Hösten har kommit på riktigt – med regn, blåst och förkylningar. Kvällsljuset förkortas i en rasande fart så här runt höstdagjämningen. Men med mindre dagsljus och ruggigare väder kommer även de mysiga stunderna med tända stearinljus, ångande varmt te, och kanske för många, ljuv musik. Själv gillar jag hösten, åtminstone fram till dess att alla löv blåst av träden, och till dess är det förhoppningsvis fortfarande en tid kvar. Än så länge är det mesta grönt, även om träden utanför fönstret gradvis börjar skifta i gult och orange.

Under veckan som gått har jag haft anledning att fortsätta att fundera på det här med kommunikation. Jag fick återkoppling från en vän på förra veckans blogg, där hon uttryckte att ”för att kommunikation ska bli optimal så behövs det en medvetenhet om den andres sits och uppdrag, samt en förståelse och öppenhet för varandra”. Och jag har även den här veckan varit i situationer där detta är väldigt tydligt. Ju öppnare vi är desto lättare är det att komma framåt, och att förstå varandra och varandras problem. Och med förståelse kommer även möjligheten till förändring.

På torsdagens näringslivsträff här i Konserthuset var temat också kommunikation. Kommunikation, PR och marknadsföring. Ett drygt hundratal kommunikatörer och andra intresserade från näringsliv och övrig omvärld möttes i Stenhammarsalen för att under ett par timmar få lyssna på och debattera med tre riktigt intressanta föredragshållare på området. Under minglet efteråt var det tydligt att det var helt olika delar av föredragen som varit behållningen för var och en. Vilket bevisar tesen som en av talarna framhöll – masskommunikation är förlegat. Du måste känna mottagaren av ditt budskap, och anpassa din kommunikation till denne. Och det här är ju egentligen inget nytt – Kierkegaard identifierade och satte ord på detta för länge sedan: ”om jag vill lyckas med att föra en
människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där.”

Konserten inför slutsåld salong samma kväll, efter PR-föredrag och mingel, var mycket fascinerande. Musiken spände över nästan fyrahundra år, vilket var en ganska stor munsbit. Inledningsvis finstämd brassmusik av Gabrieli, där musiken strömmade från flera olika håll i salen och på podiet, och som fyllde mig med stilla julkänslor. Här fick vi se fantastiska dirigenten Joana Carneiro framifrån, då hon var vänd ut mot salen när hon dirigerade. Bara det något minnesvärt! Därefter betydligt mer modern musik, Fachwerk av Sofia Gubajdulina, en nu levande tonsättare som glädjande nog också var närvarande i salongen. Och slutligen Våroffer som de flesta i publiken troligtvis kände väl till. Gammalt och nytt, ovant och bekant. Förhoppningsvis något för alla i salongen, så att var och en gick hem med känslan av en unik kväll kvar i kropp och själ.

Känslorna som väcks av musiken är ju det vi vill åt. Jag tror att vi genom att väcka våra känslor och därmed komma i djupare kontakt med vårt inre, också lättare kan dela med oss av oss själva. Och ju fler av oss som delar med oss av oss själva, desto oftare finns möjlighet att förstå varandra, och därmed finns förutsättningen till god kommunikation. Voilà, cirkeln är sluten. Musiken är oumbärlig.

Trevlig helg!

Erika Strand 26 september 2014