Tajmingen var perfekt. När en timme återstod av heldagsmötet med programkollegiet anlände leveransen från tryckeriet och vi kunde hämta de första exemplaren av säsongsprogrammet för 2014/2015. Vi bläddrade och suckade nöjt. Ännu ett spännande spelår har sett dagens ljus.
Jag är mäkta stolt över vad vi åstadkommit. Tolv orkesterserier samt serier för kammarmusik, improvisationsmusik, familjeföreställningar och föredrag. Spännande repertoar i fräscha program. Artister på hög internationell nivå. Dessutom tydliga ställningstaganden i viktiga frågor som svensk och kvinnlig representation samt barns och ungas tillgång till kultur. Allt snyggt förpackat i en elegant trycksak.
I programkollegiet deltar ett tiotal musiker, planeringsavdelningen, hela ledningsgruppen samt företrädare för marknads- och orkesteravdelningarna. Allt som allt drygt 20 personer. Tanken är att vi tillsammans ska lyfta blicken och diskutera verksamhetens konstnärliga inriktning på lång sikt.
Inledande inspiratör var Stephen Langridge, konstnärlig ledare för opera och drama på GöteborgsOperan. ”Konsten är det som gör oss till människor”, sa han. ”Forskning har visat att djur både kan ha ett språk och är förmögna att tillverka verktyg, vilket tidigare tillskrivits människan enbart. Det vi är ensamma om att uttrycka oss konstnärligt. Att förneka någon denna möjlighet är att avhumanisera honom eller henne.”
Under ett senare pass tittade vi på en konsertupptagning och diskuterade vilka ingredienser som ger publiken starka upplevelser. Kompromisslöshet i det konstnärliga uttrycket, djuplodande tolkningar och god kommunikation mellan musikerna, till exempel. Vi har också gått igenom kommande spelår och den långsiktiga planen för vilka dirigenter vi ska anlita.
Veckans produktion bjöd på en förnämlig samarbetspremiär. Göteborgs Symfoniker gästades av Radiokören för två framföranden av Johann Sebastian Bachs H-mollmässa. Solister var Ditte Højgaard Andersen, sopran, Marianne Beate Kielland, mezzosopran, Martin Vanberg, tenor och Karl-Magnus Fredriksson, baryton. Andrew Manze dirigerade.
Resultatet blev till och med bättre än förväntat, det vill säga fullkomligt lysande. Radiokören rankades nyligen som en av världens tio främsta körer. I den ligan vill som bekant även vi spela. Ett högst passande samarbete, således. Nästa gång möts ensemblerna kring Missa solemnis av Ludwig van Beethoven.
På mötesfronten har ledningsgruppen och styrelsen för stiftelsen El Sistema dominerat med varsin mångatimmarssittning. Gårdagens viktigaste möten var kortare men hade samma tyngd. En uppvaktning av politiker kring verksamhet för barn och unga samt en träff med den hastigt influgne agenten för vår planerade Kina-turné. Mitt hopp om att turnén verkligen ska bli av stärktes ytterligare.
Turnéplanering är en vansklig arbetsuppgift. Både för att den innehåller många och långdragna förhandlingar och för att den är så konjunkturberoende. Det är dyrt att flytta runt en stor orkester och i perioder är det svårt att finna konsertarrangörer som kan ta tillräckligt stor del av kostnaden. Jag skriver ”tillräckligt stor del” för det är sällan vi får det att gå runt. Oftast får vi skjuta till medel.
När en ekonomisk överenskommelse har slutits och konserterna är bokade vidtar de praktiska förberedelserna för själva resan. Det faller inte på mitt bord, men är inte mindre arbetskrävande. Hotell, resor med alla deletapper, instrumentfrakt och tullklareringar är sådant som ska fås på plats.
Långt ifrån alla turnéer blir av. Nyligen avlyste vi till exempel en resa till Spanien på grund av de svåra ekonomiska förhållandena i landet. Den agentur vi tidigare framgångsrikt har samarbetat med kämpar för sin överlevnad. Detsamma gäller många av konsertarrangörerna. Spaniens stålbad är i högsta grad musiklivets.
Något stålbad väntar inte Göteborgs Symfoniker, men ekonomin är en ständig utmaning. Trots stora satsningar från Västra Götalandsregionen kan det bli tufft framöver. En första budgetskiss för åren 2015-2020 har gett mig lätt skrämselhicka. Detaljerade beräkningar behövs för att utröna om läget är allvarligt. Fast det får vänta till nästa vecka. Först ska jag ha lite ledigt.
Trevlig helg!
Helena Wessman 4 april 2014
Hej! Tack för en intressant och trevlig blogg. Jag blev först glad när du skrev ”Dessutom tydliga ställningstaganden i viktiga frågor som svensk och kvinnlig representation…”.
Men…vad för ställningstagande tar ni?
Jag räknade dirigenter och solister i det nya programmet för orkestern. Kompositörer satte jag inte ens något hopp till. Ber om ursäkt för viss liten felmarginal, räknade fort. 45 män och 10 kvinnor. Alltså 18% kvinnor. Vårt samhälle består av ca 50% kvinnor. Ser du snedfördelningen?
Vad är det för ställningstagande att göra?
I min förhoppning är du en av de som jobbar för 50/50, så om den här kommentaren skulle behövas ännu mer hos någon annan i er organisation så skicka den gärna vidare.
Vänliga hälsningar Emma Romild
Tack för att du hörde av dig och vill ha ett förtydligande.
Som du så riktigt noterar har vi långt till 50/50 mellan könen både när det gäller dirigenter och tonsättare. Det kan därför vara bra att påminna sig om utgångsläget som länge har varit i stort sett inga kvinnor i båda kategorierna.
När det gäller dirigenter jobbar vi mycket metodiskt med att spåra upp de få kvinnor som är aktiva inom yrket på internationell nivå (där ju Göteborgs Symfoniker verkar) för att sedan avgöra om vi ska anlita dem. Det krävs både detektivarbete och påtryckningar på agenturerna. Vårt mål är att på dirigentpulten presentera sex kvinnor varje säsong och att på tio års sikt uppnå en kvinnlig representation om kanske 25%. Mer tror jag inte är realistiskt, eftersom det tar långt tid att utveckla en dirigentkarriär. Min gissning är att vi ser verklig effekt av vårt arbete om tjugo år, då de kvinnor som blivit inspirerade av de dirigenter vi idag presenterar har blivit etablerade.
Beträffande tonsättare är kvinnorna väl representerade i den samtida repertoaren, vilket ju också märks i vårt program. Utslaget över tre-fyra år är fördelningen mellan kvinnor och män hyfsat jämn. För den äldre repertoaren är det betydligt svårare. Det finns symfoniska verk skrivna av kvinnor, men inte alls lika många som av män. Dessutom är kvinnornas verk idag ofta okända eller outgivna, vilket innebär att det saknas användbart notmaterial. Men det innebär inte att vi kan luta oss tillbaka. Här krävs forskning och åtaganden att framföra de verk som görs kända. Också detta är långsamma processer, men en förändring ska absolut vara möjlig att åstadkomma.