Tack för mig!

Så har det då blivit dags att skriva min sista VD-blogg för Göteborgs Symfoniker. Sten Cranner tar över stafett pinnen som VD i morgon, och jag träder tillbaka till mitt ordinarie jobb som administrativ chef. Det har varit fyra månader på VD-stolen med oerhört varierande innehåll, som har gett mig kompletterande perspektiv på vår verksamhet och en bättre helhetsbild. Jag är innerligt tacksam för den här tiden, och lika tacksam över det strålande resultatet av rekryteringsarbetet, att vi nu får Sten Cranner som chef.

Nu är det fredag i höstlovsveckan, och jag liksom många andra inom Göteborgs Symfoniker har en ledig dag. Men alla är inte lediga, huset är inte tomt. Det är Planeta-festival i Västsverige under fem dagar, med musik och dans från olika delar av världen, så även i vårt hus. Ikväll kan man njuta av musik från Cuba med Grupo Compay Segundo och i morgon blir det etiopiska tongångar. För att få det att funka krävs såväl producent och receptionspersonal som restaurang, foajévärdar och tekniker, så de får snällt jobba istället för att knipa åt sig höstlov.

På söndag inleds vårt firande av Richard Strauss, 150 år. Då får vi fint besök av Dalasinfoniettan tillsammans med hornsolisten Jorge Mejia från Costa Rica. Sedan fortsätter Strauss-firandet i två veckor med Kent Nagano, vilket sannolikt kommer innebära väldigt intensiva dagar för vår orkester. Såväl konserter som skivinspelning ska hinnas med, och inget lämnas åt slumpen med Kent Nagano vid taktpinnen. Förhoppningsvis har musikerna kunnat ladda sig under veckan som gått, då de inte har haft någon orkesterproduktion.

Som jag nämnde inledningsvis så är det här min sista VD-blogg, och jag märker att jag har lite skrivkramp. Borde jag inte få till något riktigt viktigt och genomtänkt nu som ett sista avtryck? Men hjärnan vill inte riktigt vara med i detta – kanske en form av separationsångest?

Så, istället för att fylla ut rader med nonsens, så avslutar jag. Och jag avslutar där jag började för drygt fyra månader sedan, då jag på midsommarafton skrev min första blogg strax innan jag skulle ge mig ut på en tur med havskajak. Jag har samma planer idag – att sticka ut till havs efter att bloggen är klar. Det skiljer några grader i både vatten- och lufttemperatur, och naturens färger är mer mättade av guld och skimmer än vad de var i juni. Då låg förväntan på sommaren – och ett nytt jobb! – framför mig, nu omges jag istället av en ganska stilla höstkänsla. Men känslan i kajaken blir nog densamma – en välgörande frihetskänsla och lycka över naturens gåvor.

Tack till er som då och då läst min blogg, och tack till alla medarbetare hos Göteborgs Symfoniker som varit oerhört stöttande och uppmuntrande under de här månaderna. Jag älskar vår verksamhet, vår publik och våra medarbetare, och jag ser med stor tillförsikt fram emot den fortsatta säsongen utifrån min vanliga roll. Huruvida det blir någon fortsatt blogg på den här platsen återstår att se, men håll ögonen öppna för säkerhets skull. Kanske blir det i någon annan form, ur andra perspektiv.

Jag vill tillönska er alla en fridfull allhelgonahelg,

Erika Strand 31 oktober 2014, avgående tf VD och Konstnärlig chef

Grattis Göteborgs Symfoniker!

Ibland kittlar det lite extra i kroppen, spritter ovanligt mycket i benen. Leendet vill inte riktigt ge sig av, den påträngande tröttheten till trots. Just så känner jag idag. Trött, stolt och lycklig!

Göteborgs Symfoniker har fått en ny VD. Efter en lång och mycket gedigen rekryteringsprocess där kandidater från när och fjärran har granskats, har vi slutligen landat och funnit den allra bästa kandidaten – och vi fann honom i våra egna led.

Sten Cranner, vår erkänt duktiga planeringschef, vann slutstriden om jobbet som VD och Konstnärlig chef för vår fina verksamhet. Min stolthet vet inga gränser över vilken fantastiskt hög nivå det är på medarbetarna i den här organisationen! Och det är ingen tvekan om att valet av Sten uppskattas – applåderna ville aldrig ta slut när vår ordförande igår presenterade beslutet för all personal. Grattis Sten, och Grattis Symfonikerna!

