Jag har hällt upp en kopp te och tänt levande ljus, men det hjälper inte mycket. Huvudet är kortslutet. Vad i all världen ska jag skriva om idag?
Det är inte så att det har varit en händelselös vecka. Tvärtom. Intrycken är så många att de vägrar sortera sig. Likt drulliga kajungar rumsterar de runt i huvudet. Duns duns. Där kom onsdagens möte i Bergen och sammanträdet i Stockholm dagen därpå. Dunselidunsduns. Middagen efter konserten igår kväll. DUNS! Mejlubytet med agenturen i Kina.
Se där. En tråd att börja nysta. Mejlutbyten.
Nej, kanske inte. I morse skrev jag en lång harang med listiga formuleringar om hur mejlen äter upp vår vardag och ändå är ett välsignat arbetsredskap. Nu, sju timmar senare känns det inte längre relevant. Betydligt viktigare saker har fyllt min dag.
Sedan i morse har jag förflyttat mig till Vara Konserthus där jag sitter i en konferenssal som för någon timme sedan var arena för en diskussion om samtidsmusikens plats i symfoniorkestrarnas program. Meddebattörer var veckans dirigent och tonsättare Christian Lindberg, tonsättaren Fredrik Österling och Malin Aghed från El Sistema. Andreas Lindahl från Sveriges Radio modererade.
Positionerna var de vanliga: Tonsättare som bråkar på orkestrarna för att vi i deras tycke spelar alldeles för lite nyskriven musik och lägger för stor vikt vid biljettintäkterna. Jag å min sida konserthuschefen som försvarar och förklarar programplaneringens komplexa process.
Ända tills Malin Aghed bröt in och sa att vår bubbla är för liten. Musik är musik och istället för att tjafsa om genrer borde vi gemensamt se till att den levande musiken överlag får större plats i samhället.
Och sedan gick vi in i Stora salen för att lyssna till ett 40-tal El Sistemabarn som rest från Göteborg för att delta i samtidamusikfestivalen Magnet, vilken också var upphov till nämnda debatt.
Jag blir alltid lika rörd då jag ser El Sistema-barnens spelglädje. Nu konstaterade jag också att de börjar bli duktiga på att spela. Då jag tackade pedagogerna efteråt påminde de sig hur de i början fick lägga nästan all kraft på att få barnen att alls koncentrera sig. Numera kan de repetera ordentligt och ta sig igenom låtarna utan att lärare spelar med i varje stämma. Det är stort.
Ännu ett hack i tiden. Nu har jag min skrivplats högst upp Vara Konserthus stora sal. Fullständig anarki råder. Alla spelar för sig själva. Inom några minuter ska de samordna sig till akustikprov. Stämton, tystnad. Välkomna till Vara. Snart är det konsert.
Veckans program leds som sagt av Christian Lindberg. Trombonisten som numera både komponerar och dirigerar. Emil Jonason är solist i en ny klarinettkonsert skriven av just Christian Lindberg. Vi uruppför verket, men det har beställts av Emil Jonason själv med bistånd av Anders Walls stifelse.
En man i publiken tyckte att jag gjorde otillbörlig reklam då jag nämde detta förhållande vid konsertintroduktionen igår. Det tycker inte jag. Anders Walls mecenatskap är omfattande och förtjänar att omnämnas. Sedan starten 1981 har hans stiftelse delat ut 45 miljoner kronor i stipendier och bidrag.
Men det är klart att mannen ur publiken har en poäng i att om Anders Wall får vårt tack borde också publikens insats lyftas fram. Våra åhörare satsar ju drygt tjugo miljoner kronor på Göteborgs Symfoniker varje år. Stort tack för det!
I Göteborgs Konserthus pågår Föreningen Sveriges Körledares årliga konvent. Två hundra körledare och fjorton utställare har gjort Stenhammarsalen och dess foajé till sin denna helg. Det blir konserter, seminarier och debatter.
I stora salen framträder ikväll University of Gothenburg Symphony Orchestra, orkesterutbildningen vid Högskolan för scen och musik. Göteborgs Symfonikers konsertmästare Sara Trobäck Hesselink är solist och Marc Soustrot dirigerar. Framträdandet är en del av vår satsning på att presentera unga symfoniorkestrar i Konserthuset.
Duns duns. Den kinesiska kajungen kommer tillbaka. Det vill säga veckans ganska skarpa mejlutbyte kring en planerad turné till Kina 2015. Agenturens taktik verkar vara att gradvis försämra de villkor som bjuds.
Här är mejlandet en välsignelse. Tack vare att vi kommunicerar i skrift kan jag med hänvisning till tidigare mejl återföra diskussionen till det ursprungliga erbjudandet. Det hade inte varit lika lätt vid en muntlig förhandling. Men det är klart. Risken finns att jag undertolkar hans skrivningar. Det gäller att trycka på utan att gå över gränsen. Agenten ifråga är känd för att brutalt avbryta samarbeten som han tycker går honom emot.
DUNS! Det är spännande nästan jämt.
Nu har det gått en väldig massa timmar sedan jag påbörjade dagens blogg. Det är hög tid att publicera, så jag slutar här. Duns duns. Punkt. Slut.
Helena Wessman 18 oktober 2013