VD-BLOGG

Jag tänker på jämställdhet. Sitter på tåget till Stockholm och veckans andra deltagande i ett panelsamtal om jämställdhet inom musiklivet. Det första ägde rum tisdags då Högskolan för scen och musik presentade rapporten om det treåriga projektet Musik och genus. Idag ska jag medverka i Statens musikverks konferens Musikliv i balans.

I huvudet klingar fragment av Sjostakovitjs sjunde symfoni, Leningradsymfonin. Göteborgs Symfoniker har framfört den två kvällar denna vecka. Fantastisk musik i en grandios tolkning av Leif Segerstam, som valde att inleda programmet med fyra minuter Sibelius: Andante Festivo.

Musikerna spelade hjärtat ur kroppen. I båda verken. Intensiteten var stundtals så stark och djup att jag tyckte mig förnimma hur rymden sjöng med. Ungefär som när man i tiogradig kyla njuter ett praktfullt norrsken, som ju både syns och hörs. Jag har sagt det hundratals gånger, men det tål att upprepas: Göteborgs Symfoniker är en mycket bra orkester. Faktiskt en av de främsta.

Men, undrar vän av ordning (eller åtminstone ledarna för veckans panelsamtal), hur har ni det med jämställdheten. Jotack, svarar jag. Ganska bra.

Symfoniorkestrarna brukar placeras i strykklass när jämställdheten inom musiklivet förs på tal. Och visst är kvinnorna underrepresenterade på dirigentpulten och repertoarlistorna, inte tu tal om det. Men helt under isen är orkestrarna inte. Vi jobbar intensivt med frågan.

Jämställdhetsarbetet inom Göteborgs Symfoniker har en yttre och en inre arena. På den inre ligger fokus bland annat på rekryteringsprocesser, representation i beslutande organ, förankringsprocesser och den enskilde medarbetarens möjlighet att påverka sin egen situation och verksamheten i stort.

Det yttre jämställdhetsarbetet handlar om vilka som framträder på podiet och vilken musik vi framför. I tisdagens panelsamtal berättade jag om hur vi arbetar med att öka andelen kvinnor på dirigentpulten. Oförsiktigt nog nämnde jag kvalitetsaspekten och fick på pälsen. Kvalitet är ju ofta ett svepskäl för att smita undan ansvar. Smita är dock det sista jag vill, så jag tar nu tillfället i akt att förklara mig.

Göteborgs Symfoniker rekryterar dirigenter internationellt. Vi har självklart ansvar för att också lyfta fram svenska dirigenter och vi jobbar metodiskt med att öka antalet kvinnor på dirigentpulten.

Att hitta lämpliga dirigenter är en grannlaga uppgift, eftersom dirigenten är den enskilt viktigaste faktorn för en orkesters framgångar. De enskilda musikerna och deras förmåga att spela tillsammans har förstås avgörande betydelse, men det behövs en sammanhållande kraft för att dessa hundra personer ska kunna samordna sig i teknik och känsla.

Kraven vi ställer på en dirigent är många och komplexa. Hen ska ha tillräckliga tekniska färdigheter (slagteknik, kunna partituret, höra vad som händer i orkestern, repetitionsteknik) och vara kommunikativ nog att kunna lyssna av orkestern och samtidigt förmedla sina egna och tonsättarens idéer samt musikens kontext.

Dirigenten måste också ha en utstrålning som ger mandat att leda, och kunna ge energi, inge trygghet och inspirera till det där extra lyftet på konserten. Dessutom måste hen ha en trovärdig musikalisk idé, ha något att berätta, utifrån en allmän musikkunskap och djup kännedom om verket, tonsättaren och den tid musiken speglar.

Till allt detta kommer att kemin mellan orkester och dirigent måste stämma. De måste helt enkelt bli glada i varandra, människorna på podiet.

Det är således mycket som ska stämma om äkta samspel ska uppstå och det finns förstås lika många uppfattningar om hur en dirigent ska vara, som det finns musiker i orkestern. Många har jobbat väldigt länge och har själva djup kunskap, vilket skärper kraven ytterligare. Under tjugo år hinner en musiker träffa cirka 600 dirigenter. Det är klart att de blir kräsna.

En liknelse skulle kunna vara föredragshållare. De flesta av oss går på kurs ibland. Om man inte helt byter inriktning infinner sig så småningom en mättnad, man tycker sig ha hört det mesta förut. Och ju mer man lär sig, desto mindre benägen blir man att med vidöppet sinne ta in det som sägs.

Gör nu tankeexperimentet att du ändå måste gå föreläsning två-tre dagar i veckan, fyrtio veckor om året, och att det förväntas att du ska följa de instruktioner du får till punkt och pricka. Inte konstigt alls om det då krävs allt bättre föredragshållare för att du ska bli inspirerad.

Ungefär så är det för orkesterns musiker och det är mot den bakgrunden vi ska finna dirigenter som kan ge dem inspiration nog att prestera på högsta nivå vecka efter vecka. En grannlaga uppgift, som sagt.

För att klara den samlar vi in så mycket kunskap som möjligt – vad orkestern har för uppfattning om dirigenten, vilka orkestrar hen jobbar med, hur karriären utvecklar sig etc. Vi träffar agenturer för att diskutera dirigenter och vi reser till konserthus i hela Europa för att själva höra resultatet av dirigenternas arbete.

Min bedömning är att 25 procent kvinnor på dirigentpulten, tio per säsong, är ett realistiskt mål. För att nå dit letar vi aktivt över hela världen och ställer alltid frågan då vi talar med agenturer. I början förstod de inte vad vi menade. Kvinnor, varför? Nu har det blivit lite fart. Alltfler agenturer tipsar om kvinnor som dirigerar och vissa letar själva aktivt upp talanger som de knyter till sig.

Ändå är detta en fördändring som tar lång tid. Det räcker ju inte med att vara kvinna, hon måste också uppfylla kraven jag nämnde ovan. Och detta på en nivå som matchar en av Europas främsta orkestrar. Än så länge är det få som tar sig igenom nålsögat och de är ofta hårt bokade. Därför har vi lagt ribban lite lägre för kommande år och satsar på att sex av de dirigenter vi anlitar under säsongen ska vara kvinnor.

