VD-BLOGG

Varav hjärtat är fullt, därom talar munnen. Just nu något så prosaiskt som tåg och det faktum att fyra av veckans fem arbetsdagar har rymt en längre resa. Upplevelsen fördunklas av ett missat tåg en sen kväll (helt mitt eget fel) och ett annat som blev flera timmar försenat. På plussidan det splitter nya X3000 jag nu sitter på. Ett tecken på att utveckling trots allt sker.

Vid tanken på de svenska scenkonstinstitutionerna är det just ordet utveckling som först kommer för mig. Begreppen professionalitet och hängivenhet lägger sig också långt fram i medvetandet. Den svenska scenkonsten är definitivt en samhällskraft.

Med scenkonst menas i detta fall musik, dans och teater. Branschorganisation för institutioner inom dessa områden är Svensk Scenkonst och huvudnummer denna min arbetsvecka har varit de årliga branschdagarna som nyss avhållits i Karlstad. Omkring 200 av branschens ledare och politiker har med stor intensitet diskuterat framtiden för det vi alla brinner för.

Områden som lyfts fram särskilt denna konferens är kulturlivets digitalisering, institutionernas position i kulturpolitiken och utvecklingen internationellt. Formen har till övervägande del varit panelsamtal med företrädare för några av medlemsföretagen.

Många kloka ord har blivit sagda och, som förbundsordförande Stefan Forsberg påpekade i sin summering av dagarna, skulle vem som helst i salongen ha kunnat göra det lika bra. ”Vi är här för att vi har starka idéer, är bra på att tala för dem och har kraft att genomföra dem”, sa han.

Själv deltog jag i panelen som diskuterade scenkonstens digitalisering. Göteborgs Symfoniker ligger långt framme med vårt digitala konserthus och webbkanalen GSOPlay. Som inledning på min dragning visade jag ett avsnitt ur en av de konsertupptagningar som ligger ute just nu – Sibelius första symfoni ledd av Johannes Gustavsson – och blev som alltid stolt och rörd över kvaliteten på vårt arbete.

Först och främst för att det låter så fantastiskt bra om Göteborgs Symfoniker, förstås, men i minst lika hög grad för den bildmässiga framställningens höga standard. Vår strävan har varit att skapa ett bildspråk som ligger nära Göteborgs Symfonikers själ och jag tycker att vi har lyckats. Det finns en personlig touch som känns väldigt typisk GSO.

Som vår publik väl känner till är den digitala storsatsningen en förlängning av vår mångåriga närvaro på Youtube. Där finner man intervjuer, trailers för konserter och små turnéfilmer. De har hittills setts av 1,1 miljoner tittare. Ja, ni läste rätt. Över en miljon gånger har Göteborgs Symfoniker klickats fram på Youtube. En siffra som ökas på med något tusental per dag. Låt champagnekorkarna flyga!

Framgångarna på Youtube fick oss att vilja gå vidare och som mina läsare känner till vid det här laget, installerade vi förra våren teknisk utrustning som gör det möjligt att sända hela konserter på internet, bio, TV och i andra kanaler.

Sedan vi smög igång GSOPlay i höstas har webbkanalen haft 20.000 tittare. Först med den direktsända konserten med Kent Nagano den 9 april började vi marknadsföra utsändningarna ordentligt och har sedan dess fångat in 8.000 nya tittare.

Min entusiasm inför detta vet inga gränser. Musikens möte med publiken är meningen med allt jag gör i yrket och att på detta sätt kunna mångfaldiga räckvidden för Göteborgs Symfoniker är omvälvande. Vi arbetar nu intensivt på att bygga upp ett distributionsnät som vi vill ska omfatta bland annat reseföretag, bostadsbolag och internetoperatörer.

Ökad tillgänglighet för framförallt medborgarna i Västra Götaland är satsningens bakomliggande syfte. Genom de digitala utsändningarna hoppas vi nå publik som av olika anledningar inte kommer till våra konserter, men som på sikt kanske kan lockas att göra det. Befintlig publik är givetvis också en viktig rnålgrupp. Genom utsändningarna kan de återuppleva konserterna och bokstavligt talat se dem ur en annan vinkel (inifrån orkestern).

Utsändningarna är också ett redskap i vår internationella positionering. Hittills har vi tittare i sextio länder, flest i Spanien, Polen, Italien och Nordamerika. Enligt Johannes Nebel, en frontfigur på kulturens och digitaliseringens område, är Göteborgs Symfoniker bland de första i världen med att regelbundet sända kostnadsfria konserter på internet.

Vi kan med rätta vara stolta över våra framgångar på den digitala arenan. Min entusiasm omfattar också de satsningar som andra kulturinstitutioner gör. Under panelsamtalet i Karlstad redogjordes för Kungliga Operans bio-sändningar, vilka pågått sedan 2008 och hur Malmö Stadsteater samarbetar med SVT och SVT Play.

Särskilt stimulerande var det att höra om Dalateaterns interaktiva teaterchattar. Som turnerande länsteater har Dalateatern i uppdrag att täcka in alla små orter i länet. I syfte att nå fler med varje föreställning anordnar man biovisningar med tvåvägs kommunikation mellan publik och skådespelare. Några egentliga biografer är det inte tal om, utan Dalateatern ställer upp sin utrustning i samlingslokaler av allehanda slag.

Det hela går till så att publiken som går på ”bio” ser föreställningen på en stor duk. Genom en chatuppkoppling kan publiken och skådespelarna i den andra änden både se och höra biopubliken. På så sätt interagerar alla med varandra, vilket gör föreställningarna lika levande i båda salarna. Genialt!

