dirigenten trivs och är på gott på humör och att solisten får rätt förutsättningar för sitt korta möte med orkestern. Allt i nära samarbete med konserthusets övriga avdelningar: biblioteket, podiet, orkesteradministrationen, restaurangen, marknadsavdelningen och ekonomiavdelningen. I den bästa av världar ett schweiziskt urverk, men oftast en blandning av precist arbete och brandkårsutryckningar.

Det är pressande att få allt att fungera och emellanåt ser de slitna ut, mina kära kollegor, men oftast lyser deras skratt och arbetslust upp vår gemensamma vardag. Administrativ och teknisk personals främsta tillgång är en obändig vilja att få allt att fungera. Detta, liksom kompetens och erfarenhet, finns i rikt mått inom Göteborgs Symfoniker AB.

Den snart avslutade veckan har rymt mycket Mozart. Först som musikaliskt huvudtema i filmen Till det som är vackert, som premiärvisades i Konserthuset i måndags. Ur mitt perspektiv en film med stort fokus på Göteborgs Symfoniker och den västerländska konstmusiken, men ur en mer neutral synvinkel framförallt ett relationsdrama. Därefter, igår och ikväll, ett Mozart-program live med Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska kör och dirigenten Nicholas McGegan. Och än en gång bekräftas musikens tidlöshet. Mozart fungerar lika bra som fond för filmade drömmar i betongförorten på 2000-talet som i 1700-talets puderstinna salonger.

Regeringens budgetproposition blev en besvikelse. Inga nya pengar och – riktigt illa – inget beslut i den segdragna frågan om konstnärers pensioner. Det nya pensionssystemets livsinkomstprincip och rätt för alla att arbeta till 67 års ålder passar illa i en bransch där vissa grupper, av fysiska skäl, har korta karriärer. Kulturinstitutionerna har redan alltför länge brottats med höga och oförutsägbara pensionspremier och de enskilda konstnärerna tvingas till förlängd yrkesbana trots att den konstnärliga blomningen kanske är förbi. Förslag på lösning finns och är accepterat av både arbetsgivare och konstnärer. Allt som krävs är ett regeringsbeslut om dess verkställighet.  Kom loss nu, Reinfeldt!