När tillvaron ställs på huvudet kan man kanske unna sig att citera en töntig dänga. Eller varför inte en prins: ”Mina känslor är all over the place.”

Det handlar om veckans tillkännagivande att jag ska lämna Göteborgs Symfoniker för att istället bli chef för Berwaldhallen med Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören. Och om det faktum att offentliggörandet inträffade just på min 50-årsdag.

Födelsedagen hade jag inte tänkt fira något särskilt. Planen var att sitta hemma i vardagsrummet och öva dragspel. Riktigt så blev det inte.

När alla som skulle vara med på personalmötet och presskonferensen i Berwaldhallen hade rådbråkat sina kalendrar återstod bara en dag, den 28 januari. Dragspelet lämnades åt sitt öde och jag drogs istället in i en minst sagt omtumlande virvel av presentationer, intervjuer och gratulationer. Varmt tack, alla vänliga människor som har hört av sig!

Först ska sägas att jag är omåttligt stolt över att för andra gången ha blivit utvald att leda en av landets främsta kulturinstitutioner. Eller egentligen är det tredje gången. Högskolan för scen och musik, där var jag innan jag kom till Göteborgs Symfoniker, kan räknas till samma kategori även om den också tillhör utbildningsväsendet.

Jag är stolt och glad – och samtidigt oändligt sorgsen. Det var med stor vånda jag lät mig lockas in i Berwaldhallens rekryteringsprocess. Jag älskar ju mitt uppdrag här i Göteborg och är varmt fästad vid alla mina medarbetare och externa partners. Mycket är dessutom ogjort – vi har en bit kvar till världstoppen – så jag hade gärna stannat i många år till.

Haken är mitt veckopendlande från Västerås. I sju år har det pågått och det sliter. Jag behöver flytta hem till maken. Och då vore det ju dumt att avstå möjligheten att göra det i kombination med ett så fint uppdrag som det jag nu har fått.

Det som lockar särskilt med Berwaldhallen, utöver de excellenta ensemblerna, är hemvisten inom Sveriges Radio och närheten till systerbolagen Sveriges Television och Utbildningsradion.

Public service är ett av demokratins fundament. Genom att neutralt spegla samhället och erbjuda bildning inom vitt skilda områden rustar public service medborgarna för beslut både i det enskilda och om hur våra gemensamma angelägenheter ska skötas. Om individens fria val ska kunna vara riktigt fritt krävs kunskap.

Att i ett sådant sammanhang ha till uppgift att ge den västerländska konstmusiken spridning är stort.

Också medborgarnas tillgång till kultur är fundamental för demokratin. Genom konsten får vi kontakt med våra inre drivkrafter och kan sätta oss själva i perspektiv till våra medmänniskor, vilket i sin tur ökar vår förmåga att gå utanför oss själva i de stora gemensamma besluten om hur vi ska kunna leva våra liv i landet Sverige.

Det ligger en oerhörd kraft i kombinationen kultur och public service. Kanske inte så konstigt då att jag går igång på det, jag som hela mitt vuxna har varit upptagen av tanken på hur musikens räckvidd ska kunna ökas. Musiken är en skatt som jag vill dela med mig av.

Och nu får jag ju förmånen att fortsätta göra det. Jag är ödmjukt tacksam.

Det blev några turbulenta dagar – många starka känslor väcktes förstås också då jag kom till Göteborg i onsdags – men sedan har den vardagliga lunken (om det nu någonsin blir särskilt vardagligt i ett sådant här yrke) gradvis infunnit sig.

Idag blir det strategidiskussioner med programutskottet och imorgon filmen Koyaanisqatsi med musiken framförd live av Göteborgs Symfoniker och Philip Glass Ensemble på Scandinavium. Ett utmärkt tillfälle att möta sig själv.

Helena Wessman 31 januari 2014