När jag skriver klart min blogg är panelsamtalet i Stockholm passerat. Jag fick på pälsen där också. Musiklivet gillar att skälla på symfoniorkestrarna, särskilt när det gäller jämställdhet. Viss kritik är befogad, men mycket är också helt ogrundat. Orkesterinstitutionerna är stadda i snabb och kraftfull förändring, men det vill inte alla se. Varför det är så kan jag reda ut en annan gång.

Trevlig helg!

Helena Wessman 2012-05-11

Att man kan bli så trött av något som är så trevligt! Jag är helt matt och har svårt att samla tankarna. Kroppen vill bara sova. Få se om det hjälper med lite musik…

Mattigheten kommer av att jag har varit i Jönköping på Svensk Scenkonsts branschdagar, en årlig begivenhet som växer alltmer i omfång. I år höll vi på i tre dagar och var som mest 250 deltagare. Med hög intensitet har vi diskuterat villkor, utmaningar och möjligheter för landets scenkonstinstitutioner. ”Scenkonst” inbegriper i detta fall musik, dans och teater.

Det är populärt att påstå att det råder kulturskymning i vårt land. Man brukar hänvisa till frånvaron av statlig kulturpolitik och otillräckliga anslagsuppräkningar och säga att kulturlivet utarmas. Jag tycker att resonemangen behöver problematiseras.

Den bild jag bär med mig efter branschdagarna är nämligen att den svenska scenkonsten är stadd i stark utveckling. Konstnärliga landvinningar, moderniserad verksamhet och nydanande publikprojekt rapporteras av skickliga och drivande scenkonstchefer från norr till söder.

Glädjande nog verkar dessutom den nya ordningen för ansvars- och anslagsfördelning mellan staten och landsting/regioner, den så kallade samverkansmodellen, ha bidragit till en vitalisering av den kulturpolitiska diskussionen regionalt och lokalt. Alltfler pratar kultur med allt större kunskap.

På den statliga nivån är det värre. I detta fall sällar jag mig till dysterkvistarna och frågar mig om regeringen har någon politisk idé för kulturen.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth besökte branschdagarna i torsdags och talade som vanligt mest om att kulturen har en större publik än professionell fotboll, att kulturlivet har en stark infrastruktur, att utebliven kulturdebatt beror på att kulturen tas som självklar och att hon vill att kulturen ska ta plats på nya arenor.

Som exempel på regeringens satsningar nämnde hon Skapande skola (projekt med professionella konstnärer i skolan), kultur och hälsa (kulturupplevelser på recept) och kulturens samverkan med besöksnäringen. Samt, förstås, samverkansmodellen och de nya medel som regeringen har skickat in i systemet.

Gott så, men var finns de verkliga visionerna?

I det efterföljande panelsamtalet fick kulturminstern frågan varför man i politiken så sällan talar om scenkonstinstitutionernas kärnverksamhet (i symfoniorkestrarnas fall kvällskonserter med traditionell orkesterrepertoar) och hur kvaliteten i denna ska kunna upprätthållas. Frågeställaren menade att fokus istället ligger så tungt på breddning av verksamheterna att det närmast uppfattas som en förutsättning för institutionernas existens.

Kulturministern medgav att varken kärnverksamhet eller kvalitet diskuteras särskilt mycket och hänvisade till att värdet av kärnverksamheten är så svårt att förklara att det skulle väcka agg hos dem som inte vill stödja kulturen. Då är det bättre, menade hon, att tala om tillgänglighet, jämställdhet, barnperspektiv och annat som alla kan ansluta sig till.

Inte heller frågan om scenkonstinstitutionernas uppdrag ville kulturministern riktigt kännas vid. Att sätta upp nationella mål för institutionerna är inte aktuellt. ”Jag är förvånad över att man vill ha politikerna bakom sig och inte ser sin förmåga att själva formulera sina uppdrag”, sa hon bland annat.

Jag anser av hjärtat att det är viktigt att vi förnyar och breddar vår verksamhet så att vi kan nå ut till nya grupper och bidra till samhällsutvecklingen. Ändå uppfattar jag kulturministerns resonemang som uppgivet och idéfattigt. Också på statlig nivå måste man kunna formulera sig om scenkonstens plats i samhället och vilken kvalitet vi anser att den ska hålla. Det klarar man ju på regional nivå.

Åtminstone i Västra Götaland har politikerna i mer än ett års tid rådbråkat frågan om de stora, internationella kulturinstitutionerna – Göteborgs Symfoniker, Göteborgsoperan och Film i Väst. Uppdrag, kvalitet och symbolvärde har diskuterats ingående och även om man är tydlig med kravet på breddning och ökad tillgänglighet har man också visat respekt och intresse för den traditionella verksamhetens egenvärde.

Den regionala diskussionen har haft en tydlig koppling till institutionernas ekonomiska förutsättningar. Också detta i en anda av förståelse för vad som krävs i en verksamhet på internationell nivå och hur små möjligheterna till rationalisering är.

När urholkningen av scenkonstinstitutionernas statsanslag förs på tal svarar kulturminstern alltid samma sak – ”alla vill ha mer pengar hela tiden, vi kan inte göra allting” – och undviker därmed vidare diskussion hur institutionerna ska hantera de oundvikliga kostnadsökningarna.

Branschdagarna avslutades med Svensk Scenkonsts stämma och jag fick som vice ordförande anledning att hålla tal för Ingrid Dahlberg, som efter fem år lämnar ordförandeposten. Ingrid Dahlberg är en imponerande person som under femtio år har varit framgångsrikt verksam i kulturlivet. Hon är värd stor tack för sina insatser för Svensk Scenkonst.

Till hennes efterträdare valdes Stefan Forsberg, VD för Stockholms Konserthus. Också han både framgångsrik och imponerande som person.

Medan jag har varit på konferens har Göteborgs Symfoniker haft skolkonsertvecka. Tonsättaren Paula af Malmborg Ward och regissören Svante Grogarn har tillsammans med skolbarn i Göteborg skapat föreställningen ”Den musikaliska kroppen”. Den handlar om att precis som våra kroppar består av skelett, hud och muskler har musiken och orkestern olika beståndsdelar.