En viktig ingrediens i branschdagarna är mötet med chefskollegor från hela landet. Att leda en kulturinstitution är krävande och kan ibland kännas ensamt. Det gör det värdefullt att få lufta sina tankar med andra i en liknande situation. Pauserna känns alltid för korta och under gårdagens avslutningsmiddag flög timmarna iväg. Jag bär med mig många djupa tankar och glada skratt därifrån.

Hemma i Göteborg har Göteborgs Symfoniker konserterat med Nikolaj Znaider och violinsolisten Vilde Frang. Det grämer mig att jag inte kunde höra dem live, men lyckligtvis ligger en inspelning och väntar i mitt postfack.

Nästa vecka får vi stifta bekantskap med unge Kazuki Yamada, som vi hört så mycket gott om. Det ser jag verkligen fram emot.

Innan dess ska jag vara helgledig. Snart är jag hemma och kan till min glädje konstatera att SJ och Trafikverket idag på ett oklanderligt vis har transporterat mig mellan Karlstad och Västerås.

Helena Wessman 17 maj 2013

Ibland är livet lätt overkligt. Som i lördags då jag steg upp tidigt, tog flyget till Wien, genomförde några möten och flög hem igen. En lång omväg för att ta sig från Göteborg till Västerås.

Jag är förstås inte ensam om att ha det så. Vi är många som fnattar runt. I slutet av maj får jag till exempel besök av en agent som flyger från Barcelona till Göteborg för en timmes möte. Den aktuella konserten får han på köpet.

Hur välutvecklad den digitala mötestekniken än blir, så kommer personliga möten alltid att behövas. I lördags handlade det om en konflikt som skulle redas ut respektive en person jag behövde se i ögonen innan vi går in i ett stort gemensamt projekt. Det tredje mötet gick framförallt ut på att dämpa motpartens förhoppningar om samarbete. Också det måste sägas ansikte mot ansikte.

Att det blev just Wien berodde på att årets IAMA-konferens hölls där. IAMA står för International Artists Managers’ Assosciation, det vill säga den internationella sammanslutningen för artistagenturer inom den klassiska musiken.

En gång om året arrangerar IAMA en stor konferens där agenturer, orkestrar och andra konsertarrangörer möts. I år deltog över 400 personer. På programmet står visserligen en mängd seminarier där branschens utveckling diskuteras, men det viktigaste är de enskilda samtalen. Planeringschefen för en av våra nordiska systerorkestrar berättade i lördags att han dagen innan hade hunnit med femtio möten.

Jag beslutade på ett tidigt stadium att avstå årets konferens, eftersom jag anser att andra inom vår organisation gör betydligt större nytta i ett sådant sammanhang. För ett par veckor sedan stod det dock klart att Wien var enda chansen att möta agenten med det stora projektet och då jag väl bestämde mig för att resa kunde jag lika gärna träffa några till.

Emellanåt blossar det upp diskussioner om agenturers makt över de svenska orkestrarna. Våra belackare brukar lite slängigt hävda att både anlitandet av dirigenter och valet av repertoar styrs från London. Det kan jag starkt dementera, i alla fall för Göteborgs Symfonikers del. Ytterst är alla konstnärliga beslut mina och det är en makt jag gärna delar med mina medarbetare, men alls inte har för avsikt att släppa iväg till någon utomstående.

Men det hindrar förstås inte att agenturerna driver sina frågor. Ganska ofta hamnar vi i segdragna diskussioner om perioder och repertoar med agenten som ensidig förespråkare för dirigentens eller solistens intressen. Det kan ta sin tid att komma övetens, men sällan går det till rena konflikter.

Fast det händer förstås det med. När debatten med en agent riktigt hettar till föredrar jag att skriva mejl för att i möjlig mån hålla konflikten på en konstruktiv nivå. Men det har också inträffat att jag blivit inbegripen i hetsiga telefonsamtal med högt tonläge.

Så var det i det här fallet. Såväl upprörda samtal, som evighetslånga mejl hade föregått mötet i Wien i lördags. Det mesta var sagt och jag hade bestämt mig för att inte rygga. Besluten i den aktuella frågan är mina och om det inte passar agenten får vi hitta en annan partner i den aktuella frågan. Så långt behövde det dock inte gå. Efter ett uppriktigt meningsutbyte beställde vi lunch och beslutade att lägga oenigheten åt sidan. Nu jobbar vi framåt igen.

Före och mellan mötena passade jag på att turista. Att få trampa samma gatstenar som Mozart, Beethoven och Brahms var mycket inspirerande. I Wien har många av konstmusikens bjässar varit verksamma och även om jag inte hann besöka några muséer fick jag mig mycket historia till livs. Det blev en lång omväg på min resan mellan Göteborg och Västerås, men en synnerligen givande sådan.

VD-bloggen gör nu uppehåll till den 17 maj. Trevlig helg!

Helena Wessman 3 maj 2013

Möjligen kan någon tycka att jag skryter, men det är värt risken eftersom jag är så Stolt.

Jag har tittat på den streamade versionen och Göteborgs Symfonikers konsert med Kent Nagano och Anna Larsson den 9 april och måste säga att det är fantastiskt. Ett fantastiskt musicerande och fantastisk musik – missa inte Tungelnatt av vår hustonsättare Paula af Malmborg Ward – och allt är fantastiskt filmat. Också att vi kan filma är fantastiskt.

Så många upprepningar hade renderat livstids avstängning från På minuten i P1. Det tål jag om jag får stoltsera med vår verksamhet en stund till.

