När jag sätter mig vid datorn är det ännu tidigt, fredag morgon den 24 september. Kroppen är tung av starka upplevelser och för lite sömn och det är svårt att samla tankarna. Hur beskriver man en tillvaro som är ”extra allt” hela tiden? På vilken nivå ska min berättelse ligga för att den ska vara intressant för fler än de närmast berörda? Vad är det jag egentligen vill säga, vilket är mitt budskap?

Jag heter Helena Wessman och är sedan ett år tillbaka VD och konstnärlig chef för Göteborgs Symfoniker AB. Kärnan i vår verksamhet är Göteborgs Symfoniker, Sveriges Nationalorkester, men vi driver också Göteborgs Konserthus med ett brett utbud av konserter, föreställningar och andra evenemang. Min uppgift är att leda och utveckla verksamheten – och från idag att beskriva vår verklighet i denna blogg.

För den som inte brukar ta del av våra konserter kan den symfoniska musiken synas perifer. Vem bryr sig om verk som skrevs av självupptagna farbröder för två hundra år sedan? (Självupptagna tanter som komponerade fanns förstås också, men de är dessvärre inte riktigt ”upptäckta” ännu.) Vad har en hundra personers symfoniorkester för relevans i ett samhälle där alla kan skapa sin egen musik i datorn och en åtta gigabits mp3-spelare kan köpas för en spottstyver?

Svaret ligger i det levande mötet. Mellan musiker, dirigent och publik. Mellan musiker och musiker, mellan dirigent och dirigent och mellan publik och musik. Som vår chefdirigent Gustavo Dudamel brukar säga: ”Music is a lovely way to connect people”.

Sanningen är att Göteborgs Symfoniker och alla vi som arbetar med och lyssnar till orkestern är del av en global rörelse.

Det är fullt möjligt att sätta samman en symfoniorkester med musiker från jordens alla kontinenter och på bara några dagar nå in i musikens kärna. Varje måndag samlas tusentals orkestrar för att repetera inför veckans konserter under ledning av en dirigent som nyss befann sig hos en annan orkester på en annan plats i världen. På tisdagen eller onsdagen anländer veckans solist, ofta ytterligare en globetrotter, med färska intryck från förra veckans orkester och i mötet mellan de tre storheterna – orkestern, dirigenten och solisten – sker ett utbyte av tankar, känslor och erfarenheter. Lägg till detta att också publiken rör sig mellan orkestrarna. Vi har abonnenter som regelbundet lyssnar till konserter över hela Europa.

Jag brukar tänka på den symfoniska musiken som en fredsrörelse. Under alla dessa konserter samlas vi varje vecka, världen över, för en stunds gemensam reflektion. När det är som bäst når musiken djupt in hjärtat och att dela en sådan upplevelse med ett tusental personer i en konsertsal gör åtminstone mig vänligt sinnad. Värmen från en nyförlöst publikkropp i trängseln ned till garderoben ger frid. Vi är tillsammans och vi har just upplevt något storartat.

Därför tycker jag att den symfoniska musiken är högst relevant också idag. Vi behöver varandra, särskilt i vår tid när alltför många sitter ensamma vid datorn eller isolerar sig med mp3-musiken strömmande i öronen.

På söndag blir Göteborgs Symfoniker på ett än mer konkret sätt del av den globala symfoniska rörelsen genom att bege sig på turne. Följ vår resa på den särskilda turnebloggen.