Den första november tillträder han officiellt tjänsten vilket betyder att jag då kliver av som tillförordnad. Under en övergångsperiod växlar vi över uppgifter och ansvarsområden, så att jag så småningom kommer tillbaka till min ordinarie roll som administrativ chef. Även om jag kommer sakna en del av VD-uppgifterna (dock inte alla…) ser jag mycket fram emot att komma tillbaka till mitt vanliga jobb, med ny energi inför fortsatt arbete för GSO mot världstoppen.

Beskedet om ny VD var förstås gårdagens stora händelse. Men inte långt därefter kommer konserten med Martin Fröst och Göteborgs Symfoniker som jag hade glädjen att njuta av i går kväll. Martin Fröst är en nära bekantskap till orkestern – de har spelat tillsammans åtskilliga gånger, och alla vet att Martin är en oerhört skicklig klarinettist. Men konserten igår var mer än så. Den var en explosion av uttryck på scenen i form av dans, tal, ljus och fantastisk musik. Publiken inklusive jag själv var hänförd av den magi som nådde oss från podiet, och för andra gången den här dagen ville applåderna aldrig ta slut.
Konserten hade föregåtts av en träff i Stenhammarfoajén tillsammans med organisationens vänner från olika håll – politiker, kollegor i branschen, sponsorer och andra samarbetspartners. Stämningen bland dessa var uppsluppen och förväntansfull inför konserten, då man minglade och njöt av restaurangens utsökta mingelmat. Vid ett sådant här tillfälle hinner man ju inte prata med alla, men det knyts kontakter och förhoppningsvis möter de flesta någon som de har glädje av att samtala med. Parallellt med den här tillställningen hade föreningen Göteborgs Symfonikers Vänner en mottagning i Götaplatsfoajén och även där var stämningen god.

Nu är det fredag eftermiddag, och den här dagen har varit full av möten, bra sådana. Jag smygstartade på mitt nygamla jobb och deltog en stund på morgonen i regionens ekonomichefsmöte, ett sammanhang som jag inte har haft möjlighet att vara med i under min tid som tillförordnad VD. Kopplingen in till Västra Götalandsregionen är viktig både för att få koll på det som är på gång i den enormt stora organisationen VGR, och för att påminna den stora kolossen om oss små helägda bolags särskilda omständigheter. Därefter deltog jag i mitt sista programutskott – nu när Sten blir VD finns det ingen funktion för mig längre i den konstellationen. Mötena med programutskottet har varit oerhört lärorika för mig, och jag är djupt imponerad av det engagemang som alla i gruppen visar. Man tar programplaneringen på stort allvar, men tar sig även tid att diskutera andra viktiga frågor som har betydelse för att utveckla kvaliteten på vår verksamhet och vår företagskultur. Jag är oerhört tacksam för att jag under min VD-tid har fått insyn i detta viktiga och mycket komplicerade arbete.

Dagens sista möte var av social art – medarbetarna inom ekonomiområdet tackade av vår konsult Lotta Reimer som har hanterat all vår kundfakturering medan Linda varit deltidsföräldraledig. Lotta har varit en färgklick hos oss på fredagarna i nästan två år, och det känns tomt att vi nu avslutar hennes engagemang. Men det är ju sådant livet är – nya bekantskaper och avsked – eller på återseenden – som avlöser varandra.

Ikväll är det dags för Popical, en konsert med musiker ur Göteborgs Symfoniker tillsammans med Hästpojken. I morgon kommer Radiokören från Stockholm och ger ett gästspel. Samtidigt fylls huset av ungdomar som ska vara med i Höstlovskören. Här sjuder av liv i stort sett sju dagar i veckan, så även om vi nästa vecka inte har någon egen orkesterproduktion så är det fullt upp att göra för många övriga i huset. Restaurangpersonal, reception, producenter och tekniker. Marknadsförare och biljettförsäljare, ekonomer och chefer. Notbiblioteket och personalavdelningen. Alla drar sitt viktiga strå till stacken för att det komplexa maskineriet Göteborgs Symfoniker AB ska fungera och för att vi ska kunna beröra och bjuda publiken på såväl underhållning som konst. Och det görs med stort engagemang, stolthet och skicklighet. Inte konstigt att vi fann Sten Cranner i vår egen organisation, bland alla dessa fantastiska medarbetare!

Grattis Göteborgs Symfoniker!