Efter Nagano kom sopranen Barbara Hannigan för att sjunga och dirigera – samtidigt. Många har uttryckt att den konserten var något av det häftigaste de har upplevt. Jag kan avslöja att hon redan är inbjuden både till nästa säsong och säsongen efter det.

Så blev det El Sistema-festival och nu spränger min stolthet alla gränser. El Sistema i Göteborg har vittförgrenade kontakter internationellt och tack vare det kunde vi till konferensen samla expertis från hela världen.

Där var Marshall Marcus som jobbade tillsammans med José Antonio Abreu i El Sistemas barndom på 1970-talet. Och Tricia Tunstall som på nära håll har följt El Sistema i Venezuela och USA i över tjugo år. Samt Eric Booth som coachar och koordinerar El Sistema-skolor i USA. Bland andra.

El Sistema-festivalen vände sig till pedagoger och beslutsfattare. 170 personer slöt upp och fick under fyra dagar följa undervisningen på några El Sistema-skolor i Göteborg, delta i workshops, lyssna till seminarier och föreläsningar och gå på konserter.
Konserterna var förstås med Göteborgs Symfoniker. En abonnemangskonsert med kontrabasisten Edicson Ruiz och dirigenten Manuel López-Gómez som båda kommer från Venezuela, en konsert med hela orkestern i Biskopsgården på Hisingen samt en sida vid sida-konsert där symfonikerna spelade tillsammans med El Sistema-barn från hela Göteborg.

Både abonnemangskonserten och sida vid sida dubblerades, så symfonikerna gav i själva verket fem konserter på tre dagar. Några av dem också en sjätte. Söndagen bjöd på kammarkonsert med Edicson Ruiz och musiker ur Göteborgs Symfoniker.

Sida vid sida-konserterna är en historia för sig. Så många barn ville vara med att de inte fick plats på podiet. Det beslutades därför att 150 barn skulle medverka på den första konserten och 150 andra barn på den följande. Kruxet var att bara de första 150 skulle få repetera med orkestern. Vad göra? Jo, några dagar innan samlade pedagogerna övriga 150 barn för ett ”torrep”, en repetition med GSO utan att GSO var där. Det fungerade utmärkt. När konserterna genomfördes kunde ingen ana sig till vilka barn som tidigare hade mött orkestern.

Allt sammantaget blev den en härlig upplevelse, vår El Sistema-festival. Efteråt har de internationella auktoriteterna öst beröm över den svenska verksamheten. Eric Booth har till och med skrivit ett brev där han menar att ”något remarkabelt händer i El Sistema Sverige.”

El Sistema-festivalen arrangerades av Göteborgs Symfoniker i samarbete med Göteborgs stad och två av dess El Sistema-skolor, Högskolan för scen och musik samt Stiftelsen El Sistema. Planeringskommittén bestod av Malin Aghed, Petter Rosenlundh, Petra Kloo Vik och Ann Kjellson. Heder åt dem för det och heder åt pedagogerna som gör ett så enormt arbete med barnen.

Och heder åt våra residenskonstnärer – tonsättaren Paula af Malmborg Ward och regissören Svante Grogarn – vars högstadieföreställning Demokrati jag just har beskådat. Dirigent Malin Strindlund, berättare Alexander Salzberger.

Under sitt tvååriga uppdrag har Paula, Svante och producenten Petra Kloo Vik skapat fyra skolproduktioner med Göteborgs Symfoniker. De har också genomfört pedagogiska projekt ute i skolorna och tagit emot flera hundra barn på ”kreativt samspel” där de små har få skapa tillsammans med musiker ur orkestern.

Residensen har varit en stor framgång och det är inte utan att det kniper i hjärtat när vi nu snabbt närmar oss dess avslutande. Paula, Svante och Petra har gjort ett strålande arbete som, törs jag påstå, har utvecklat hela vår verksamhet på ett fantastiskt sätt.

Där var det igen, f-ordet. Men det står jag för. Jag är så fantastiskt stolt!

Helena Wessman 26 april 2013

Jag börjar skriva detta på resa mellan två världar, från en vecka i USA och Kanada hem till Göteborg där årets El Sistema-festival väntar. Vi har flugit hela natten, genom tidsskillnaden reducerad till några få timmar och är ganska mosiga. jag vill snabbt komma till Konserthuset och längtar efter att duscha. Just nu mellanlandning och frukost i London innan den sista flygetappen anträds.

I måndags anlände vi till Montreal, maken och jag. Producenten Lina Linde, som är utsedd att vara Kent Naganos assistent då han är i Göteborg, fanns redan på plats. Tack vare ett stipendium från en de privata fonder som stöttar det göteborgska kulturlivet har hon kunnat göra ett veckolångt studiebesök hos Montreals Symfoniorkester.

Min vistelse i Montreal blev betydligt kortare, men gav ändå mycket. Efter ett ingående samtal med VD:n Madeleine Careau och ett antal korta möten med flera administratörer förstår jag bättre vad som förenar och skiljer Kent Naganos två symfoniorkestrar åt. Ett genrep och en konsert fick jag också lyssna till och blev dessutom sakkunnigt guidad genom det nybyggda konserthuset.

Montreals Symfoniorkester etablerades för åttio år sedan och har likt Göteborg Symfoniker ett ärorikt förflutet på den internationella arenan. Då Kent Nagano tillträdde som chefdirigent 2006 befann sig orkestern sedan några år på tillbakagång. Inga turnéer eller inspelningar, svagt intresse från publik och allmänhet och bedrövliga arbetsförhållanden i en konsertsal med usel akustik och repetitioner förlagda till en alldeles för liten källarlokal utan dagsljus.