Fem framföranden har de hunnit med hittills. Imorgon ges ”Den musikaliska kroppen” som familjeföreställning. Jag kommer att vara där och är mycket nyfiken på vad jag ska få uppleva.

Helena Wessman 2012-05-04

Någon sa häromdagen att det var skönt att ha en vanlig arbetsvecka igen. Jag förstår vad han menar – vanlig i jämförelse med de senaste extremveckorna med Dudamel, turné och Ragnarök – men jag grunnar ändå på ordet ”vanlig”.

Läst i betydelsen ”precis som alla andra veckor”, kan man nog säga att den gångna veckan har varit ”vanlig”, men inte om man menar att vanlighet är detsamma som att livet tuffar på i stadig takt. Vanliga på det sättet är arbetsveckorna på en kulturinstitution sällan.

Till det yttre kan det säkert se ut som om vi följer ett sedan länge utlagt spår. Repetitionsstart måndag morgon, genrep och konsert onsdag eller torsdag, dubblering dagen därpå. Till det ett antal möten för löpande planering, med eller utan musikers medverkan, några personalärenden att hantera samt en mängd administrativa uppgifter att klara av inom föreskriven tid.

Vi tuffar på – i en tillvaro som omskapas hela tiden. Det börjar med att vi byter dirigent och repertoar varje vecka. Särskilt i måndags var kontrasten tydlig, efter fyra veckor med musik av det grandiost storvulna slaget. Beethoven tar plats han med, men jämfört med Strauss och Wagner framstår han nästan som puritansk.

Dirigenterna har förstås helt olika personligheter, vilket vi måste förhålla oss till. Det gäller musikerna, som snabbt ska anpassa sig till aktuell dirigents arbetsmetoder och musikaliska idéer, men också oss som finns runt omkring. Jag tror att vi alla försöker hålla oss öppna, så att olikheterna får plats. Det kostar mer eller mindre energi beroende på hur stor kontrasten är och hur pass nära dirigenten ligger ens egna ideal.

Eftersom ärligt konstnärskap frilägger människors innersta, ligger känslorna ytligt i en organisation som den här. Det leder till att stämningen svänger snabbt. På bara några minuter kan vi gå från allmänt lugn till vibrerande oro eller yster glädje. Och allt utgår från podiet där energin är så stark att den sprider sig i hela huset.

Känslosamheten är definitivt en tillgång. Främst för det konstnärliga resultatet, men också för att den triggar en särskild sorts kreativitet. Om man låter sig svepas med kommer helt nya tankar till ytan. Fast det gäller förstås att besinna sig, att i sina beslut hela tiden balansera tanke och känsla. Det är arbetsamt – och roligt för att det gör att jag känner mig levande.

På så sätt har vi haft en vanlig vecka. Stora känslor och intellektuella resonemang har blixtrat genom huset och fått stämningen att skifta flera gånger varje dag. Från den påtagliga glädjen i musikernas återseende med förste gästdirigent Christian Zacharias till pannans djupa veck i diskussioner om stora och avgörande frågor.

Och så några ”överraskningar”, som den där rapporten jag hade glömt att jag skulle skriva och utgången av vissa samtal. Vanligheten i min yrkesroll kan nog sägas ligga i det ovanliga.

Några hållpunkter i min vanlighet: personalmöte i måndags, styrelsen i tisdags, programutskott, ledningsgrupp och samverkansmöte onsdag-torsdag samt controllermöte med representanter för vår ägare Västra Götalandsregionen idag.

Veckans produktion leds, som sagt, av Christian Zacharias och rymmer Leonorauvertyr nr 1, Pianokonsert nr 4 och Symfoni nr 7 av Ludwig van Beethoven. Två abonnemangskonserter onsdags-torsdag och en specialare för Volvos anställda ikväll bjuder Göteborgs Symfoniker på denna vecka. Jag lyssnade och njöt i onsdags och ser fram emot en upprepat stor upplevelse ikväll.

Helena Wessman 2012-04-27

Som vanligt har jag sovit för lite, men kroppen bubblar av energi. Vilken fantastisk konsert vi fick höra igår! Drygt två timmar satt vi i våra stolar, hänförda. Under de sista dramatiska takterna tänkte jag att ”nej nej, det får inte ta slut redan”.

Men slut tog det. Publiken jublade och när jag kom upp bakom scenen rådde ystert kaos. Sångare som gratulerades och gratulerade varandra. Maestro Nagano som uppsluppet ilade omkring (han är väldigt snabb i sitt kroppsspråk) och musikerna som trötta, svettiga och lyckliga konstaterade att de ännu en gång lyckats med det omöjliga.

Det borde inte gå att ta in så mycket musik på så kort tid, men faktum är att Göteborgs Symfoniker har repeterat in Richard Wagners Ragnarök på bara sju dagar, plus genrep. I sanning en bedrift om man betänker att det handlar om över fem timmar mycket svårspelad musik. Att säga att jag är stolt är närmast en underdrift. Våra musiker är makalösa.

Det får man nog säga om Kent Nagano också. Att hålla ihop det hela kräver sin dirigent. Som jag skrev förra veckan är Nagano känd för sitt lugn och sin exceptionella förmåga att skapa struktur både när det gäller själva musiken och i repetitionsarbetet. Det har varit spännande att följa hans arbete, att se hur han direkt efter varje repetitionspass har gått igenom sina noteringar och gjort anpassningar i sitt minutiösa repetitionsschema.

Fortsättning följer ikväll då vi får höra Ragnaröks andra halva, akt 2 och 3. Siegfried har just lurat till sig ringen av sin älskade Brünnhilde, vilken han så hjärtlöst har övergivit för Gutrune som förvände hans blick med en trolldryck. Brünnhilde skriker ut sin förtvivlan, men kan inte göra annat än att följa med till sin nye make Gunther och hans halvbror Hagen som ivrigt väntar på ett tillfälle att tillskansa sig ringen. När Hagen har fått som han vill ger han Siegfried ett sanningsserum, vilket lägger kärlekssveket i dagen. Resten är förtvivlan, förkrossning och död. Gudarnas välde faller.

