I morgon är det internationella kvinnodagen och jag ska strax bli intervjuad av Sveriges Radio P2. Radioinslaget handlar om musik skriven av kvinnor och jag kommer att få frågan om jag har ansvar för att den spelas. Självklart svarar jag att mitt ansvar är stort.
Som VD och konstnärlig chef är jag satt att leda verksamheten i enlighet med det uppdrag vi har fått av vår ägare, Västra Götalandsregionen. Uppdraget utgår från våra konstnärliga mål och vilken samhällsposition institutionen ska inta. Där anges också ett antal ”tvärande perspektiv”, riktlinjer som gäller för regionens alla verksamheter som fundament för ett öppet och demokratiskt samhälle: jämställdhet, mångfald och tillgänglighet.
När äldre repertoar skriven av kvinnor kommer på tal sägs det ofta att uppgiften är omöjlig. Hur ska vi kunna eftersträva ökad jämställdhet om det inte finns någon musik att spela? Eller så framhålls som argument att om det nu finns verk skrivna av kvinnor kan de knappast vara bra, eftersom de fallit glömska.
Så enkelt är det inte. Bristen på musik av kvinnor i den symfoniska repertoaren är inte i huvudsak en konstnärlig fråga, den är del av ett samhällsfenomen. Eller en maktordning för att spetsa vokabulären litet.
Historiskt sett har kvinnor haft mindre möjlighet än män att göra sig gällande som tonsättare, det är sant. Men de fanns och de var många fler än vi idag i allmänhet tror. Det är inte heller så att de enbart skrev kammarverk för hemmets lugna vrå. Internationell forskning visar att det finns mycket orkestermusik skriven av kvinnor.
Den främsta orsaken till att äldre tiders tonsättande kvinnorna är okända för oss är att de aktivt har valts bort i historieskrivningen. Och det är här maktordningen kommer in, för denna exkludering gäller inte enbart på musikområdet. Kvinnors insatser har osynliggjorts – och osynliggörs fortfarande – i hela samhället.
Det gäller till exempel alla de kvinnor som höll den svenska industrin och lantbruket igång under trettioåriga kriget i början av 1600-talet. Deras historia var länge ”okänd”. Samma sak med kvinnorna som drev på demokratirörelsen i slutet av 1800-talet och de som stod på musiklivets barrikader på 1960-talet. När vår historia berättas finns de inte med.
Det senaste exemplet från musiklivet är ”Stora Popboxen” som göra anspråk att skriva 1960-talets svenska pophistoria. Men bland de 100 grupper som presenteras finns inga kvinnliga popband. Trots att de bevisligen både existerade och hade stort inflytande.
Jag läste nyligen om den svenska violinisten Amanda Maier, vars musicerande och tonsättningar hyllades av Johannes Brahms. Inte heller hon finns längre med i historien. Och så vidare. Exemplen är många.
Som framgår tycker jag att frågan om kvinnors musik är angelägen både för musiklivet och för samhället i stort. I en demokrati ska alla kunna göra sina röster hörda. Därmed inte sagt att det är enkelt.
Av den äldre repertoaren skriven av kvinnor är det mesta fortfarande undangömt i arkiv och privata notsamlingar. Forskare kan känna till ett verk och att det rönte stora framgångar på sin tid, utan att ha sett några noter. I de fall noter finns rör det sig ofta om handskrivet material som dagens musiker har svårt att tyda. Och så finns det inga klingande exempel. Vi vet inte hur musiken låter.
Givetvis finns det de som kan utläsa ett verks kvalitet direkt ur partituret, men om musiken ska få verklig spridning behövs både modernt notmaterial och inspelningar. Därtill ska de passas in i orkestrarnas komplexa programplanering.
Enkelt är det inte, men inte heller omöjligt.
Internationella kvinnodagen till trots står två män i fokus för veckans produktion med Göteborgs Symfoniker. Stanislaw Skrowaczewski dirigerar Anton Bruckners femte symfoni. Produktionen illustrerar ändå på ett bra sätt ovan nämnda problematik. En viktig del av Skrowaczewskis livsgärning är att han på 1960-talet lanserade Bruckners musik i USA där den då var helt okänd.
Att skriva historia är en aktiv handling, någon fattar beslut om vad som ska vara med och vad som ska exkluderas. Därmed kan historien också skrivas om. Jag är övertygad om att vi med gemensamma krafter kan se till så att också musikens kvinnor blir synliga. Det är bara att bestämma sig – för demokratins skull.
Helena Wessman 7 mars 2014