Erika Strand 24 oktober 2014

Ledarskap och känslan av sammanhang

Den här veckan har gått i ledarskapets tecken. Men i och för sig, det kanske alla veckor egentligen gör, beroende på hur man väljer att betrakta sin tillvaro.

Under veckans inledning var jag på Svensk Scenkonsts chefsutbildning i Sigtuna – två oerhört intensiva dagar om i huvudsak arbetsrätt. Lagar, kollektivavtal, praxis och det individuella anställningsavtalet utgör en ganska tät snårskog för den som inte är så insatt. Och som chef är det viktigt att känna till kartan för att inte gå vilse, även om man stundvis blir full i skratt av hur speciell vår bransch är i vissa avseenden.

Vi fick också en intressant tillbakablick över reallöneökningen i Sverige, kopplad till olika politiska händelser i samhället och förändringar inom arbetsrätten. Mellan åren 1975-1995, då vi tidvis hade en väldigt kraftig inflation och löneökningar på nära tio procent, var reallöneökningen i praktiken noll. Medan vi från 1997 och framåt har haft en exceptionellt bra reallöneökning i Sverige, även ur ett internationellt perspektiv. Enligt juristerna på Svensk Scenkonst bygger det på en kraftig disciplin i den svenska lönerörelsen, i det att alla branscher förhåller sig till industrins avtal som utgör ”märket” för svensk löneutveckling. Denna typ av utblickar och tillbakablickar bereder mig ett slags lugn, då detaljerna i ens egen vardag kan kopplas till ett större sammanhang. Det blir då lättare att behålla fotfästet och riktningen någorlunda framåt även när detaljerna hopar sig.

Idag har Konserthuset befolkats av Västra Götalandsregionens chefer – över 900 chefer har lyssnat till föreläsare kring temat Leda för förbättring. Själv smet jag in under ett spännande pass som handlade om snåriga problem i komplexa organisationer, en forskares beskrivning av olika beslutsmiljöer och ledarstilar. Återigen får jag den lugnande känslan av att kunna placera min vardag i ett sammanhang, i något begripligt. Modeller är förenklingar men de behövs ibland, och begripliggörandet är en viktig del av ledarrollen.
Mellan chefsutbildning och Västra Götalandsregionens chefsdag har det också hunnit förflyta ett stort antal interna möten och samtal – om både ledarskap och medarbetarskap, om det som händer här och nu och om det som vi vill ska hända under våra kommande säsonger. Vi löser problem och vi skapar målbilder, vi rör oss mellan det praktiska och det visionära. Det är oerhört stimulerande och roligt, även om de många mötena ibland tar lite för mycket av den tid som skulle behövts till att hinna med annat också.

Så nu är det fredag sen eftermiddag, och bloggen som jag brukar försöka skriva på förmiddagen har inte blivit skriven förrän nu. Mailboxen är full av olästa mail, skrivbordet mer än lovligt belamrat. Det är nu den ibland bortglömda ledarskapsutmaningen gör sig påmind – att leda sig själv. Lyft blicken, kom ihåg uppdraget, prioritera. Och så slutligen den vänligt sinnade klappen på axeln som säger att det mesta även den här veckan var good enough.

Snart dags att gå hem, och med det en tillönskan om en god helg för alla.

Erika Strand 17 oktober 2014

Kom in!

En myriad av husvagnar, ett myller av barn. Toner, skratt, frågor. Hela Götaplatsen är översvämmad av små och lite större barn som rör sig in och ut i olika husvagnar, där de får träffa våra musiker på riktigt nära håll. Efter husvagnsbesöken blir det sedan konsert med orkestern i Stora Salen. Vårt prisade projekt Kom in! har pågått hela veckan, och det verkar som om succén är lika stor som då projektet genomfördes första gången 2012. På väg till jobbet i morse hörde jag i radions P1 ett fint reportage om projektet, och hur vår producent Petra tänker kring den relation som skapas mellan barnen och de enskilda musikerna. ”Det är som att få en kompis i stans största band”.

Vid det här laget har det hunnit bli ett väldigt stort antal barn som fått sig en kompis i stans största band. Förhoppningsvis vill de här barnen komma tillbaka, tillsammans med föräldrar och vänner, för att lyssna på kompisen i bandet även vid andra tillfällen. Och på så vis blir Göteborgs Konserthus en naturlig plats för allt fler, och den symfoniska musiken allt mer tillgänglig även för de unga. Själv tycker jag det var en fröjd att få lyssna på konserten igår då salen var fylld av låg- och mellanstadiebarn, och där dirigent, konferencier, musiker och publik alla deltog i skapandet. Barnen kämpade om att få mikrofonutrymmet så att de kunde tala om vilken musiker just de hade träffat, och hur det kändes. Jag tyckte mig se en stor glädje även bland många av musikerna på podiet, vilket jag tolkar som att de här mötena berör oss som jobbar här i lika stor utsträckning som barnen. Vilket kan uttryckas så som vår altviolinist Lars Mårtensson sa i radioreportaget: ”Jag hade en av mitt livs största framgångar som musiker idag”, apropå att hans spel rörde barnen till tårar.

