Det är fredagen den trettonde, men än så länge går det bra. Jag sitter på Stockholmståget ihop med barn- och ungdomsproducenten Petra Kloo Vik och basisten Jan Alm. Vårt mål är Berwaldhallen där vi ska möta Sveriges Radios Symfoniorkester för att berätta om Göteborgs Symfonikers arbete med El Sistema.

För den oinvigde: El Sistema är ”undervisning med musiken som verktyg för social och mänsklig utveckling”, som den officiella definitionen lyder. Syftet är att stärka individer och grupper, så att de kan blomma är känna tilltro till sin förmåga att forma sina liv. El Sistema startades i Venezuela på 1970-talet av José Antonio Abreu. Till Sverige kom det med Göteborgs Symfonikers tidigare chefdirigent Gustavo Dudamel.

El Sistema sprids i snabb takt över landet. Södertälje kulturskola är i gång sedan ett år med Kungliga Filharmonikerna som partner. Kulturskolorna i Malmö och Umeå startar i höst. Där står Malmö Symfoniorkester och Norrlandsoperans symfoniorkester för de professionella fiolerna. När Sveriges Radios Symfoniorkester nu engagerar sig är det tillsammans med Stockholms kulturskola. Fler orter och orkestrar är på gång.

Symfoniorkestrarnas självklara engagemang är unikt för Sverige och jag framhåller oblygt att Göteborgs Symfoniker leder utvecklingen. Utan vårt engagemang tillsammans med Angereds kulturskola hade det inte blivit något El Sistema i Göteborg och knappast någon annanstans i landet heller. För det ligger systematik bakom spridningen.

Ända sedan starten 2010 har vi i Göteborg ordnat årliga konferenser kring El Sistema parallellt med processledarnas oförtröttliga informationsarbete. Otaliga grupper har gjort studiebesök i Göteborg och ännu fler har bjudit in Camilla Sarner, Malin Aghed och Johanna Ericsson – som med sitt varma engagemang skulle kunna entusiasmera en sten – hem till sina egna verksamheter.

För Göteborgs Symfoniker handlar El Sistema-arbetet om att placera det kulturarv vi förvaltar mitt i samtiden. Vi bidrar till samhällets utveckling och når samtidigt ut med vår musik till människor vi aldrig annars skulle nå. På sikt kommer det att påverka såväl publikens sammansättning som vilka musiker som spelar i orkestern. Jag antar att bevekelsegrunderna är ungefär desamma för övriga orkestrar som deltar.

Denna vecka har Göteborgs Symfoniker samarbetat med de unga stjärnskotten David Afkham och Alina Pogostkina. Eller skott och skott. Under middagen efter konserten igår talade vi om hur lång tid det tar att bygga upp en karriär som dirigent eller solist.

Violinisten Alina Pogostkina föddes i Ryssland, men växte upp i Tyskland. ”Hemma i Ryssland var jag underbarn, men då jag var åtta år bytte vi hemland och då fick jag börja om från början. Jag har spelat mycket på gatorna för att försörja mig.” Genombrottet kom med förstapriset i Sibeliustävlingen 2005. ”Då hade jag under tio år tävlat och brottats med nerver och tvivel på min förmåga”, berättar hon.

Både Afkham och Pogostkina menar att agenturerna har en marginell betydelse för deras internationella framgångar. I början, när de var helt okända namn, var det bra att agenterna jobbade fram engagemang, men utdelningen är hela tiden upp till artisterna. ”Det gäller ju att bli återinbjuden”, säger Afkham. ”Det kan ingen agent hjälpa dig med. Allt handlar om kvaliteten på mitt arbete och att jag kan skapa goda arbetsrelationer.”

De anser båda att det är bra om karriären får växa fram i lugn takt. Afkham är noga med att inte ta på sig större uppgifter än han vet att han säkert klarar av. ”Jag jobbar mycket med mindre kända orkestrar som jag i lugn och ro kan utvecklas med. Det är så väldigt mycket man behöver lära sig.” ”Jag behöver också långa avbrott då jag kan ägna mig åt mina studier”, fortsätter han. ”Annars finns det risk att det blir ytligt.”

Ytlighet är nog det minsta alla som denna vecka har lyssnat till och spelat tillsammans med David Afkham tänker på. Trots att han inte är äldre än trettio är Afkhams förhållande till musiken och orkestern synnerligen moget. Detta och hans djupa respekt för yrket bäddar för en lång och framgångsrik yrkesbana. Precis som för hans mentorer Bernhard Haitink och Herbert Blomstedt, vilka är fullt verksamma fast de sedan länge passerat åttio.

Mötet mellan David Afkham, Alina Pogostkina och Göteborgs Symfoniker var av sådant slag att jag tvärsäkert kan påstå att det kommer att ske igen. David Afkham är bokad för ytterligare en vecka den här säsongen och minst en året därpå. För Pogostkina kan det dröja lite längre. Under tiden kan vi njuta av den inspelning vi gjorde av gårdagens konsert. Håll utkik på www.gsoplay.se.

I onsdags ordnade vi träff för näringslivet. Syftet var att etablera Göteborgs Konserthus som mötesplats för företagare och – förstås – låta dem stifta bekantskap med Göteborgs Symfoniker. Utöver att vi informerade om vår verksamhet fick deltagarna lyssna till föredragshållare från Göteborgs-Posten och Posten Meddelande AB. Tema var den digitala utvecklingen och hur den påverkar oss som kunder, mediakonsumenter och konsertpublik. Många kom för att lyssna och tog mycket positivt emot såväl föredragen som den efterföljande konserten. Glada tackmejl strömmade in hela torsdagen.

Vad mer denna vecka? Programutskott, lönesamtal med cheferna, fortsatt budgetarbete och en enveten kamp för att återta kontrollen över min vildvuxna mejlbox. Precis som vanligt alltså. Det är fortfarande fredagen den trettonde och tåget når strax sin slutdestination. Det lovar gott.

Helena Wessman 13 september 2013