Regn och musikalisk mumma

Den här veckan tog sommarenergin definitivt slut. Jag har varit trött och nedstämd trots allt bra som har hänt. Regnandet påverkar, förstås. I måndags tog det fart på allvar och även om solen skiner just nu vet vi alla vad det innebär: Flera månader med tvära kast i väderleken och stora vattenmängder uppifrån, från sidan och på studs från blöta gator. Höst och vinter i Göteborg kan få vem som helst att deppa ihop.

Som alltid ger musiken tröst. Det blir ingen konsert för mig den här veckan, men väl två föreställningar på GöteborgsOperan – Billy Budd och La Cage Aux Folles. Starkast intryck gjorde Billy Budd med sitt djupa allvar och Benjamin Brittens oefterlikneliga musik.

Världen 100-årsjubilerar Britten i höst, vilket för Göteborgs Symfoniker innebär fyra veckors fokus på hans tonkonst. Kulminationen inträffar den 22 november, då vi på Brittens födelsedag framför War Requiem under ledning av Kent Nagano (som faktiskt också fyller år den dagen). Ett storslaget och gripande verk som inte framförs särskilt ofta. Senast Göteborgs Symfoniker hade War Requiem på repertoaren var 1986 med Yoel Levi på dirigentpulten. Innan dess 1971 under ledning av John Pritchard.

Om någon till äventyrs imponeras av mitt klara minne av orkestern historia måste jag bekänna att så är det inte alls. I själva verket är jag hopplös på att komma ihåg vilka verk som har eller ska spelas. Tur då att det finns digitala hjälpmedel. Vid Göteborgs Symfoniker i form av databasen Opas där all verksamhet sedan starten 1905 finns registrerad.

Tack vare Opas kan jag till exempel berätta att Jean Sibelius dirigerade Symfonikerna i sin andra symfoni den 11 april 1923 och att Carl Nielsen ledde framförandet av sin andra symfoni den 18 februari 1920.

Ett annat hjälpmedel jag nyttjar till beroendets gräns är min smartphone. Där finns kalender, kontakter, mejl, alla mina noteringar och en massa annat. Som stöd för mitt repertoarblockerade minne har jag lagt in alla konsertprogram. Så om jag mitt i ett samtal famlar efter telefonen är det för att kolla vad som ska spelas.

Vi började veckan med personaldag. På programmet stod bland annat en redovisning av administrationens utvecklingsarbete. Även om jag kände till innehållet sedan tidigare blev jag tagen av kraften i avdelningschefernas och några medarbetares dragningar. Göteborgs Symfoniker är verkligen på gång.

De senaste åren har vi bland annat satsat hårt på barn och ungdom med El Sistema, konstnärliga residens för tonsättaren Paula af Malmborg och regissören Svante Grogarn – vars produktion Kom in! för övrigt renderade oss prestigefyllda YEAH! Award i lördags – och ett fördjupat arbete med talangutveckling ihop med kulturskolor och andra.

Vi har etablerat GSO Play, vårt digitala konserthus, och har lagt oss i framkant vad gäller kvinnliga dirigenter och framförande av vår tids musik. Och så har vi förstås knutit Kent Nagano till oss och rent generellt höjt ambitionsnivån för vilka artister vi samarbetar med. Vi har mycket stora ambitioner också vad gäller turnéer och inspelningar.

Det interna utvecklingsarbetet har bland annat omfattat administrativa strukturer och rutiner, ny organisation för programplaneringen och fördjupat medinflytande för medarbetarna också på andra områden.

Vi har hämtat hem all marknadsföring och byggt upp en egen reklambyrå. Abonnemangsstrukturen är moderniserad och vårt kundbemötande har utvecklats. Vår anknytning till näringslivet har också getts ny form. Processerna kring orkesterns arbete på podiet har stärkts och stödet för enskilda medarbetare inom administrationen har blivit tydligare. Allt för att vi tillsammans ska kunna erbjuda konsertupplevelser av allra högsta kvalitet.

När man är mitt i det vardagliga slit som stark verksamhetutveckling kräver kan man undra om någon mer än vi själva märker skillnaden. Igår fick jag bevis på motsatsen då två rikspolitiker oberoende av varandra inför andra gäster framhöll våra förtjänster. Vi möttes på ett mingel och en av dem sa till exempel att ”det händer så fantastiskt mycket spännande kring Symfonikerna. De finns med på många håll och tar verkligen med musiken ut ur sitt hus. Det är så himla bra!”

Himla bra kommer det att bli också ikväll då Göteborgs Symfoniker konserterar ihop med stjärnviolinisten Leonidas Kavakos, som både dirigerar och spelar. På programmet står bland annat Beethovens Trippelkonsert där Kavakos samspelar med pianisten Enrico Pace och vår egen solocellist Claes Gunnarsson. Efter paus blir det Musorgskijs Tavlor på en utställning.

Mumma, som jag inte får smaka eftersom jag har åtagande på annat håll. Lova att lyssna för mig också!

2 reaktion på “Regn och musikalisk mumma

  1. Tack Arne! Botaniserande i Göteborgs Symfonikers historia rekommenderas varmt.
    / Helena