Det är tisdag eftermiddag, men känns som fredag. Jag ska vara ledig i några dagar och har just anträtt en resa till min barndoms ö, Gotland. Hav och tystnad lockar.

Energin ligger i topp efter halvannan dag ihop med maestro Kent Nagano, nybliven konstnärlig rådgivare och om ett år förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. I en räcka möten har vi – Nagano, mina medarbetare och jag – skrattat, munvigts och känt på varandra, men framförallt med största allvar diskuterat formerna för vårt samarbete.

Det känns fantastiskt att ha kommit så här långt. Nära två år har förlupit sedan Gustavo Dudamel tackade nej till en förlängning och nästan lika lång tid sedan vi seriöst började diskutera möjligheten att Kent Nagano skulle bli hans efterträdare. Det har varit mycket hysch hysch på vägen, så det är skönt att nu öppet kunna visa sin glädje.

Rekryteringen av titeldirigenter liknar inget annat. Det är ju inte direkt så att man sätter in en annons och börjar intervjua. Snarare har det varit en trevande process där jag har känt på idén om ett samarbete tillsammans med övriga organisationen, Naganos agent och förstås med Nagano själv.

Jag och kollegorna i den konstnärliga ledningen har också prövat samarbetets hållbarhet i diskussioner med branschföreträdare inom och utom landet. I förtäckta ordalag har vi frågat om de anser att kombinationen Nagano-Göteborgs Symfoniker är konstnärligt lockande och om de tror att den kommer att vara gynnsam för orkesterns ambition att nå världstoppen.

Det blev tummen upp i alla instanser – både interna och externa – och nu är vi alltså igång.

En viktig parallellprocess till dirigentrekryteringen har varit att trygga verksamhetens finansiering. Under Gustavo Dudamels fem år som chefdirigent har ekonomin svajat betänktligt, vilket tvingat oss till alltför stor återhållsamhet gällande solister och större projekt.

Det har inte varit särskilt gynnsamt i konkurrensen med Dudamels andra orkestrar Los Angeles Philharmonic Orchestra, som anses vara världens bäst finansierade orkester, och Simon Bolivar Symphony Orchestra, även om det inte heller var avgörande. Att Gustavo Dudamel valde att gå vidare handlade framförallt om hans önskan att göra opera, vilket är mycket tidskrävande.

Icke desto mindre är det mycket tillfredsställande att vår ägare Västra Götalandsregionen nu genom kraftfulla beslut har givit oss förutsättningar att spela i samma liga som vår nye maestro. Jag kan lova att det betalar sig. De projekt vi planerar kommer att låta tala om sig långt utanför landets gränser.

Halvannat dygn med Nagano – förra veckan en kväll med Dudamel i Milano. Den som tycker att jag hör till de priviligierades skara har helt rätt. Ändå ska det bli skönt att koppla av några dagar. Jag börjar med att låta veckans blogg stoppa redan här.

Allt gott!

Helena Wessman 31 oktober 2012

Emellanåt är mitt arbete himla glamoröst. Som igår då jag hade anledning att gå på konsert på La Scala-operan i Milano. Diamantbeströdd publik, kristallkronor och förgylld ornamentik på väggar och tak. Och så historiens vingslag. Verdi, Puccini, Toscanini och andra musikaliska storheter har haft huset som arbetsplats.

Gårdagens konsert länkade fint in i kedjan. Legendaren Daniel Barenboim var pianosolist och vår tids stjärna Gustavo Dudamel dirigerade. Två megakändisar som funnit varandra och nu firade Barenboims stundande 70-årsdag med en konsert.

Efteråt var det en mottagning anordnad av Rolex, som har ett avtal med Gustavo Dudamel och är La Scalas huvudsponsor. Ännu mera flärd med champagne, fina viner och god mat ihop med prominenta gäster. Frampå nattkröken trevligt avslut i ett mindre sällskap på Dudamels hotell. Tjusigt värre!

Glitter och glamour, men den praktiska sidan av tjänsteresandet suger. Långa resor – 7,5 timmar Göteborg-Milano, ännu längre hem – med förödmjukande säkerhetskontroller och trist väntan på flygplatser. Bunkerliknande hotellrum där luftkonditioneringen hackar i natten och vilsenheten som kommer av många miljöbyten på kort tid.

Lyckligtvis uppvägs det gråa av resans goda resultat. Utöver konserten har vi klarat av flera viktiga möten och knutit en rad nyttiga kontakter. Allt går ju inte att sköta per telefon eller mejl. Ibland måste man träffas personligen.

Den här gången handlade det om turnéläggning, detaljplanering av kommande säsonger med Dudamel och om att skapa relationer med personer som vi vill samarbeta med i framtiden. Så med Dudamels varma hälsningar till orkester, administration och publiken i bagaget reser vi nöjda hemåt, min konstnärliga rådgivare Karin Tufvesson Hjörne och jag.

