Ibland blir tillvaron nästan onödigt spännande. Som sent fredag kväll förra veckan då agenten Mark Newbanks meddelade att en axelskada tvingade Gustavo Dudamel att ställa in veckans konsert. Beskedet var chockerande – vi har ju väntat ett helt år på att Dudamel skulle komma tillbaka – men känslostormarna fick vänta. Ett berg måste bestigas.

Att Göteborgs Symfoniker AB begåvats med synnerligen kompetenta och hängivna medarbetare är ett faktum som huggits i sten under denna veckas krishantering. Ett excellent samarbete gav ett enastående resultat.

Redan på fredagskvällen informerade jag ledningsgruppen, VD:s konstnärliga rådgivare och veckans producent. Tidigt morgonen efter gick ett mejl ut till övriga organisationen och direkt efter det fick konsertarrangörerna i Stockholm och Helsingfors besked. Vi ska ju, utöver de två konserterna i Göteborg, genomföra en kortare turné.

Medan jag fortsatte mitt informationsarbete inleddes jakten på en ersättare. Planeringschef Sten Cranner och konstnärliga rådgivaren Karin Tufvesson Hjörne delade upp kontaktlistan emellan sig och började ringa runt. Alla agenturer vi har ett närmare samarbete med kontaktades.

Göteborgs Symfoniker har under årens lopp byggt upp nära relationer med en stor mängd dirigenter ur det internationella toppskiktet. I komplement till det har vi listor både över etablerade stjärnor som vi arbetar på att få till Göteborg och över oprövade dirigenter vi tror skulle passa orkestern.

Under vår tolv timmar långa jakt på en ersättare aktiverades alla dessa namn. Sms och mejl utbyttes i rasande takt för att värdera varje förslag. Har han veckans program på repertoaren? Passar han orkestern? Har han samarbetat med solisten förut? Är han tillgänglig?

Bollplank i processen var programutskottet, producenterna och ett antal enskilda musiker, som hörde av sig direkt då mitt första informationsmejl hade gått ut.

Allt sköttes på distans. Planeringsavdelningen var på studieresa, så Sten Cranner och producenterna befann sig på tåget mellan Oslo och Bergen. Karin Tufvesson Hjörne satt i en bil på väg till Växjö och jag i en annan med destination Jönköping. Programutskottet och övriga musiker jobbade var och en på sitt håll. Enbart producenten Katarina Danielsson, som ansvarar för veckans produktion, fanns i Konserthuset. Men hon gick snart hem. Med modern informationsteknologi behöver ingen vara bunden av platsen.

På seneftermiddagen hade jag telefonkontakt med Sten och Karin och vi enades om att det var dags att knyta ihop säcken. Vi summerade vilka dirigenter vi kontaktat för att försäkra oss om att inga viktiga namn gått oss förbi och vilka som var tillgängliga. Utifrån det senare diskuterade vi vem som passade bäst för just den här produktionen, landade på ett namn och enades om att låta beslutet mogna i någon timme innan vi satte ned foten.

Vid niotiden hade vi fattat vårt beslut och fått alla bekräftelser som krävdes. Jag kunde meddela organisationen att Andrés Orozco-Estrada skulle ersätta Gustavo Dudamel.

Söndagen blev inte lika intensiv, men fortfarande skulle många samtal ringas för att informera berörda personer och för att ordna allt praktiskt, som resor, repertoar och reptider. Vid fyratiden höll vi ert kort avstämningsmöte (nu var vi fyra i Konserthuset, två fanns med på telefon) och konstaterade att läget var under kontroll.

På måndagsmorgonen inleddes det konstnärliga arbetet. Eftersom Andrés Orozco-Estrada hade andra åtaganden och behövde instuderingstid repeterade orkestern på egen hand i två dagar. Arbetet leddes på ett förträffligt sätt av konsertmästarna Per Enoksson och Sara Trobäck-Hesselink.

Först onsdag morgon trädde Andrés Orozco-Estrada upp på podiet. En dags repetition och ett genrep senare var det dags för konsert och det var igår kväll. Publiken var nästan lika laddad som musikerna, så det riktigt sprakade i salen och efter bara några takter stod det klart att kvällen skulle bjuda på en sällsam upplevelse.

Återigen kan jag konstatera att Göteborgs Symfoniker är en orkester av yppersta kvalitet. Gårdagens framförande går till historien. Andrés Orozco-Estrada visade sig vara precis rätt dirigent för uppgiften och solisten Lisa Batiashvili fick oss alla att tappa andan. Det de skapade tillsammans med våra förnämliga musiker ska jag sent glömma.

Det berg som tornade upp sig i fredags kväll är besegrat och utsikten är hänförande, men i hjärtats innersta kammare gömmer sig en sorg. Vi saknar alla Gustavo Dudamel och hoppas att hans axel snart ska vara kurerad. Det är också väldigt tråkigt att vi inte kunde framföra Cold Heat av den svenske tonsättaren Anders Hillborg. Andrés Orozco-Estrada hade inte en chans att hinna studera in stycket, så vi tvingades vi ersätta Cold Heat med Uvertyr till Egmont av Beethoven.

Med detta sagt är det ändå en mycket nöjd VD som avslutar veckan blogg. Det är fantastiskt vad medarbetarna i den här superprofessionella organisationen kan åstadkomma. Tack alla, för ett fantastiskt arbete!

Helena Wessman 31 maj 2013