Idag är läget ett helt annat. Nagano och Careau har tillsammans upparbetat ett starkt stöd för Montreals Symfoniorkester. Styrelsen, som på nordamerikanskt vis består av handplockade delegater vilka satsar egna medel och tid på orkesterns utveckling, har fattat strategiska beslut om att inspelningar och turnéer ska vara en naturlig del av verksamheten. Politiken ger orkestern support, publiken strömmar till och för ett år sedan kunde ett nytt, akustiskt och arkitektoniskt fulländat konserthus invigas.

Careau och hennes medarbetare vittnar om det hårda arbete som har krävts. De tolv till femton veckor per år då Nagano är i Montreal följer de hans schema med upp till åttiofem arbetstimmar per vecka. Naganos sekreterare Maxime Lataille säger att han alltid tar en vecka ledigt efter Naganos besök, medan Nagano själv reser vidare för lika intensivt arbete på nästa plats.

I Montreal är Kent Nagano chefdirigent, hos oss förste gästdirigent och konstnärlig rådgivare och det är däri den största skillnaden mellan orkestrarnas samarbete med Nagano ligger. Som chefdirigent ansvarar han för Montreals Symfoniorkesters hela konstnärliga verksamhet, vilket innebär att han inte enbart planerar sina egna veckor, utan är direkt involverad i hela säsongsplaneringen.

Hos oss i Göteborg är Naganos ansvar av det rådgivande slaget. Vi bollar idéer med honom och diskuterar förstås ingående upplägget för hans egna veckor med Göteborgs Symfoniker. De slutgiltiga besluten fattas av mig och mina medarbetare.

I det handfasta orkesterarbetet är vi emellertid lika, Montreals Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Kent Nagano är ytterst detaljerad i sina instuderingar och resultatet av detta har jag inom en vecka kunnat höra både i Göteborg och Montreal. Naganos förmåga att locka fram det allra bästa ur respektive orkester imponerar. Göteborgs Symfoniker och Montreals Symfoniorkester är till karaktären väldigt olika, men under konserterna med Nagano har båda spelat i världsklass.

Så här långt kommen i min blogg är jag tillbaka på kontoret i Göteborg. Musikerna i Göteborgs Symfoniker börjar samlas inför torsdagens konsert med kontrabasisten Edicson Ruiz och dirigenten Manuel López-Gómez och El Sistema-festivalen pågår för fullt.

Manuel López-Gómez inleder fredagens program. Själv ska jag medverka i en paneldiskussion under eftermiddagen. Därefter blir det konsert med Göteborgs Symfoniker i Sjumilahallen, Biskopsgården och på lördag avslutas festivalen med en Sida vid sida-konsert där El Sistema elever spelar ihop med Symfonikerna.

Ungefär samtidigt beger sig Montreals Symfoniorkester av på turné till Latinamerika. I likhet med Göteborgs Symfoniker har de en turnéblogg som jag kan rekommendera. Länken hittar du här.

Helena Wessman 18 april 2013

Mycket tidig morgon. Efter ett par timmars halvslummer ger jag upp. Häller upp ett glas vatten, äter en banan och tar fram skrivplattan. Hemma i Sverige är dagen redan igång, så jag kan lika gärna jobba lite. Någon mer sömn verkar det ju inte bli.

Jag är i New York på en kombinerad privat- och affärsresa och har som alltid svårt att hantera tidsskillnaden. Filosoferar lite över detta med att vi lever våra liv i olika takt och sänder en medkänslans tanke till de som reser kors och tvärs med betydligt högre frekvens än jag själv. Som Kent Nagano, till exempel.

Efter tisdagens konsert i Göteborg tog han första flyget till Bryssel för vidarebefordran till Montreal. Där ska han tillsammans med Montreals Symfoniorkester förbereda en två veckors turné till Sydamerika. De ger sig av i slutet av nästa vecka. Då musikerna omsider återvänder till Montreal beger sig Nagano till München för att förbereda och framföra tre konserter med Bayerska statsorkestern. Direkt därefter en sejour med Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, som också ska på turné. Och så, genast efter sista konserten med den tyska orkestern, tillbaka till Montreal igen…

Kent Naganos konsert ihop med Göteborgs Symfoniker blev precis så briljant som jag hade hoppats och trott. Publikens respons blev enorm och efteråt var vår nya förste gästdirigent överväldigad både över orkesterns fina gensvar på hans arbete och över det mottagande han fått i Göteborg. ”Jag är hedrad över att få samarbeta med er fina orkester och djupt berörd av det mottagande ni givit mig här i staden. Jag ser mycket fram emot fortsättningen”, sa han då vi skildes åt på kvällen.

Då Nagano begav sig till Montreal tog sig Göteborgs Symfoniker an veckans andra produktion, ”Vårchock” med sopranen Barbara Hannigan. Det är hennes första besök i Sverige, men knappast det sista. Att döma av de reaktioner jag fått av enskilda musiker verkar en kreativ kemi ha infunnit sig genast orkestern och Hannigan möttes på podiet. Ni är lyckliga, alla ni som ska gå på konserten ikväll.

Själv är jag som sagt på resa. Den affärsmässiga delen av min tripp över Atlanten består av ett möte med en agentur och ett konsertbesök här i New York, samt studiebesök och konsert hos Nagano och Montreals Symfoniorkester.