Om du inte redan har köpt biljett bör du genast göra det.

Även om en produktion av det här formatet upptar hela ens sinne har veckan innehållit lite ”vanligt” arbete också. Kvartalsbokslutet och prognosen är äntligen sammanställda och det krävs kreativa åtgärder om vi ska få ihop det.

Ledningsgruppen har bara hunnit med en genomgång av siffrorna och styrelsen är ännu inte insatt i problematiken, så det finns ingen anledning till panik. Vi kommer nog på något. Mer pengar in och färre ut är det vi ska uppnå.

I rummet intill mitt sitter Marie-Louise Ljung som är ansvarig för våra sponsorkontakter. Efter några dagars ledigt i påskveckan kom hon tillbaka med full kraft i måndags. Telefonen har gått varm och flera viktiga möten har bokats in i min kalender.

Vårt mål är att på fem år fördubbla sponsringen i kronor räknat. För att nå dit krävs både att vi kan skapa entusiasm hos näringslivet inför vår satsning på att nå världstoppen och att vi utvecklar formerna för vårt samarbete med företagen.

Vad vi har att erbjuda är association med ett varumärke som står för ypperlig kvalitet, starka traditioner, kraftfull utveckling och ett framåtriktat samhällsengagemang med fokus på barns och ungas utveckling. Samt en total hängivenhet gentemot Musiken, förstås.

Det går bra för det västsvenska näringslivet och jag antar att det beror på att företagarna har samma inriktning som vi, att leverera på högsta nivå i allt vi gör. Då borde vi också kunna dra nytta av varandras framgångar i partnerskap där flera starka varumärken knyts samman för gemensam exponering på regionala, nationella och internationella marknader.

Ragnarök eller inte. Det är fredag, vilket innebär att ännu en arbetsvecka lider mot sitt slut. Imorgon bitti tar jag tåget till Västerås, vilar intensivt några dagar (läs: hasar runt utan att göra någon nytta alls) och återvänder till Göteborg på måndag.

Då står Christian Zacharias på pulten, Göteborgs Symfonikers förste gästdirigent. Han bjuder på tre verk av Beethoven, ännu en gigant i musikhistorien. Med Nibelungens ring förändrade Richard Wagner för evigt vår syn på opera. Beethoven gjorde samma sak med sina konserter och symfonier. Storheterna avlöser varandra och jag är ödmjukt tacksam över att få vara med.

Helena Wessman 2012-04-20

Det arbetas hårt i vårt hus. Stenhårt.

Musikerna sliter nästan dygnet runt med repetitioner och enskild övning, sångarna repar till sent på kvällen och repetitören jobbar tolv timmar om dagen. Regissören lyssnar intensivt och stegar upp podiet för att finna smarta in- och utgångar för solisterna. Kören övar svåra partier om och om igen.

Många timmar blir det också för producenterna, orkesteradministrationen och våra påpassliga podietekniker. Marknadsavdelningen filar på programboken, receptionen är öppen nästan jämnt och vi i ledningen gör oss täta turer till bakscensområdet.

Nästa vecka ska vi framföra Wagners bautaopera Ragnarök och även om vi alltid håller högt tempo är detta en produktion som går utanpå det mesta. Redan den stora mängden musik (över fem timmar) och komplexiteten i partituret (det är mycket Wagner vill ha sagt) är en utmaning.

Till det kommer ett ovanligt stort antal medverkande – elva solister, stor kör och en orkester med över hundra musiker – och det faktum att produktionen ska bli färdig för publik på bara drygt en vecka. Man kan bli matt för mindre.

Men det blir vi inte – för vi har så himla kul!

Fantastisk musik och en synnerligen inspirerande maestro gör det hela till en fest. Kanske håller inte de som brottas med de wagnerianska tonmassorna med mig just nu, men jag känner mig helt trygg med att vi alla kommer att vara glada och stolta över att vi gav oss i kast med detta när vi väl kommer till konsert. För det kommer garanterat att bli något utöver det vanliga.

Dirigent denna vecka är Kent Nagano, amerikan och chefdirigent för både Bayerska Statsoperan i München och Montreals Symfoniorkester. Han är känd för sin enorma arbetskapacitet och sin förmåga att kunna reda ut de mest komplicerade musikaliska förlopp på ett lugnt och sakligt sätt. Wagner känner han in i minsta detalj och att han brinner för sin uppgift är uppenbart.

När jag sitter på mitt kontor kan jag följa repetitionerna på intern-TV och även om filmningen görs med en enkel, stillastående kamera smittas jag av energin på podiet. Tre förlängda orkesterrepetitioner, ett körrep och en helkväll med solister till pianoackompanjemang har Nagano genomfört hittills och även om det är uppenbart att alla arbetar hårt hörs många skratt.

Konstnärliga processer är kämpiga, men också väldigt roliga. Särskilt på denna höga nivå. Kom till konserterna så får du höra!

Inte bara Wagner höjer pulsen denna vecka. Marknadsavdelningen flyttar in i sina ombyggda lokaler – nu har vi även fysiskt en egen reklambyrå – och det nya digitala kamerasystemet testas för fullt. Ekonomiavdelningen gör kvartalsbokslut och ledningen sliter med prognosen för resterande år. Hög fart håller också uthyrningsavdelningen och restaurangen.

Sent igår fick vi glada nyheter. Gustavo Dudamels nya CD Discoveries, där Göteborgs Symfoniker finns med med Bruckner, har tagit sig rakt in på tredje plats på den svenska topplistan. Det betyder att han just nu säljer fler skivor i Sverige än Madonna.

Helena Wessman 2012-04-13

Det är skärtorsdags morgon och jag förbereder mig att resa österut. Inte till Blåkulla, men väl till Gotland. Väskorna är packade och bilen nytvättad. Återstår att skriva blogg och göra matsäck innan vi kan ge oss av.

Fast jag har varit ledig i några dagar dröjer turnén kvar i kropp och sinne. Jag är fortfarande lite stel i nacken (drabbades av en gruvlig nackspärr i Lissabon) och fullproppad med intryck.

