Jag är lite matt. Halvligger i soffan med skrivplattan hängande över de uppdragna knäna. Försöker fånga koncentrationen, men tankarna irrar iväg. Kollar Facebook. Läser GP på nätet. Reser mig och rättar till några blomkrukor som hamnat snett. Tar mig i hampan och skriver en lista med det jag vill berätta. Tänker på en massa annat.

De senaste veckorna har krävt sin kvinna. Först turbulensen runt Dudamels inställda Sverigebesök. Sedan turné. En kort mellanlandning i Västerås, två väldigt långa arbetsdagar för att hinna ikapp med de administrativa göromålen och så igår Göteborgs Symfonikers traditionella nationaldagskonsert i Slottsskogen. Föresatsen att blogga på tåget hem igår kväll fick ge vika för en överväldigande trötthet. Jag sov hela vägen.

Andrés Orozco-Estradas inhopp för Gustavo Dudamel blev en framgång rakt igenom. Den positiva energin vi upplevde vid torsdagens konsert eskalerade under de tre följande. Dirigent och musiker fann varandra på ett enastående sätt och åhörarna svarade med att ge stående ovationer.

Göteborgs Symfoniker har tveklöst fått en ännu en favorit. Så också publiken som har hört av sig via mejl och telefonsamtal för att ge uttryck åt sina starka upplevelser.

Dramatiken kring produktionen fortsatte in i det sista. Orozco-Estrada hade med sig en förkylning från sin lilla dotter och blev sämre för varje dag. Konserter innebär väldiga urladdningar för musiker och dirigent. Lägg till detta långa resor med tåg och flyg, så förstår man att ett redan nedsatt immunförsvar till sist måste kapitulera.

I Helsingfors fick vi tillkalla läkare som minuterna innan konsert medelst diverse medikamenter öppnade dirigentens igensvullna hörselgångar. Under framförandet märktes ingenting, men efteråt var Orozco-Estrada förstås väldigt trött. Då vi i taxin ut till flygplatsen fick besked om stora förseningar blev han till och med lite blank i ögonen. Även en urstark dirigent kan längta hem.

Andrés Orozco-Estrada är dock utrustad med ett osedvanligt gott humör – vi skrattade alla mycket under hans vecka med Göteborgs Symfoniker – och sent på söndagskvällen kom ett glatt sms där han tackade för samarbetet och meddelade att han till sist satt på ett flyg hem till Wien.

Orkestern och övrig personal flög för sin del till Göteborg. Denna turné hade ett annorlunda upplägg med tåg till Stockholm lördag morgon och flyg till Helsingfors direkt efter konserten i Stockholms Konserthus. Så en hotellnatt och förmiddag i Helsingfors, konsert och flyg till Göteborg direkt efter det. Tuffa tag för alla inblandade.

Personligen tog jag en annan rutt med övernattning i Stockholm på lördagen och flyg fram och tillbaka till Helsingfors på söndagen för att hinna med dygns mellanlandning i Västerås innan den nya arbetsveckan tog vid.

Göteborgs Symfoniker satt på podiet igen redan i tisdags, då med Tobias Ringborg på dirigentpulten. Själv debuterade jag samtidigt som ledamot i Kungliga Musikhögskolans styrelse. Igår gjorde vi gemensam sak och firade Sveriges nationaldag i den stora parken Slottsskogen i Göteborg.

Jag tror inte att jag överdriver när jag påstår att 25.000 personer kom för att lyssna. Under konsertens första del gick jag runt i publikhavet som sträckte sig långt, långt från scenen. Åhörarna hade picknick, men lyssnade koncentrerat (tack Brisenheim för den fina ljudförstärkningen). Våra nationaldagskonserter är verkligen en stark tradition.

Också nationaldagspubliken tackade med stående ovationer. Det var mäktigt. VD-hjärtat svällde av stolt tacksamhet gentemot våra fantastiska musiker som med sin kompetens och hängivenhet gång på gång framkallar sådana känsloyttringar. Göteborgarnas symfoniker, det är en ära att få arbeta med er! Hedrande är det också att få samspela med våra skickliga kollegor som får allt (och det är mycket) att fungera runt orkestern.

Idag är det tid för återhämtning för både VD och organisation. På måndag kommer Herbert Blomstedt. Då tar vi nya tag.

Helena Wessman 7 juni 2013