Det är viktigt att lyssna till och lära av andra orkestrar. I kontakten med agenturer och artister bedöms Göteborgs Symfoniker alltid i en internationell kontext. För mig som VD är det därför viktigt att bilda mig en egen uppfattning om hur konkurrensen ser ut. Jag tar varje chans att lyssna till andra orkestrar, hemma och utomlands, och försöker formulera vari skillnaden består. Detta för att bättre förstå på vilket sätt vi kan stärka Göteborgs Symfonikers egenart och enskilda kvaliteter.

Resans privata ändamål är besök hos familjens yngsta, som tillbringar ett år i New York som au pair. Samt sedvanligt turistande, förstås. Dagen gryr nu också på denna sida av Atlanten, så jag byter strax läsplattan mot ett par promenadskor. Det finns mycket att upptäcka därute.

Trevlig helg!

Nätterna är fortfarande kalla, men i övrigt är det vår. Jag tillbringar några dagar på Gotland ihop med maken och väcks varje morgon av solsken och fågelsång. Löprundorna går genomgående i blått. Blå himmel, blått hav och en mängd blå detaljer ditplacerade av människohand. Bojar, presenningar, förtöjningslinor…

Det ligger ett slags förväntan i allt det blå och förväntan är det jag känner inför kommande veckor med Göteborgs Symfoniker. Installationskonsert med Kent Nagano, ”Vårchock” med sopranen Barbra Hannigan och så en hel vecka med El Sistema-prägel.

Hannigan-konserten kommer jag att missa på grund av en resa, men det hindrar inte att jag känner ett stilla pirr vid tanken på hennes möte med orkestern. Barbra Hannigan är en mycket färgstark artist och kommer i denna produktion att både sjunga och dirigera. Vi har kallat programmet Vårchock, som en indikation på de starka känslor vi tror kommer att väckas hos åhörarna.

Den El Sistema-präglade veckan rymmer två abonnemangskonserter, ett gästspel i Sjumilahallen på Hisingen och två sida-vid-sida-konserter där totalt 400 barn kommer att spela tillsammans med Göteborgs Symfoniker. Ovanpå det en kammarkonsert samt sist, men verkligen inte minst, en internationell El Sistema-konferens som vi arrangerar i samverkan med Göteborgs stad och tre av dess kulturskolor, Högskolan för scen och musik och Stiftelsen El Sistema.

Dirigent denna intensiva vecka kommer att vara Manuel López Gómez, som vi lärde känna då han ersatte Gustavo Dudamel under dennes pappaledighet i april 2011. Liksom Dudamel är López Gómez uppvuxen inom El Sistema i Venezuela. Så också veckans solist, kontrabasisten Edicson Ruiz. Med denna deras bakgrund föll det sig naturligt att koppla ihop veckans alla begivenheter i en stor El Sistema-festival.

Men innan vi kommer så långt ska vi välkomna Kent Nagano som ny förste gästdirigent och konstnärlig rådgivare för Göteborgs Symfoniker. Inför detta är vår förväntan förstås extra stor. Det är ju första gången musiker och dirigent möts på podiet sedan vi stadfäste vårt partnerskap.

Vi laddar stort inför konserten, som ges på tisdag den 9 april. Konserthuset kläs till gala, publiken bjuds på bubbel och får i sin hand de första exemplaren av generalprogrammet för kommande säsong. Efteråt minglar personal och inbjudna gäster tillsammans med Nagano i Götaplatsfoajén. Repetitionerna inleds redan under helgen. Förberedelserna för direktsändningen på internet pågår sedan länge. Det tjusiga programhäftet gick till tryck igår.

När jag tidigare i veckan skrev mitt förord slogs jag av det storslagna i att vi har kunnat knyta ännu en världsdirigent till Göteborgs Symfoniker. Med sin titel sällar sig Kent Nagano till en illuster skara dirigenter vilka funnit det värdefullt att liera sig med den välklingande symfoniorkestern i rikets andra stad: Gustavo Dudamel, Neeme Järvi, Charles Dutoit, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling, Issay Dobrowen, Tor Mann och Wilhelm Stenhammar. Bland andra.

Fast det storlagna i vårt nya partnerskap ligger inte enbart i Kent Naganos världsrykte, utan framförallt i den konstnärliga riktning han kommer att ge Göteborgs Symfoniker. Gustavo Dudamel och Neeme Järvi är sinsemellan väldigt olika i sitt konstnärskap. Med Kent Nagano kommer vi att både bredda och fördjupa orkesterns uttrycks ytterligare.

Tisdagens välkomnande sker med Igor Stravinskys Våroffer. Kent Nagano har under sin långa karriär arbetar sig långt in i Stravinskys värld. Så också Göteborgs Symfoniker som de senaste säsongerna har briljerat i flera av tonsättarens klangrika verk. Det ska bli fantastiskt att få höra dem tillsammans.

Som inledning framförs tre sånger av Wilhelm Stenhammar i bearbetning av vår hustonsättare Paula af Malmborg Ward. Också det ser jag mycket fram emot att höra. Solist är hovsångerskan Anna Larsson. Bättre kan man inte önska sig.

Solen skiner och det kvittrar i buskarna. Jag ska strax avsluta Gotlandsvistelsen med en sista runda i allt det blå. Sedan bär det av till fastlandet och två fantastiska veckor med Göteborgs Symfoniker. Naturens förväntan är min.

Helena Wessman 5 april 2013

Det finns stycken som bara några få känner till, men som för de invigda har desto större betydelse. Så är det med Ferdinand Davids trombonkonsert. Inte så ofta spelad på världens konsertscener, men för trombonister provspelningsstycket framför andra.