Ja, barnen och de unga i vår stad och region är vår framtid. Samtidigt rör vi oss på den stora internationella arenan och vill där ha en tätposition och räknas som en av de främsta. ”Göteborgs Symfoniker berör och engagerar. År 2020 är vi en av de tio främsta symfoniorkestrarna i världen”. Så lyder vår vision, och just den här veckan fick vi ett fantastiskt erkännande – vi kom på 7:e plats i Bachtracks tävling om världens favoritorkester. I ett pressmeddelande står att läsa:

”Göteborgs Symfoniker break into World’s Top 10! The Göteborgs Symfoniker put in an extremely successful performance in the World’s Favourite Orchestra 2014 competition, coming seventh in the world! The strong support they received from their fans is indicative of a passion for classical music in Sweden.”

Endast en europeisk orkester och ingen svensk orkester finns framför oss på den här listan. Det känns riktigt stort! Ett varmt och ödmjukt tack till alla som röstat på oss – vi ska göra allt som står i vår makt för att ni även fortsättningsvis ska ha anledning att känna att Göteborgs Symfoniker är er favoritorkester. Och kom gärna hit, gång på gång, och bli kompis med någon i stans största band.

Erika Strand 10 oktober 2014

En veckas lärdomar

Ännu en vecka har passerat, och som sig bör har den innehållit både toppar och dalar, väntan och beslut. Mitt i det höga tempot och de tvära kasten försöker jag lära mig något av varje situation. I dagens blogg tänkte jag göra ett försök till sammanfattning av denna veckas lärdomar – låt oss se hur det går.

Måndag – veckan började med en tågresa till Stockholm där jag skulle vara på möte för att fortsätta arbetet med det nya pensionsavtalet inom Svensk Scenkonst. Tidig morgon, trötta ögon, och ett heldagsmöte framför mig. Medan tåget stod stilla och gav nästan en timmas försening fick jag chans att läsa en artikel i Svenska Dagbladet som handlade om självmedkänsla. Jag har aldrig sett eller använt det ordet tidigare, men tycker att det var ett väldigt bra ord. Ha medkänsla med dig själv som om du vore en god vän. Istället för att vara hårda och elaka mot oss själva i motgångar kan vi vara vänliga. Inte en helt ny lärdom kanske, men ett bra ord, och en viktig påminnelse. I synnerhet för mig som är mästare i självkritik.

Tisdag – oj vilken dag. Flera möten och samtal som både gav och tog energi. Den största lärdomen från den här dagen skulle kunna sammanfattas i att man aldrig ska upphöra att förvånas. Och att vi har mycket kvar att lära. Jag tror jag nöjer mig så med tisdagens lärdomar just nu – de får återuppstå längre fram.

Onsdag – I onsdags smärtade kroppen. Tisdagskvällens tennisträning, som var den första för säsongen, gjorde inte särskilt gott för min lite väl otränade kropp. Jag fick ont i både rygg och knän, och förkylningen påminde mig om att den faktiskt inte hade bestämt sig för att ta farväl än. Så idag lärde jag mig att jag behöver ta hand om min kropp också. Det gjorde jag idag på förmiddagen, då jag fick en välgörande ryggbehandling av vår sjukgymnast Ute Bergström. Tänk att en ond rygg efter professionell behandling plötsligt kan kännas så skön! Och övningarna jag fick med mig ska motverka att jag får så ont igen.

Torsdag – ropa inte hej.. Jag vet inte hur många gånger jag har trott att ett beslut är klart, strax innan det är klart. Eller strax innan det borde vara klart. Men så händer något som gör att beslutet dröjer, och därmed kan bli något annat när det väl landar. Den här veckan har de dröjande besluten framför allt handlat om pensionslösningen för scenkonsten och detaljer kring orkesterns Kinaresa. Jag borde verkligen vid det här laget ha lärt mig att inte ropa hej förrän jag är över bäcken, men risken finns att jag kommer behöva möta ytterligare fördröjda beslut innan den insikten varaktigt har satt sig.