Särskilt i gryningstimmen, då jag svävar mellan dröm och vakenhet, far bilder, samtal och melodislingor genom huvudet likt övningsflygande svalor. Tjiii – en glimt från konserten i La Coruna. Wiii – oboeslingan i extranumrets inledning. Swiii – Tjiii – Wiii – hjärnan har mycket att bearbeta.

Jag tror att vi alla är överens om att turnén blev en stor framgång. Framförallt konstnärligt, men också praktiskt och socialt. Trots ett tufft program har vi haft det riktigt, riktigt trevligt och kunde fira avslutningen i stor endräkt.

Vår vision är att Göteborgs Symfoniker om tio år ska anses vara en av världens tio främsta orkestrar. Det är mycket som ska samspela om vi ska nå dit, men om jag begränsar mig till orkesterns konstnärliga kvalitet törs jag påstå att vi redan är väldigt nära. Musikerna har spelat makalöst bra hela turnén och som Gustavo Dudamel sade i sitt gripande avslutningstal till orkestern handlar det inte bara om vad han gör på pulten. ”Allt beror på er och er kärlek till musiken, er glädje över att musicera tillsammans.”

Under en turné av det här slaget kretsar oundvikligen mycket av uppmärksamheten kring maestro Dudamel och hans rockstjärnestatus bland världens spansktalande befolkningar. Publiken blir elektifierad redan då han äntrar podiet och arbetar ofta upp sig till fullständig extas i sista applådtacket. Vid ett tillfälle skanderade och klappade alla unisont precis som på en fotbollsmatch: Dudamel – klapp, klapp, klapp.

Även om han förstås inte kan undvika att smickras, verkar Dudamel mest bli generad över uppmärksamheten. Jag tror att han är helt ärlig då han säger att för honom står musiken i centrum – och orkestern. ”Det är inte jag som gör det här. Det är ni som med er passion och glädje skapar allt detta vackra”, säger han till musikerna och vägrar konsekvent att ställa sig framför orkestern i applådtacket.

Dudamel ger musikerna stort förtroende i musicerandet och Göteborgs Symfoniker lever upp till det på ett enastående sätt. Det orkesterspel vi har fått uppleva denna turné har definitivt hållit världsklass och jag ryser vid tanken på den glöd och tekniska briljans vi kväll efter kväll har bjudits från podiet. Stora upplevelser som jag sent ska glömma.

Ett musicerande på denna nivå kräver stark uppbackning från omgivande organisation. Vi har pratat mycket om det inom administration och teknik och min beundran inför prestationerna denna turné gäller i lika hög grad stödfunktionerna, som våra musiker.

Podieteknikerna, som har briljerat i precision och omtanke (och som aldrig, aldrig får någon eftermiddagsvila på hotellet och alltid, alltid har flera timmars arbete kvar när vi andra lämnar konserthuset). Chaufförerna som tålmodigt har lastat in och lastat ut och efter konserterna förflyttat våra dyrbara instrument upp till 85 mil på en natt.

Fysioterapeuterna som med stor omsorg masserat och peppat våra musiker och produktionspersonalen som har servat Dudamel med allt från transporter och rena skjortor till rätt dirigentpinne då han snabbt ska upp på podiet. Administratörerna som har bloggat, fotograferat, skött myndighetskontakter och på andra vis undanröjt alla hinder för orkesterns framgångar.

Sist, men definitivt inte minst, vår fenomenala turnéledning som i detalj har planerat det hela. Eller om man ska vara noga: planerat, planerat om och planerat en gång till. Verkligheten är föränderlig och för en lyckad turné krävs både ytterst noggranna förberedelser och en enorm flexibilitet. Ingen nämnd och ingen glömd, men Martin Söderlund och Sven Ericsson bara måste jag namnge.

Med på turnén har vi också haft fyra ledamöter ur styrelsen för Göteborgs Symfoniker AB. Ordförande Roland Andersson, vice ordförande Lars-Gerhard Westberg samt Jan-Erik Wallin och Anders Nilsson. Syftet var att följa verksamheten på riktigt nära håll (mer på sin spets än på turné blir det aldrig) och att samla idéer kring hur vi bättre kan nyttja Göteborgs Symfonikers turnéer för marknadsföring av Västra Götalandsregionen och det västsvenska näringslivet. Jag ser verkligen fram emot deras rapport på nästa styrelsemöte.

Det är skärtorsdag och jag ser fram emot några sköna dagar i familjens hägn. Förhoppningsvis gäller detsamma alla mina arbetskamrater vid Göteborgs Symfoniker AB – också de som höll ställningarna på hemmaplan. Medan vi var ute och reste har det gjorts såväl månadsbokslut, som generalprogram och ett nytt nummer av vårt konsertmagasin Podiet.

Ja, några dagars tycker jag att vi alla ska unna oss. Sedan väntar nästa stora utmaning: Wagners opera Ragnarök i konsertant framförande med kör, tolv solister och maestro Kent Nagano. Det ska också bli kul. Glad påsk!

Glad påsk!
Helena Wessman 2012-04-05

Femte turnédagen. De flesta lider av sömnbrist, men humöret är gott. Tre konserter har vi gjort – i Lissabon, La Coruna och Oviedo. Ikväll blir det Murcia, på lördag Madrid. Mottagandet från publik och konsertarrangörer har varit överväldigande och vi har god anledning att tro att succén ska hålla i sig.

Som så ofta fascineras jag av musikernas förmåga att fokusera. Själv känner jag mig splittrad. Försöker jobba vid datorn några timmar varje dag, men uträttar inte några stordåd. Det gör musikerna. Varje kväll. Konserterna har varit kollosalt bra.

Kollosalt bra var också de praktiska arrangemangen då vi skulle smita undan den spanska generalstrejken i förrgår. Strejken utbröt natten till igår och skulle omöjliggöra den planerade förflyttningen mellan La Coruna och Oviedo på förmiddagen. Vi beslutade därför att resa direkt efter konserten i onsdags.

Det var som i Sound of Music. Artisterna smet i applåden.