Vi som arbetar i Göteborgs Konserthus har hört den många gånger den här veckan. Särskilt provspelningsjuryn som i den första omgången lyssnade igenom konserten 40 gånger. Övriga fick nöja sig med ljudspillet från övningsrummen där nervösa trombonister gjorde den sista finslipningen innan provet.

Göteborgs Symfoniker har en provspelningsintensiv vår. Alternerande stämledare cello förra veckan, alternerande stämledare trombon den här och alternerande stämledare horn sista veckan i april. Tuffa processer för alla inblandade.

Först och främst för de som söker jobb, förstås. När de kommer till oss har de övat intensivt i flera månader i vetskap om att deras prov kan vara över efter en kvart eller pågå halvtannat år. Provspelningar innebär urval i flera steg. Uppspelning bakom skärm i två-tre omgångar, öppet orkesterprov, provveckor i orkestern och till sist ett års provanställning. Något bara de yppersta musikerna tar sig igenom.

I vår utslagsvilliga tid kan vara värt att notera att vi i varje omgång väljer vilka som ska gå vidare. Ingen röstas ut. Vi satsar på vinnare istället för att peka ut ambitiösa människor som förlorare. Alla vet hur ont det gör att inte komma vidare, så vi sätter en ära i att ta särskilt väl hand om de som inte vinner juryns gillande.

Det är hårda bud för de som prövas, men också för de som måste välja. Ibland är skillnaden i kvalitet uppenbar, men det kan lika gärna vara så att många sökanden är ungefär lika skickliga fast på olika sätt. Då krävs såväl gott omdöme och beslutsförmåga, som tydlig praxis att luta sig emot.

Provspelning är en av våra mest reglerade processer. För varje steg finns noggranna instruktioner i syfte att uppnå största möjliga rättvisa. Till exempel genomförs de första omgångarna i full anonymitet bakom skärm, så att juryn helt kan koncentrera sig på vad den hör och inga personliga uppfattningar om exempelvis kön eller utseende vägs in.

I provspelningsjuryn sitter musiker ur orkestern. Som regel hela den stämma som söker en ny medabetare, stämledare från övriga sektioner samt minst en konsertmästare. Ordförande är orkesterchef Johan Nordin. Jag har som VD inget som helst inflytande över besluten.

Konstigt, utbrister säkert den chefskollega som läser detta. Personalen är ett företags främsta resurs och provspelningar borde därmed vara ett högprioriterat område för den VD som dessutom är konstnärlig chef.

Jag tycker inte alls att det är märkligt. Provspelningarna är en del av den kontinuitet som går långt bortom tidsbegränsade VD-förordnanden. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och dess musiker har sedan dess burit, fostrats in i och i sin tur överfört orkesterns specifika klang och förhållningssätt till musiken. Mycket kan en chef styra över, men det som rör orkesterns själ bör hon snällt låta bli.

Trombonprovspelningen pågick i två långa dagar. Innan dess var det ”orkesterutvecklingsdag” för Göteborgs Symfoniker, vilket betyder att musikerna spelar utan dirigent i syfte att fördjupa sitt samspel. Denna gång också för att pröva olika podieplaceringar (sittningar på orkesterspråk).

Vår vana publik har säkert noterat att framförallt stråkstämmornas placering kan variera från vecka till vecka. Exempelvis flyttar andraviolinen emellanåt från sin plats längst ut till höger till positionen närmast förstaviolinen. Varje sittning har för- och nackdelar. Gemensamt för alla är att det är trångt för några grupper och att ljudvolymen kan bli smärtsamt hög för andra. Att skapa en tillfredsställande fysisk arbetsmiljö för alla i en symfoniorkester är omöjligt. Sökandet efter den optimala kompromissen är därför både evig och fåfäng.

Min egen vecka har ytterligare bevisat VD-tillvarons brokighet. Styrelsemöten i Svensk Svenkonst och Stiftelsen El Sistema samt överläggningar med vår egen styrelseordförande. Ett förberedande möte med administrationen inför galakonserten med Kent Nagano den 9 april. Enskilda samtal med avdelningscheferna, ett sponsormöte och avstämning av årets första prognos. Turnéförberedelser, förhandlingar, bidragsredovisningar och en mängd andra frågor.

Någon konsert har det inte blivit, men väl ett besök på Folkteatern där Lars Noréns dystopiska Fragmente spelades för sista gången innan turné. En fantastisk pjäs, ypperligt framförd. Tack för det!

Musik har jag fått mig till livs bland annat via ljudupptagningar från konserter jag tidigare missat och i vår egen internetkanal www.gso.play. Där ligger just nu två produktioner. Perfekt sysselsättning en lång fredag.

Glad Påsk!

Helena Wessman 29 mars 2013

Våra värderingar sitter i språket. Därför är det viktigt att ge akt på hur man själv uttrycker sig och att ha mod att reagera på det andra säger. Som det står på Gotlandsfärjornas TV-skärmar: ”Du är del av någon annans upplevelse. Visa hänsyn.”

Men orden är många och ingen vill vara språkpolis, vilket jag gissar är en av anledningarna till att våra kollektiva värderingar ganska snabbt kan förskjutas utan att vi riktigt märker det. För det finns de som medvetet nyttjar språket i opinionsbildningen.

Jag tänker till exempel på den allmer utbredda vanan att tala om bidrag till kulturlivet. Några säger det medvetet, andra hänger oreflekterat på. Resultatet blir att en viktig samhällsfunktion reduceras till ”det där extra” som vi kan klara oss utan.

Notera skillnaden: Den som får bidrag gör något på eget initiativ, medan den som tar emot anslag har ålagts en uppgift.