Fredag – Idag är det fredag, höstsolen skiner och Konserthuset känns fullt av energi. Är det kanske för att vi just fått veta vem som blir ny Kulturminister – Alice Bah Kuhnke, eller är det kanske för att vi ikväll ska få lyssna på den begåvade pianisten Yefim Bronfman? Eller för att vi just dopat oss med kaffe och bulle så här dagen före kanelbullens dag? Det kan finnas många skäl till att det spritter i huset. Det mesta av den här dagen ligger framför oss, så det finns gott om tid till fredagens lärdomar.

Jag inser när jag skriver att det mesta faktiskt inte är särskilt nytt – veckans lärdomar är i stor utsträckning nygamla sådana. Men jag tycker inte att det gör något – repetition är inlärningens moder. Så jag går in i fredagen med en samling halvgamla insikter och med stor förväntan – kanske är det idag som jag verkligen lär mig något nytt?

Erika Strand 3 oktober 2014

Höstkänslor och musikkänslor

Hösten har kommit på riktigt – med regn, blåst och förkylningar. Kvällsljuset förkortas i en rasande fart så här runt höstdagjämningen. Men med mindre dagsljus och ruggigare väder kommer även de mysiga stunderna med tända stearinljus, ångande varmt te, och kanske för många, ljuv musik. Själv gillar jag hösten, åtminstone fram till dess att alla löv blåst av träden, och till dess är det förhoppningsvis fortfarande en tid kvar. Än så länge är det mesta grönt, även om träden utanför fönstret gradvis börjar skifta i gult och orange.

Under veckan som gått har jag haft anledning att fortsätta att fundera på det här med kommunikation. Jag fick återkoppling från en vän på förra veckans blogg, där hon uttryckte att ”för att kommunikation ska bli optimal så behövs det en medvetenhet om den andres sits och uppdrag, samt en förståelse och öppenhet för varandra”. Och jag har även den här veckan varit i situationer där detta är väldigt tydligt. Ju öppnare vi är desto lättare är det att komma framåt, och att förstå varandra och varandras problem. Och med förståelse kommer även möjligheten till förändring.

På torsdagens näringslivsträff här i Konserthuset var temat också kommunikation. Kommunikation, PR och marknadsföring. Ett drygt hundratal kommunikatörer och andra intresserade från näringsliv och övrig omvärld möttes i Stenhammarsalen för att under ett par timmar få lyssna på och debattera med tre riktigt intressanta föredragshållare på området. Under minglet efteråt var det tydligt att det var helt olika delar av föredragen som varit behållningen för var och en. Vilket bevisar tesen som en av talarna framhöll – masskommunikation är förlegat. Du måste känna mottagaren av ditt budskap, och anpassa din kommunikation till denne. Och det här är ju egentligen inget nytt – Kierkegaard identifierade och satte ord på detta för länge sedan: ”om jag vill lyckas med att föra en
människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där.”

Konserten inför slutsåld salong samma kväll, efter PR-föredrag och mingel, var mycket fascinerande. Musiken spände över nästan fyrahundra år, vilket var en ganska stor munsbit. Inledningsvis finstämd brassmusik av Gabrieli, där musiken strömmade från flera olika håll i salen och på podiet, och som fyllde mig med stilla julkänslor. Här fick vi se fantastiska dirigenten Joana Carneiro framifrån, då hon var vänd ut mot salen när hon dirigerade. Bara det något minnesvärt! Därefter betydligt mer modern musik, Fachwerk av Sofia Gubajdulina, en nu levande tonsättare som glädjande nog också var närvarande i salongen. Och slutligen Våroffer som de flesta i publiken troligtvis kände väl till. Gammalt och nytt, ovant och bekant. Förhoppningsvis något för alla i salongen, så att var och en gick hem med känslan av en unik kväll kvar i kropp och själ.

Känslorna som väcks av musiken är ju det vi vill åt. Jag tror att vi genom att väcka våra känslor och därmed komma i djupare kontakt med vårt inre, också lättare kan dela med oss av oss själva. Och ju fler av oss som delar med oss av oss själva, desto oftare finns möjlighet att förstå varandra, och därmed finns förutsättningen till god kommunikation. Voilà, cirkeln är sluten. Musiken är oumbärlig.

Trevlig helg!