Knappt hade jublet klingat av då orkestern lämnade podiet, bytte om och sprang till bussarna som skulle ta oss till flygplatsen. Efter en hisnande färd (inga hastighetsbegränsade fordon här inte) anlände vi till en ödslig flygplats. Turnéledningen mötte med boarding cards för att incheckningen skulle gå snabbt. Därefter säkerhetskontroll av nitiska vakter och en ny rush ut till planet. Kl 23.54 lyfte vi – med sex minuters marginal till strejken.

Vi visste att om vi bara kom upp i luften innan midnatt skulle vi också kunna landa. Det gjorde vi redan efter 25 minuter. Piloten måste ha gasat på, för flygtiden var egentligen beräknad till 40 minuter.

Om flygplatsen i La Coruna varit ödslig var det intet mot den i Oviedo. Vi kom ner på marken, taxade in till uppställningsplatsen – och sedan hände ingenting. Utanför stod personal med armarna i kors. Någon flygplanstrappa skulle vi inte få. Återstod att veckla ut planets nödtrappa. Bussar fick vi inte heller, utan fick snällt gå på rad in till terminalen.

Ny bussfärd och mer ödslighet. Länge hade vi motorvägen för oss själva och när vi omsider blev omkörda av några bilar kändes det nästan kusligt. Skulle de försöka stoppa oss?

Den spanska turnéledaren pratade oavbrutet i telefon. Dubbelkollade med hotellet, ringde konsertarrangören för att försäkra sig om att instrumenttransporten skulle kunna parkera, dubbelkollade den bärhjälp vi beställt, försökte lokalisera bagagetransporten…

Vi skickade vårt bagage med lastbil för att minimera risken att fastna på flygplatsen. Att vårt plan tilläts att landa innebar inte automatiskt att någon skulle vara beredd att lasta ur det.

Klockan 01.30 kom vi till vårt hotell i Oviedo. Det var nedsläckt, men personalen gav oss våra nycklar. Bagaget anlände en halvtimme senare och vid tretiden backade instrumenttransporten in vid konserthuset en bit därifrån. Inga blockader på motorvägen och inga aktioner vid konserthuset. Lättnad!

Morgonen efter fick jag veta att bussarna blivit attackerade då de lämnat av oss på hotellet. Stenkastning och en spräckt vindruta satte sorgkant på Sound of Music-skimret runt vår ”flykt” undan strejken.

Vi kom sent i säng, men fick i gengäld en lugn dag i Oviedo. På stan var det ganska dött. Glest mellan människorna och många affärer som var stängda på grund av strejken.

Demonstrationerna kom igång framåt kvällen. Mobiliseringen pågick då jag promenerade till konserthuset och senare hörde jag att stämningen varit aggressiv. Annars märkte vi inte mycket av strejken. Promenad istället för buss till konsertsalen och maskningsaktioner hos den lokala lastningspersonalen. Tack alla musiker som ställde upp och bar efter konserten!

Nu sitter vi på planet till Murcia. Proceduren blir densamma som de andra dagarna. Morgonflyg, buss till hotellet, några timmar för övning och vila, akustikprov och konsert kl 20.00. Starttiden är oftast senare än hemma i Sverige – i Lissabon så sent som 21.00, svensk tid 22.00 – vilket följdriktigt gör att de slutar sent.

Att gå till sängs direkt efter en konsert är omöjligt, så timmen hinner bli sen innan alla har varvat ned, kanske ätit något och pratat igenom kvällens händelser. Eftersom vi rest vidare morgonen efter har sömnen blivit lidande. Vi pratade om det vid hissen imorse och en av musikerna sa att det är bara att ställa in sig på korta nätter när man är på turné. ”Nu är det två nätter kvar och det blir ju åtta timmars sömn och det är ju riktigt bra.”

Helena Wessman 30 mars

Vilken lyx! Inom loppet av bara en vecka har jag hört topptrion bland svenska orkestrar: Kungliga Filharmonikerna, Sveriges Radios Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Nämnda utan inbördes ordning.

Lika fint har det varit på dirigentpulten: Sakari Oramo, Herbert Blomstedt och Gustavo Dudamel. Jag har full förståelse för om någon blir avundsjuk.

Filharmonikerna gästspelade som bekant i Göteborg förra fredagen. Radioorkestern hörde jag i Berwaldhallen igår. Våra egna Symfoniker hör jag ju varje vecka, men det känns lite speciellt att det var en produktion med Gustavo Dudamel jag fick med mig i mitt ”orkesterfrosseri”.

Dudamel har varit hos oss hela veckan och som vanligt fått hela huset att vibrera av kreativ lust. Programmets musikaliska spännvidd med två stora tondikter av Richard Strauss och en Haydn-symfoni är utmanande för musikerna, men alla försäkrar att det bara är roligt. Jag förstår dem. Dudamels elektrifierande musikanteri skulle kunna få en sten att sjunga.

Fast det är inte bara hans sätt att hantera musiken som gör Dudamels konstnärskap så storartat. En teaterchef som hörde konserten i onsdags uppmärksammade mig på att det lika mycket handlar om hur han hanterar tystnaden. Gustavo Dudamel dirigerar både musiker och publik och laddar musikens mellanrum med sådan kraft att vi alla håller andan.

Nåja, inte riktigt alla. Göteborgsklimatet tär på luftrören och tyvärr hackas Dudamels magiska tystnad ofta upp av hostningar. En av ”hemligheterna” med Konserthusets fina akustik är att hela rummet är en klanglåda. Ljudet förstoras inte enbart på podiet, utan fortsätter att förstärkas på sin väg ut i salongen. Omvänt gäller samma sak, vilket gör publikens hostningar mycket ljudliga.

Med risk för att verka förnumstig vill jag påminna om att man både kan och bör dämpa sina hostningar genom att hosta i armvecket eller i en näsduk. Det gör stor skillnad för ljudvolymen och bidrar dessutom till minskad smittspridning. Vi samlas ju för att njuta av musiken, inte för att dela infektioner…

Turnén rycker närmre och startar formellt idag då musikerna sätter sig på tåget till Stockholm. På lördag spelar vi i huvudstadens konserthus för kungligheter, ministrar, riksdagsmän, näringslivstoppar och kulturpersonligheter – samt för ”vanligt folk”, förstås.