Svenska kulturinstitutioner har i uppdrag att ge medborgarna tillgång till professionellt skapad konst. Prioriterade mål är att nå nya publikgrupper, att särskilt värna om barn och unga och att verka för ökad jämställdhet och jämlikhet.

Uppgiften för det så kallade fria kulturlivet är inte tydligt uttalad, men sedan 1970-talet finns politisk samsyn kring konstens betydelse för demokratin och det öppna samhället. I de nationella målen för kulturpolitiken sägs bland annat att staten ska arbeta för ”att stödja konstnärligt skapande och ge plats för konstens förmåga att gestalta, bryta mönster och vidga det möjligas rum”.

Institutionsuppdragens genomförande finansieras dels med allmänna medel, dels med intäkter från biljettförsäljning, sponsring och annat. De allmänna medlen tilldelas oss efter specifika ansökningar och som en del av huvudmännens ordinarie budgetprocesser.

Finansieringen av det fria kulturlivet sker med en likartad mix av offentligt och privat. De svenska hushållen medverkar genom att köpa biljetter, böcker och tavlor etc. Allmänna medel skjuts till både genom tilldelning till enskilda konstnärer och i form av till exempel arrangörsstöd, författarpeng vid boklån och avgifter till upphovsrättsliga organ som STIM och SAMI.

Om de offentliga medlen kallas bidrag blir signalen att kulturinstitutionerna talar i egen sak då de argumenterar för verksamhetens finansiering och att de fria konstnärerna behöver samhällets stöd på grund av bristande försörjningsförmåga. Och så finner sig plötsligt kulturlivets aktörer stående med mössan i hand, vädjande om möjlighet att fylla sin funktion, vilket i sin tur lämnar fältet fritt för dem som vill skära bort denna ”olönsamma” del av samhällskroppen.

Kulturivrare, förenen eder. Vårda språket. Tala om kulturlivets finansiering utifrån den gemensamma överenskommelsen om att konst är en oundgänglig del av ett demokratiskt och öppet samhället. Säg anslag, inte bidrag.

Det är fredag eftermiddag och min brokiga vecka är snart slut. För Göteborgs Symfoniker återstår ett framförande av veckans program. Patrik Ringborg dirigerar och som solister har vi anlitat hovsångerskan Katarina Dalayman, sopran, och mezzosopranen Astrid Robillard. Medverkar gör också en damkör ur Göteborgs Symfoniska kör.

Imorgon framträder några av våra musiker i vänföreningens kammarserie Fikastråket och på kvällen firas det persiska nyåret med en föreställning som vi arrangerar i samarbete med Kulturföreningen Zetin, ABF och Riksteatern. På söndag blir det mer kammarmusik då Vertavokvartetten spelar Mozart och Smetana i vår kammarserie.

Trevlig helg!

Helena Wessman 22 mars 2013

Intresset för och kärleken till människor är en av mina starkaste drivkrafter.

Jag har hela livet varit nyfiken på vad som får oss att tänka som vi gör och på det som sker då vi kommer samman. För det mesta tillför upptäcksfärderna i den mänskliga logiken ny energi och ökar min förståelse inför också ganska skruvade resonemang och händelsekedjor. Men det händer ibland att jag hamnar i samtal som tär på kraft och empati.

Det inträffade i veckan då jag i ett möte fann mig snärjd av grabbiga kommentarer och en förminskande attityd. Jag må vara VD, men är inte immun mot härskartekniker för det. Även om jag numera ser exakt vad som sker är det svårt att sätta stopp när det drabbar mig själv. Då blir jag oändligt trött och får lust att gå därifrån.

Jag tror att många i min omgivning uppfattar mig som en person som seglat i medvind större delen av livet. Det är delvis sant. Min uppväxt var gynnsam och kombinationen av hårt eget arbete och vänliga människor som velat hjälpa har öppnat många dörrar. Men jag har också mött kraftigt motstånd, både på grund av min personlighet och för att jag är kvinna.

Att bemöta genusrelaterat motstånd är svårt, eftersom konfrontationer av sådant slag riskerar att gå så djupt att relationen skadas för alltid. Och det kan jag som företrädare för organisation och medarbetare sällan kosta på mig. Bättre då att vara smidig och använda sin makt till att förändra destruktiva strukturer inifrån.

Det gäller både sådana strukturer som drabbar på ett individuellt plan och de som håller hela samhällsfunktioner tillbaka. Till exempel den maktordning där mjuka frågor som kultur, vård och skola per definition är underordnade spörsmål som teknik, logistik och ekonomisk tillväxt. En ordning jag tycker är helt fel. För om inte de mjuka värdena får plats, vad ska vi då leva för? Och hur ska vi leva?

Dessvärre tycker jag mig se att precis som jag som kvinna kan känna mig snärjd av grabbigt förminskande, låter sig kulturlivet kuvas av den ekonomistiska synen på vår sektor. Alltför lätt begränsar vi oss till att tala om den egna verksamhetens problem istället för om kulturlivets betydelse för samhället i stort.

Ett exempel är det visionsarbete som pågår inom Sveriges Musik- och Kulturskoleråd (SMoK). Jag deltog i ett av visionsseminarierna tidigare i veckan och upprördes över hur liten tilltro man har till sin förmåga att påverka utom det egna fältet.

Bland alla mjuka frågor med låg status ligger villkoren för verksamheter riktade till barn och ungdom lägst. För kulturskolorna märks det tydligt genom kronisk resursbrist och ständiga nedläggningshot.