Erika Strand 26 september 2014

Vikten av kommunikation

Nu har det hunnit bli fredag seneftermiddag, och någon tid till bloggande har alls inte funnits. Den tiden finns egentligen inte heller nu, så det blir en turboblogg idag. Varför bloggar jag egentligen? För att jag tycker det är roligt? Eller för att någon har bett mig? Nja, både och. Och för att vi tycker det är roligt att ge en glimt av hur verksamheten ser ut hos Göteborgs Symfoniker ur en VDs perspektiv, till den som vill läsa. Vill man inte läsa så är ingen skada skedd heller – mer än att jag lägger en del av min tid på fel saker i så fall.

Men ibland är det inte upp till var och en att välja om man ska ta till sig information eller inte. Som arbetsgivare behöver man ofta förmedla information till sina medarbetare, och utan tillfälle till det fysiska mötet blir det antingen ingen information alls eller skriftlig sådan.

Informationen är bara en liten del av den så viktiga kommunikationen. Jag har just avslutat ett samverkansmöte med våra fackliga företrädare. Jag måste säga (till den som vill läsa) att vi verkligen kan känna oss lyckligt lottade som har de fackliga representanter vi har. De är konstruktiva och modiga, och mycket kloka. Jag lär mig väldigt mycket i våra möten, och tar deras synpunkter på största allvar. Idag har vi pratat om just kommunikation och bristen på sådan. Mötet gav mig många tankeställare, och jag ser fram emot att vi ska finna ännu bättre former än nu för hur vår interna kommunikation ska se ut. Allt är så mycket lättare när man får chans att mötas, och när alla parter vill förbättring.

I tisdags hade vi ett informations- och diskussionsmöte om vår barn- och ungdomsverksamhet dit alla medarbetare var inbjudna. Petra Kloo Vik, vår producent på området, delade med sig av allt det fina som görs och tänks kring barn och unga. Vi har en fantastisk verksamhet, där barn hamnar i fokus både som publik, musikanter och som sociala varelser. Visst finns det olika åsikter om hur vi ska prioritera när resurserna inte räcker till allt, men jag tror att vi alla är överens om att barn och unga är en oerhört viktig grupp för oss att involvera i vår verksamhet. Om vi är framgångsrika lyckas vi med att så ett frö till framtidens publik, till framtidens orkestermusiker, och till en mer inkluderande stad och region.

Fredageftermiddagen börjar närma sig fredag kväll, och om en stund är det dags för kvällens konsert – det blir storslagen musik av Sjostakovitj och Rachmaninov med orkester, kör och solister, och den uppskattade dirigenten Dmitrij Kitajenko. Själv kommer jag att missa den här produktionen, men hoppas att kvällens och morgondagens konsertbesökare får en oförglömlig upplevelse. Kanske att jag själv också får en oförglömlig upplevelse i helgen, när min äldsta dotter fyller 17 år.

Till er som tagit er tid att läsa mina funderingar – jag hoppas att även ni får någon oförglömlig upplevelse i helgen!

Erika Strand 19 september 2014

Tacksamhet

Så har vi fått uppleva ännu en vecka, med sina med- och motgångar. Livet bjuder i varje ögonblick på något unikt. Jag hörde en ung spoken-word poet på radio i morse som ville påminna oss att känna tacksamhet, tacksamhet över det vi faktiskt har och får. ”Din vardag är någon annans dröm”. Och det är inte så dumt att försöka påminna sig om det ibland, att vi välsignas med stort och smått i varje stund.

Den här veckan har jag välsignats med en mängd spännande samtal och möten. Jag har förmånen att delta i en chefsutbildning som anordnas av vår branschorganisation Svensk Scenkonst. Under två dagar i början av veckan delade vi som deltar i utbildningen med oss av våra tankar och erfarenheter av chefskapet. Att höra andras berättelser ger perspektiv på ens egen tillvaro, och återigen fylldes jag av känslan att jag har ett fantastiskt jobb på en enastående arbetsplats. Där kom tacksamheten fram!

Efter dagarna i Sigtuna med djupa samtal och god mat förflyttades jag raskt till Malmö, där jag i en annan konstellation ägnade mig åt pensionsfrågan inom scenkonsten. Om allt går enligt plan ska nya former för pensioner inom vår bransch finnas på plats i januari. Frågan är fylld av små och stora stenar att vända på, och vi gör det grundligt. Det tar tid och är mödosamt, men oerhört viktigt eftersom det gäller hur våra framtida pensioner ska utformas.