Det ”ovanliga folket” har bjudits in gemensamt av Västra Götalandsregionen, Göteborgs Stad och Göteborgs Symfoniker och samlas inledningsvis för ett mingel med presentationer och mat av de göteborgska mästerkockarna Stefan Karlsson och Håkan Thörnström. I Västsverige håller både maten och musiken världsklass.

Igår deltog jag i Västra Götalandsregionens årliga Bolagsdag. Sju av Västra Götalandsregionens verksamheter är organiserade i helägda aktiebolag: Göteborgs Symfoniker, Göteborgsoperan, Regionteater Väst, Film i Väst, Västsvenska Turistrådet, Sahlgrenska International Care och Västtrafik.

Även om ägandet är koncentrerat till Västra Götalandsregionen ska bolagsstämma hållas varje år och det görs alltid samlat för alla bolagen. Själva stämmorna klaras av snabbt så att samligen kan koncentreras på verksamhetsinformation. Mottagare är regionstyrelsen, regionfullmäktige och respektive bolags styrelse. Det finns mycket att berätta och jag blir alltid tagen av kraften i presentationerna. Vi har mycket att vara stolta över inom Västra Götalandsregionen.

Konsert i Stockholm på lördag, vilodag på söndag och sedan bär det av till Lissabon. Toalt sex konserter rymmer denna turné. Plus två på hemmaplan. La Coruna, Oviedo, Murcia och Madrid är våra spanska destinationer.

Som jag skrev förra veckan är läget i Spanien spänt med anledning av den ekonomiska krisen. Den 29 mars ska det bli generalstrejk, vilket föranlett ändrat resande. Planen är nu att vi ska flyga från La Coruna till Oviedo direkt efter konserten den 28:e. Klockan hinner passera midnatt innan vi är framme, men den politiska ledningen i Oviedo har lovat att hålla flygplatsen öppen så att vi kan landa.

Turnéer innehåller alltid en rad osäkra moment, hur väl vi än har planerat i förväg. Det mesta brukar dock gå att lösa innan orkestern märker av problemen. Och det är där vi har vårt fokus, att underlätta så mycket som möjligt för musikerna. Det är krävande att vara på turné och varje incident tär på koncentrationen. Konsten är vårt gemensamma mål och fungerar allt som det ska håller den världsklass.

Som alltid då vi är på turné kan våra äventyr följas på nätet. Länkar till turnébloggarna hittar du på vår hemsida eller gå direkt via: blogg.gso.se

Helena Wessman 2012-03-23

Ibland är livet grinigt. Man får en smäll och går ner för räkning och tänker att nä, nu ger jag upp. Det fantastiska är att det fungerar. Man backar undan, får en klapp på axeln av en förstående kollega och plötsligt finns kraften där igen.

Jag gjorde en sådan dykning tidigare i veckan. Kände mig orättvist behandlad och tappade sugen. Tänkte att här går gränsen för vad uppdraget är värt i personliga uppoffringar. Lyckligtvis rätade det snabbt upp sig. Efter något dygns känslostormande är jag på spåret igen, redo för ännu en dag i Göteborgs Symfonikers tjänst.

Även denna vecka tar vi emot ett gästspel. Förra fredagen var det Academy of St Martin in the Fields. Nu kommer Kungliga Filharmonikerna, vår systerorkester från Stockholm. Vi har sedan länge ett utbyte där vi framträder i varandras konserthus. Göteborgs Symfoniker spelade i Stockholm i november 2010 och nästa vecka är det dags igen.

Den förra resan minns jag med fasa. Vi tog morgontåget från Göteborg, fastnade i Herrljunga, fick skjuta på konserten en halvtimme och hann med knapp nöd med tåget hem igen – fast vi kortade pausen och spelade extranumret i rekordfart. Men det blev en fantastisk konsert. Musikernas förmåga att ge det där lilla extra också i kaotiska situationer är imponerande.

Detsamma gäller förstås kollegorna från Stockholm. Också de har blivit sittande på stambanan mellan Stockholm och Göteborg – en gång för att loket brann upp – men har alltid kunnat genomföra sina konserter.

Det ska bli kul att höra dem. Sibelius violinkonsert och Elgars första symfoni står på programmet. Kungliga Filharmonikernas chefdirigent Sakari Oramo (som nyligen fått samma uppdrag hos BBC Symphony i London) står på pulten. Nancy Shou är violinsolist. Konserten börjar kl 18.00. Ta chansen du också!

Om en vecka åker vi på turné. Börjar med konsert i Stockholm och fortsätter sedan till Portugal och Spanien där vi ger fem konserter. Hoppas vi. Spanien är som bekant i kris, så förloppet är svårt att förutse.

Länge har vi levt med risken att vår konsert i La Corūna skulle ställas in. Den har av besparingsskäl varit borta några gånger och just som vi definitivt hade fått den på plats igen seglade nästa orosmoln upp: En möjlig generalstrejk den 29 mars.

Hela dagen igår arbetade turnéledningen med att säkra upp olika alternativ. En extra hotellnatt i La Corūna ifall vi blir fast, busstransporter ifall flygplatserna stänger, utländska bussbolag ifall de spanska chaufförerna strejkar, en extra hotellnatt i Oviedo ifall vi måste resa på natten efter konserten i La Corūna… Allt för att försöka rädda konserten den 29 mars.

Turnén är tuff som den är, så varje alternativ ska nu analyseras noga. Även om vi förtvivlat gärna vill genomföra konserten kommer det inte att ske till vilket pris som helst.

Tillvaron får lite extra nerv när det blir så här, men jag oroar mig inte alltför mycket. Då skulle jag inte få göra annat. I en verksamhet av det här slaget är oväntade händelser legio. Magnituden varierar och det mesta är inte värre än att vi med gemensamma krafter kan rädda situationen.

Det svåra är när någon person far illa. Sådant går alltid rakt in i hjärtat och kan göra det svårt att hålla huvudet kallt. Konsten är att tillfälligt skjuta undan de egna känslorna, reda ut situationen och ta hand om reaktionen efteråt. För man måste alltid låta den komma, både för att inte bli hård och för att undvika att känslorna oväntat dyker upp vid ett senare tillfälle.

