Helix varje dag

När jag för fem veckor sedan hade avslutat min första arbetsdag efter semestern åkte jag Helix på Liseberg. Jag fann mig plötsligt ståendes i kön tillsammans med min man och mina tonåringar. Jag vet inte riktigt hur det gick till när jag hamnade där, men barnen var överlyckliga över att deras mamma skulle åka Helix.

Några minuter senare hade jag genomlevt en hisnande, andlös färd, och benen darrade när anspänningen släppte. Inte visste jag då att jag skulle åka Helix flera dagar i veckan. För så känns mitt jobb emellanåt – uppförsbackarna avlöses av euforiska utförslöpor och en kittlande känsla i magen. Spännande, lockande, jobbigt och roligt. Ena stunden är allt rättvänt, sedan upp och ner, nästa stund känns det som fritt fall – men i bakhuvudet alltid tryggheten i övertygelsen att man till slut landar på fötterna.

Orkestern tvingas också till tvära kast. Förra helgen var vi på Östersjöfestivalen i Berwaldhallen, där vi avslutade en väldigt lyckad festivalvecka. Efter en lång dag med repetitioner intogs podiet av Göteborgs Symfoniker, en handfull musiker ur Radiosymfonikerna och Kungliga Filharmonikerna, samt ett myller av El Sistema-barn, som utifrån sina egna förutsättningar spelade Sida vid Sida med de professionella musikerna. En gripande konsert som genomsyrades av El Sistemas kärnvärden: Musik – Passion – Tillsammans.

Efter paus krävdes en helt annan typ av insats från musikerna – då spelade de Sibelius symfoni nr 2. Malin Aghed, som var kvällens konferencier, presenterade orkesterns 147:e framförande av just den här symfonin – därefter har en välunderrättad medarbetare informerat om att den spelats ännu fler gånger, men det kanske är av mindre betydelse. Jag har hört flera röster säga att detta nog var ett av de bästa framförandena någonsin. ”Snyggt stycke med Sibbe” skrev min man i ett sms när han lyssnat på den direktsända konserten i P2 – jag tror att den här symfonin går hem i nästan alla led.

Sibelius går också att höra i GSOs trailer som åker runt i Västra Götalandsregionen under sommaren och en bit in på hösten. I tisdags stod den på Götaplatsen och välkomnade även oss medarbetare till ett besök. Fantastiskt ljud, knivskarp bild, mjuka röda soffor – man kan verkligen få en bra upplevelse inne i den lilla kapseln.

Ikväll inleds vår säsong på riktigt, efter augustis alla sommarspelningar. Nu blir det Kent Nagano, skickliga solister, Radiokören från Stockholm och förstås Göteborgs Symfoniker som framför Beethovens Missa Solemnis. I vårt magasin Podiet hittar jag följande som åtminstone gör mig väldigt nyfiken på kvällens framförande: ”Mässan är storvulen men utspelar sig i själva verket helt och hållet inuti en plågad och olycklig människas hjärna. Är den ett rop till Gud?” Och ”Musiken utnyttjar den mänskliga stämman till gränsen av vad den förmår”. De här raderna får mig att börja ana att vi som går på konserten ikväll kanske får oss en gemensam Helix-upplevelse – extrema kast, rasande fantasi, men också, enligt texten i podiet, ögonblick av total vila och stillhet.

Erika Strand 5 september 2014

Kommentarer inaktiverade.