I Malmö fick vi också ett tillfälle att besöka Malmö Live, ett helt nytt kvarter som, när det är klart, ska bli Malmös nya mötesplats. Malmö Live ska stå klart i maj 2015, och ska då innehålla kongressanläggning, konserthus och hotell, mitt i staden. Idag är det en imponerande byggarbetsplats som vi besökte iförda skyddsmundering från topp till tå. Mottagandet var professionellt och stolt. Ett professionellt och stolt mottagande kommer besökarna säkert också få när Malmö Symfoniorkester till våren tar emot i den färdigbyggda konsertssalen med plats för 1600 åhörare. Det ser vi fram emot!

Efter mitt turnerande runt om i Sverige kändes det skönt att komma tillbaka till Göteborgs Konserthus i går eftermiddag. Även här på hemmaplan var det full fart, och innan dagen var slut fick jag njuta av Göteborgs Symfoniker tillsammans med klarinettisten Martin Fröst, vår Artist in Residence. Den sista tonen hade knappt hunnit klinga ut innan publiken reste sig upp och gav stående ovationer! Martin Fröst kan man även få njuta av i söndagens kammarkonsert om man vill, då han spelar Mozart och Brahms tillsammans med några av Göteborgs Symfonikers egna duktiga musiker.

Ja, livets utbud är stort, både vad gäller musik, människor och möten. För det är jag innerligt tacksam. Snart är det helg, och den ska jag ägna åt kära vänner, min underbara familj, och min rättighet att rösta fram de kommande årens beslutsfattare. Tack för att jag får den möjligheten!

Erika Strand 12 september 2014

Helix varje dag

När jag för fem veckor sedan hade avslutat min första arbetsdag efter semestern åkte jag Helix på Liseberg. Jag fann mig plötsligt ståendes i kön tillsammans med min man och mina tonåringar. Jag vet inte riktigt hur det gick till när jag hamnade där, men barnen var överlyckliga över att deras mamma skulle åka Helix.

Några minuter senare hade jag genomlevt en hisnande, andlös färd, och benen darrade när anspänningen släppte. Inte visste jag då att jag skulle åka Helix flera dagar i veckan. För så känns mitt jobb emellanåt – uppförsbackarna avlöses av euforiska utförslöpor och en kittlande känsla i magen. Spännande, lockande, jobbigt och roligt. Ena stunden är allt rättvänt, sedan upp och ner, nästa stund känns det som fritt fall – men i bakhuvudet alltid tryggheten i övertygelsen att man till slut landar på fötterna.

Orkestern tvingas också till tvära kast. Förra helgen var vi på Östersjöfestivalen i Berwaldhallen, där vi avslutade en väldigt lyckad festivalvecka. Efter en lång dag med repetitioner intogs podiet av Göteborgs Symfoniker, en handfull musiker ur Radiosymfonikerna och Kungliga Filharmonikerna, samt ett myller av El Sistema-barn, som utifrån sina egna förutsättningar spelade Sida vid Sida med de professionella musikerna. En gripande konsert som genomsyrades av El Sistemas kärnvärden: Musik – Passion – Tillsammans.

Efter paus krävdes en helt annan typ av insats från musikerna – då spelade de Sibelius symfoni nr 2. Malin Aghed, som var kvällens konferencier, presenterade orkesterns 147:e framförande av just den här symfonin – därefter har en välunderrättad medarbetare informerat om att den spelats ännu fler gånger, men det kanske är av mindre betydelse. Jag har hört flera röster säga att detta nog var ett av de bästa framförandena någonsin. ”Snyggt stycke med Sibbe” skrev min man i ett sms när han lyssnat på den direktsända konserten i P2 – jag tror att den här symfonin går hem i nästan alla led.

Sibelius går också att höra i GSOs trailer som åker runt i Västra Götalandsregionen under sommaren och en bit in på hösten. I tisdags stod den på Götaplatsen och välkomnade även oss medarbetare till ett besök. Fantastiskt ljud, knivskarp bild, mjuka röda soffor – man kan verkligen få en bra upplevelse inne i den lilla kapseln.

Ikväll inleds vår säsong på riktigt, efter augustis alla sommarspelningar. Nu blir det Kent Nagano, skickliga solister, Radiokören från Stockholm och förstås Göteborgs Symfoniker som framför Beethovens Missa Solemnis. I vårt magasin Podiet hittar jag följande som åtminstone gör mig väldigt nyfiken på kvällens framförande: ”Mässan är storvulen men utspelar sig i själva verket helt och hållet inuti en plågad och olycklig människas hjärna. Är den ett rop till Gud?” Och ”Musiken utnyttjar den mänskliga stämman till gränsen av vad den förmår”. De här raderna får mig att börja ana att vi som går på konserten ikväll kanske får oss en gemensam Helix-upplevelse – extrema kast, rasande fantasi, men också, enligt texten i podiet, ögonblick av total vila och stillhet.