”Det är bara att bryta ihop och gå vidare”, som Mark Levengood brukar säga. Ett tufft träningspass, god mat och gråt i soffan är ett väl beprövat recept som fungerar både när jag själv blivit tilltufsad eller någon av mina högt värderade arbetskamrater har råkat illa ut.

Helena Wessman 16 mars 2012

Marknadsavdelningens idé att krydda förra fredagens after work-mingel med quiz slog verkligen väl ut. Plötsligt pratade alla med alla, förtjust fnittrande över frågorna som några tyckte var alldeles för svåra och andra klarade med glans. Flera tackade efteråt och sa att quiz-mingel är det perfekta sättet att locka nya besökare till Symfonikernas konserter.

After work har vi haft i några år. Konserten startar tidigt, pågår i en timme och åtföljs av ett mingel för publik och musiker. Vår foajé med den långa ”promenoaren” är perfekt för sådana tillställningar. Utrustad med en delikatesstallrik och dricka kan man i sakta mak vandra runt konsertsalen och samtala med dem man möter.

Konceptets svaghet har varit att det är lätt att bli kvar i den egna konstellationen och att de som inte kommer i större sällskap kan känna sig lite utanför. För i sällskap kommer många. Det kan vara tio-femton personer som flockas runt ett bord, glatt språkande. Fast de flesta kommer nog i par eller ensamma och då kan det vara svårt att göra nya bekantskaper. Förra fredagens quiz löste denna knut. En succé som vi garanterat kommer att upprepa.

Att nå nya publikgrupper är ett mantra för alla aktörer inom kulturlivet. Vi vill nå ut med vår konst till precis alla, men inser att många skräms av de starka koderna. Sociala koder odlas i alla sammanhang. Även om jag genom mitt yrke har fått stor vana vid att vistas i offentliga miljöer kan jag känna mig obekväm i obekanta sammanhang, och så är det rimligtvis också för de icke initierade åhörare vi vill nå. Därför gäller det att på alla sätt väcka nyfikenhet och göra sig tillgänglig.

Samtidigt vårdar vi oss mycket om den publik vi redan har, alla dessa människor som kommer till Konserthuset vecka efter vecka, år efter år. Jag blir varm i hjärtat av berättelserna om hur mycket musiken och vår verksamhet betyder för dem. Somliga är storkonsumenter med abonnemang till flera serier. Vissa har rent av egna stolar, vilket ger tillträde till samtliga konserter med Göteborgs Symfoniker.

Jag känner stor ödmjukhet inför uppgiften att både vidmakthålla den trogna publikens intresse och skapa trivsel för de mindre vana.

Även om det fortfarande är morgon och jag sitter hemma och skriver vet jag att det råder full aktivitet i Konserthuset. Om knappt en timme fylls salen av tusen barn i åldrarna 5-9 år, som med sprudlande nyfikenhet insuper föreställningen Drillar och draköron.

Programmet bygger på Lennart Hellsings och illustratören Ane Gustavssons nya musikbok som med rim och fantasieggande bilder presenterar orkesterns alla instrument. Boken kom till på initiativ av vår förra barn- och ungdomsproducent Inger Ericsson och innehåller en CD med Göteborgs Symfoniker. Liveversionen dirigeras av Torodd Wigum. Ayla Kabaca presenterar.

Som alltid avslutas skolveckan med två familjekonserter på lördag. Jag kan rekommendera ett besök även om man inte har något barn att hålla i handen. Föreställningen är underfundig nog att stimulera både stora och små. Om inte annat kan man gå dit för att höra barnens jubel och plasket av små händer i applåderna. Ljuv musik det med.

Min vecka har varit fylld av samtal. En timme åt gången har de suttit vid mitt bord – musiker, administratörer och chefer, publik, tonsättare och sponsorer. Under en konferens i tisdags hann jag också tala med flera politiker och tjänstemän inom Västra Götalandsregionen och måndag eftermiddag var det möte med styrelsen för El Sistemas Vänner.

Det är fantastiskt stimulerande att träffa så många människor. Jag läser mycket och brukar tänka att det ger mig möjlighet att leva fler liv än mitt eget. Samma sak gäller i det personliga mötet. Om man lyssnar uppmärksamt gläntar de flesta på dörren till sitt inre. Jag tar del av deras erfarenheter och kunskap och blir förhoppningsvis lite klokare.

Okej, jag erkänner att inte alla samtal är lika roliga, men med handen på hjärtat kan jag säga att varenda möte den här veckan har givit mig glädje.

Fredagen har just börjat och fler samtal väntar. Ikväll blir det konsert med kammarorkestern St Martin i the Fields och den svenske stjärntrumpetaren Håkan Hardenberger. Håkan har fyllt 50 och firar med en turné som bland annat utsträcker sig till konserthusen i Vara och Göteborg. I en intervju har han sagt att han vill ge publiken återbäring i form av ett showigt program som alla lätt kan ta till sig. ”Jag har bråkat så mycket med dem genom att alltid spela nyskriven musik, så nu ville jag göra något annorlunda.”

Filmklippet med Håkan Hardenberger (det finns på vår Facebook-sida) fick mig att tänka på den franske trumpetaren Maurice André som nyligen avlidit. Också han blandade upp den klassiska repertoaren med lättare gods, vilket förorsakade heta debatter bland 1980-talets unga brassmusiker. Var det inte förfärligt oseriöst att göra så? Jag älskade det och har fortfarande kvar en LP där han briljerar med sitt makalösa höjdregister i arrangemang á la James Last.

Många svenska trumpetare tog lektioner för Maurice André och någon berättade att André alltid hade trumpeten till hands – också vid matbordet. Rätt vad det var lyfte han instrumentet och spelade en snutt för att försäkra sig om att embouchuren inte förflyktigats under den stund han inte övat. För sanningen är att alla stjärnmusiker övar nästan jämt. Musikaliska färdigheter är färskvara och måste ständigt underhållas. Det gäller musikerna i Göteborgs Symfoniker och det gällde Maurice André. Också det ett faktum att känna ödmjukhet inför.

/Helena Wessman