Detta trots att över 500.000 barn varje vecka kommer i kontakt med kulturskolans pedagoger. Detta trots att kulturskolan varje vecka ger en halv miljon barn möjlighet utveckla sin kreativitet, disciplin och problemlösningsförmåga i stark gemenskap med andra barn. Detta trots att hundratusentals barn genom kulturskolan får kraft att tänka fritt.

Jag tycker att SMoK ska sträcka på ryggen och stolt visionera utifrån sin position som ett starkt fundament för den svenska demokratin. Inte nöja sig med mindre än en vision för hela samhället.

Jag tycker att SMoK ska säga saker som att år 2030 ska Sverige vara ett land där alla barn ges möjlighet att nå sin fulla potential genom lika mycket träning i estetiska ämnen som i de traditionella kunskapsämnena. Och att år 2030 ska Sverige ha världens mest kreativa befolkning tack vare att alla, verkligen alla barn ges tillträde till kulturskolan.

Jag tycker att alla kulturverksamheter ska göra likadant. Sticka ut hakan och ta plats. Våra verksamheter har avgörande betydelse för hela samhällets utveckling. Det måste framgå av våra visioner.

SMoK-konferensen avhölls i Visby, vilket gav mig 24 kontemplativa timmar på hemön. Nära möten inom familjen och solig strandjogging gav mig energi och lust att fortsätta kampen för både kvinnor och kultur. Vi ses väl på barrikaderna!

Helena Wessman 15 mars 2013

Man skulle kunna tro att huset är upp- och nedvänt, men veckan har faktiskt varit ganska lugn trots ett intrikat repetitionsschema och det faktum att 80 musiker, 100 körsångare, fem skådespelare, sex sångsolister och en hardangerfiolist har samsats om utrymmet. Heder åt vår skickliga produktionspersonal för det.

Jag talar om Peer Gynt, som vi sätter upp i samarbete med Göteborgs Stadsteater. Produktionens storvulenhet ligger i valet att framföra hela verket så som Henrik Ibsen och Edvard Grieg presenterade det för publiken i Kristiania år 1876.

Som läsdrama hade Peer Gynt premiär redan 1867. Inspirerad av Wagners stora allkonstverk beslutade sig Ibsen senare för att arbeta om verket och bad Grieg skriva musiken. Resultatet blev ett drama med 23 musikvinjetter, vilka vi vanligen hör sammandragna i två Peer Gynt-sviter för symfoniorkester. Men nu presenterar vi alltså Peer Gynt komplett med skådespelare och sångsolister.

Dirigent och sammanhållande kraft är Eivind Gullberg Jensen. Som varandes uppvuxen på en ö utanför Bergen fick han Griegs musik med modersmjölken. Det var i Bergen Grieg var verksam och det var på dess bibliotek den bortglömda originalversionen av Peer Gynt upptäcktes på 1980-talet. Göteborgs Symfoniker fick förtroende att stå för det första återuppförandet, så även i orkestern sitter musiken djupt. Vi har framfört den kompletta versionen flera gånger i utlandet. Här i Göteborg sker premiären först nu.

Jag hittills enbart hört glimtar från repetitionsarbetet, men är trygg med att produktionen håller högsta konstnärliga kvalitet trots att GP:s recensent var måttligt förtjust över gårdagens föreställning.

Lyssnande i konsertsalen blir det för min del idag och på lördag. Kvällens föreställning är helabonnerad av Volvo som en del i vårt, vid det här laget 30-åriga samarbete. Biljetterna lottas ut bland de anställda och trycket på att få komma är stort.

Samarbetet med Volvo är en förutsättning för Göteborgs Symfonikers internationella framgångar. I inledningsskedet bekostade Volvo orkesterns utbyggnad genom att ta lönekostnaderna för tjugo nya musikertjänster under fem år. Avtalet var kontroversiellt eftersom det medförde krav på Göteborgs stad, som då var symfonikernas huvudman, att senare ta över det ekomiska ansvaret. Inom kulturlivet var man också rent allmänt skeptisk till sponsring eftersom man befarade en kommersiell styrning av innehållet.

Farhågorna kom på skam. Göteborgs Symfoniker kunde genom samarbetet bli en fullstor symfoniorkester och har med bistånd av Volvo och senare tillkomna sponsorer under trettio år kunnat upprätthålla en exceptionell turné- och inspelningsverksamhet. Helt utan inblandning i de konstnärliga besluten. Tack för det!

Konstnärliga frågor diskuterades desto mer i måndags vid Kent Naganos blixtvisit i Göteborg. Under sex intensiva timmar hann han både tala med orkestern och detaljplanera säsongen 2014/2015 ihop med den konstnärliga ledningen. I allt med en utsökt respekt för Göteborgs Symfonikers egenart och vårt sätt att driva verksamheten.

Nagano har uttryckt fascination över det typiskt svenska anslaget att alla inom organisationen ska få komma till tals. Så är det inte alls på operan i München. Där råder mer en ”peka-med-hela-handen-metodik” med en- och tvåväldiga beslut av direktören och musikchefen i de flesta frågor. Det fungerar där. Här gör vi på ett annat sätt och Nagano uttrycker sitt gillande över att det är så olika. Han arbetar mycket i Kanada också och där är arbetsmetodiken ytterligare en annan.

Det är fredagen den 8 mars och vi firar Internationella kvinnodagen, tyvärr lika relevant idag som då den instiftades 1921. Fortfarande utsätts alltför många kvinnor för sexuellt, psykiskt eller fysiskt våld. Låt oss alla ta ansvar för att en ändring äntligen ska komma till stånd.

Helena Wessman 8 mars 2013