Erika Strand 5 september 2014

Vecka med variation

Innan den här veckan är slut kommer vår orkester ha fått arbeta tillsammans med fyra dirigenter på en och samma vecka. Vädret har växlat mellan monstruösa åskväder och sommarvärme. Och små och stora möten har avlöst varandra. Ingen risk att bli blasé!

Efter några intensiva dagar här hemma i Göteborg åker orkestern ikväll tåg upp till Stockholm för att delta på Östersjöfestivalen i Berwaldhallen (låt oss hoppas att morgonens tågstopp då är avhjälpt…). Festivalen har i år fokus på barn och unga, och Göteborgs Symfoniker spelar i morgon en Sida vid Sida-konsert tillsammans med ett stort antal barn från El Sistema. Gustavo Dudamel – som uttryckligen ville ha med sig Göteborgs Symfoniker till festivalen – dirigerar sedan orkestern i Sibelius Symfoni nr 2. Det finns helt klart potential för en fantastisk kväll. Som extra krydda får vi träffa vår förra VD Helena Wessman i hennes nya roll som Konserthuschef i Berwaldhallen, där hon säkerligen kommer vara lika framgångsrik och uppskattad som hon varit här i Göteborg.

Eftersom Göteborgs Symfoniker redan är inbjudna till nästa års Östersjöfestival pågår programdiskussionerna inför den konserten parallellt. Alla turnéer med orkestern måste planeras i god tid. Just nu jonglerar vi med planeringen av tre turnéer under 2015, där det böljar fram och tillbaka, högt och lågt, i stort och smått. Det är många pusselbitar som måste falla på plats samtidigt, och på något mirakulöst sätt brukar det – efter hårt och ihärdigt arbete från väldigt många engagerade – alltid ske.

Den största turnén 2015 är vår planerade resa till Kina i april. Vi jobbar intensivt på många fronter för att göra det här till en riktigt bra turné, och en av detaljerna är att agenturen i Kina bett om storslagna bilder på hela orkestern tillsammans med vår förste gästdirigent Kent Nagano, som dirigerar under turnén. Så, igår vällde en flod av frack- och långklänningsklädda musiker fram i korridorerna, vilket inte är en helt vanlig syn tidigt på eftermiddagen. Jag hoppas att fotografen blev nöjd, för då blir agenturen i Kina säkert också nöjd. Och då kanske vi äntligen kan få klartecken om vilken som blir vår första spelplats på turnén. Små detaljer kan ha stor betydelse!

Om vi blickar inåt i den organisation vi tillhör, Västra Götalandsregionen, möts vi av frenetiskt arbete inför valet. En frenesi som nästan kan uppfattas som förlamande eftersom valarbetet tar så mycket tid att politikerna tycks tvingas prioritera hårt bland alla pockande ärenden. Tur då att det även finns en tjänstemannaorganisation. Nu är vi mitt uppe i förberedelserna inför ett nytt treårigt uppdrag från Kulturnämnden. Genom en god dialog ska vi landa i ett uppdrag som kombinerar ägarens förväntningar på oss som inbjudande och värdeskapande kulturinstitution i regionen med våra högt ställda konstnärliga ambitioner. Göteborgs Symfoniker är och ska vara en viktig medspelare i strävan efter Västra Götalandsregionens vision – Det goda livet. Vi ska bidra till att nå framåt inom flera kulturpolitiska utmaningar, så som att vidga deltagandet och öka internationaliseringen. Samtidigt som vi hela tiden har vår egen vision för ögonen: ”Göteborgs Symfoniker berör och engagerar. År 2020 är vi en av de tio främsta symfoniorkestrarna i världen.”

I mina öron går de här visionerna hand i hand, och jag ser mycket fram emot uppdragsdialogen med vår ägare. Men innan den dialogen, som går in i ett intensivt skede i nästa vecka, får jag möjlighet att njuta av Göteborgs Symfoniker, Gustavo Dudamel och barn från El Sistema i Berwaldhallen – en konsert som så klockrent rimmar med såväl uppdrag som vision.

Erika Strand 29 augusti 2014