Italien, Tyskland och tillbaka till verkligheten

Onsdag kväll i Frankfurt. Konserten är just avslutad och musikerna tar med glittrande ögon emot publikens ovationer. Dirigenten är yr och lycklig och nästan snubblar in på scenen tillsammans med solisten för ett andra applådtack. Touch. Orkestermusikerna hyllar dirigenten med en kort fanfar och handklappningarna blir taktfasta. Efter Mahlers fjärde symfoni passar inget extranummer, men dirigenten lockas in på scenen ytterligare ett par gånger.

Så snart orkestern lämnat podiet utbryter en febril verksamhet. De dyrbara instrumenten packas med öm hand i stora transportlårar och podieteknikerna nästan sveper av scenen. Noter och notställ. Stolar, sordiner och instrumenthållare. Slagverksinstrument och de stora pukorna. Klädkyrkorna med konsertvarma frackar och långklänningar. På bara en timme bärs, rullas och knuffas flera ton in i den specialanpassade lastbilen för transport hem till konserthuset i Göteborg.

Under tiden skålar vi andra för en lyckad turné och hyllar vår förste gästdirigent Christian Zacharias med sång och presenter. Våra turnébloggare lägger genast ut händelsen på nätet medan artistkoordinatorn diskret stämmer av de avslutande arrangemangen runt Zacharias och sopranen Soile Isokoski. När vi känner oss färdigminglade ser turnéledningen till att alla som önskar kommer med bussarna tillbaka till hotellet.

Orkesterturnéer kräver stor professionalitet och precision och jag kan stolt konstatera att under vår vecka i Italien och Tyskland fanns det där – hela tiden och hos alla inblandade. Tack för det!

Upprinnelsen till vår resa var en galakonsert till Christian Zacharias ära. Han har fyllt 60 och hyllades av Alter Oper i Frankfurt med en serie där hela hans breda artisteri presenterades. Under sju kvällar har publiken kunnat möta honom som solist, dirigent och föredragshållare och mycket hedrande fick Göteborgs Symfoniker stå för finalen i onsdags, den 29 september.

Innan dess gav vi två konserter i italienska Merano och Verona i sammanhang dit det är hedrande att bli inbjuden. Mitt bidrag till turnémaskineriet har bland annat varit att tala med ett antal agenter som antingen vill fortsätta eller inleda ett samarbete med oss. Göteborgs Symfoniker är uppenbarligen en attraktiv samarbetspartner och med risk för låta skrytig förstår jag varför. Orkesterns konserter håller alltid mycket hög kvalitet.

Tillbaka på kontoret väntar en annan verklighet. Budgetprocessen för 2011 är i full gång och signalerna från Västra Götalandsregionen, VGR, oroar. Minimala uppräkningar av anslaget har aviserats. Min bedömning är att orkesterns kvalitet inte klarar minskad numerär bland vare sig musiker eller administratörer, så kommande löneökningar måste sannolikt finansieras med minskad verksamhet. Vi räknar och bantar där vi kan, men drömmer om ett positivt besked i sista stund. Av det hav som är VGR:s stora ekonomi skulle ett tillskott om bara några droppar betyda mycket för Göteborgs Symfoniker och övriga delar av kulturlivet.

Reinfeldt knåpar på sin regering och i veckan spekulerade Göteborgs-Posten kring kandidater till kulturministerposten. Bland dem som nämndes fanns Sture Carlsson, förbundsdirektör för branschorganisationen Svensk Scenkonst och tidigare VD för Göteborgs Symfoniker. Även om nyheten var ny även för honom är det positivt att kulturpolitiken anses viktig nog att spekulera kring. Låt oss hoppas att frågan om kulturlivets styrning engagerar Reinfeldt lika mycket.

Helena Wessman 2010-10-01