Det är trevligt att bli överraskad. Som när man sent på kvällen, i desperat längtan efter sömn, kommer till hotellet och finner det beställda enkelrummet transformerat till en svit. Rummet är stort som halva min lägenhet i Göteborg och i badrummet går man nästan vilse. Design och färgsättning är av yppersta klass. Atmosfären lantligt herrgårdslik. Jag har till och med egen uteplats. Inte illa för en vanlig torsdag.

Jag befinner mig i Kvänum, en av tätorterna i Vara kommun. Anledning är konferensen Kultur på landsbygd, som Vara Konserthus arrangerar som en del av sitt 10-årsfirande.

Konserthuset på Västgötaslätten blev ett fenomen redan på planeringsstadiet. Det svenska musiklivet tvinnade sitt hår, undrande hur i all världen en så liten kommun vågade tänka så stort. Tio år senare finns undran kvar, nu inriktad på hur man bär sig åt för att nå en så hisnande framgång som Vara Konserthus har gjort.

Därför konferensen som visar på Vara Konserthus och liknande satsningars goda exempel. Utöver Vara Konserthus har vi lärt mer om Opera Nordfjord i Norge och Västanå Teater i Värmland. Konferensdeltagare är institutionschefer, kommunala tjänstemän och politiker. Alla med ambition att göra skillnad med kultur.

Att vi kan göra det konstaterades i ett föredrag av författaren Lars Berg. I sina böcker Sång över Kalahari och Skymningssång över Kalahari tar han ett brett grepp om forskningen kring hur människan blev människa. Vårt behov och förmåga att uttrycka oss konstnärligt går som en röd tråd genom historien och skiljer tydligt ut oss från våra kusiner aporna.

Idag ägnas konferensen åt kulturlivets digitalisering – bl a ska Göteborgs Symfonikers kommunikationschef Urban Ward berätta om GSOPlay – och Sveriges Radios uppdrag gentemot det svenska musiklivet. Avslutningsvis kommer kulturminister Lena Adelssohn Liljeroth att tala om hur vi kan göra kulturen mer tillgänglig på landsbygden.

Diskussionen är viktig. Sverige är ett långt land och om vi vill ge människor möjlighet att bosätta sig utanför storstadsregionerna är det viktigt att kulturen når ut i vardagen också på mycket små orter.

Som Lars Berg lägger fast i sina böcker måste vi få konstnärliga upplevelser för att fungera, precis som vi behöver äta, sova och motionera. Kulturlivets decentralisering har därför varit en viktig del av kulturpolitiken ända sedan 1970-talet. Men den kommer inte av sig själv. Det krävs tydliga prioriteringar och tillräckliga resurser.

Om någon skulle få för sig att det ligger en motsättning mellan mitt odelade stöd för kultur på landsbygden och uppdraget att leda en av landets största orkesterinstitutioner kan jag dementera detta starkt. Allt hänger ihop. Kulturlivet har sitt eget ekologiska system där de olika delarna ger kraft och näring åt varandra.

Ett kulturliv med ambition att göra oss till hela människor måste rymma såväl väl utbyggda kulturskolor, amatörensembler och fristående professionella grupper, som stora institutioner med internationell spets. Både för att medborgarna behöver bredden och för att delarna befruktar varandra.

Orkesterinstitutionerna skylls ofta för att suga musten ur det så kallade fria musiklivet, det vill säga icke institutionsbundna grupper inom olika genrer. Skär ned orkestrarnas anslag så blir det mer musik för pengarna, brukar det heta. Struntprat, säger jag. Starka institutioner agerar draglok politiskt, ekonomiskt och publikt. Väl finansierade orkestrar lägger med sin verksamhet grunden för satsningar på ett kompletterande konsertutbud i mindre konstellationer och andra genrer.

Samtidigt är vi stora orkestrar beroende av att det fria musiklivet når ut i hela landet, så att människors hunger efter levande musik i vardagen kan stillas. Inte för att jag menar att kultur på landsbygden är mer vardaglig är den vi tillhandahåller i konserthusen. Det jag säger är att det ska vara lätt att gå på konsert, oavsett var man bor, och att om man har stadig tillgång till musikupplevelser ökar sannolikheten att man emellanåt ta sig in till städerna för att lyssna till våra stora symfoniorkestrar.

Dessvärre är kulturens ekologiska system ständigt utsatt för påfrestningar. Är det inte kulturskolor som hotas av nedläggning, så stryps medelstilldelningen till de fria grupperna och de institutioner som distribuerar deras konserter och föreställningar. Eller så är det de stora institutionerna som satts på svältkost och därför har svårt att klara kvaliteten.

Om hela Sverige ska leva måste det kulturella ekosystemets alla delar ges vettiga förutsättningar. Jag hoppas att kulturministern idag presenterar en plan för detta ska kunna garanteras.

Hemma i Göteborg repeterar våra kära symfoniker inför dagens säsongsöppning. Venezuelanske Rafael Payare dirigerar och som solist hör vi den den amerikanska cellisten Alisa Weilerstein. Rosenberg, Dvorak och Sjostakovitj står för musiken. Det ska bli härligt att komma igång med ordinarie konsertverksamhet igen!

Veckan i övrigt har jag ägnat åt budget 2014, ansökningar till Statens Kulturråd, Konserthusets utveckling (själva huset) och diverse möten i större och mindre format. En helt vanlig vecka, med andra ord. Kryddad med gårdagens hotellöverraskning. Det är kul att vara VD för Göteborgs Symfoniker.

Helena Wessman 6 september 2013