Hemma startar snart veckans tredje konsert med Göteborgs Symfoniker. Solist och dirigent är Christian Zacharias. Konserten i onsdags fick högsta betyg av Göteborgs-Postens recensent. Jag var där och håller med om att solist och orkester spelade helt lysande. Konsertmästaren Sara Trobäck Hesselink fick med rätta ett särskilt omnämnande för sina gudomliga solon.

Min avsikt var att lyssna också ikväll, men flyget är försenat så jag hinner inte hem. Jag får vårda minnet av onsdagskonserten istället.

I måndags deltog jag i ett långt möte kring Västra Götalandsregionens nya IT-organisation. Förändrade beslutsvägar och större samordning ska ge ökad effektivitet. För oss som idag har en helt fristående IT-organisation är nyordningen oroande, men allt måste få en chans så jag tar min del av ansvaret för att förändringen ska kunna genomföras.

Framtidsfrågor var på tapeten också igår då Konserthuset var arena för Västra Götalandsregionens stora chefsdag. 900 personer med verksamhets-, ekonomi- och personalansvar lyssnade till föredrag och pratade strategier.

Jag hann bara vara med i en timme eftersom jag skulle till Milano, men fick med mig att konkurrensen om arbetskraften kommer att bli hård. Och så lärde jag mig några nya begrepp – Moklofs (mobile kids with lots of friends) och Generation Why – utan att riktigt kunna göra reda för vad de betyder.

Språkövning fick jag också under tisdagens styrelsemöte med Bergens Filharmoniska Orkester. Bergensiska är inte alltid lätt att tyda. Det mesta förstod jag dock och diskussionerna var intressanta och lärorika. Bergens Filharmoniker planerar för sitt 250-årsjubileum 2015.

Göteborgs Symfoniker är bara barnet, vid en jämförelse. Ändå kan vi yvas över vår historia. Obruten orkesterverksamhet under 107 år gör att historiens vingslag märks också i vårt hus.

Helena Wessman 26 oktober 2012

Novemberväder, fast vi bara är halvvägs in i oktober. Den regniga sommaren gör sig påmind. Solreservoaren är tömd.

Jag tänder levande ljus och tänker att det går åt mycket musik för att man ska orka. Till exempel Brahms Ein deutsches Requiem som jag har hört två gånger den här veckan. Minnet mötte upp med ett av Mårten Larssons svidande vackra oboesolon då jag drog mig ur sömnen i morse.

Göteborgs Symfoniker och Göteborgs Symfoniska Kör leddes denna vecka av chefdirigenten för Helsingborgs Symfoniorkester, Andrew Manze. Han fick hoppa in för Xian Zhang, som fått förhinder. Det inledande a capella-verket dirigerades av vår kormästare Christian Hörnell. Solister i Brahms var Henrikka Gröndahl och Fredrik Zetterström.

Konserter gavs onsdag och torsdag, så idag har orkestern ledigt. Eller snarare fritt från podietjänst. Helt lediga blir musiker på den här nivån sällan. Det krävs mycket enskild övning för upprätthålla den höga kvaliteten.

Höstmelankolin får själen att ropa efter musik. En kammarensemble ur orkestern repeterade Mozart i Götaplatsfoajén igår förmiddag. Jag hade egentligen inte tid, men bara måste gå dit för att lyssna. Det var så vackert. På eftermiddagens styrelsemöte ”kom jag i stark rörelse”, som det heter i äldre romaner, av musikexemplen som Jan Alm spelade under sin orkesterintroduktion. Han berättade om symfoniorkesterns träblåssektion och spelade upp några fina solon. Små glimtar av musik som ger vardagen ljus.

Det är inte bara jag som är sliten. I flera av veckans samtal har starka känslor kommit till uttryck. Jag har lyssnat och uppmuntrat och tänker att det är passionens baksida, risken att härliga och kreativa medarbetare arbetar sönder sig. I organisationer av vårt slag är lättingar ett ytterst marginellt problem. Tvärtom får vi chefer oftast bromsa, så att de anställda inte helt slukas av sina uppgifter. Det gäller lika mycket inom administration, teknik och restaurang, som i orkestern.

Det fina är att alla är med och driver utvecklingen. Ibland med sådan fart att jag som VD nästan springer efter. Inte för att jag måste ligga i täten – jag föredrar att leda från gruppens mitt – men det är viktigt att hålla ihop initiativen så att vi inte drar åt olika håll.

I några samtal har jag haft behov av att ”sätta ned foten” för att markera min ståndpunkt. Sådana samtal är vanskliga, eftersom den VD-makt som kommer med mina ord kan göra att medarbetare känner sig nedtryckta. Jag är medveten om risken och försöker gå varsamt fram med min tydlighet. Som alltid handlar det om att ha kontroll över sina drivkrafter. Kritik måste ha ett konstruktivt syfte, annars ska den inte uttalas.

Riktigt gott ledarskap upplevde jag i en extern arbetsgrupp tidigare i veckan. Jag sitter med som representant för kulturområdet och är inte helt entusiastisk över gruppens uppgift. Tack vare en skicklig konsult blev det roligt i alla fall.

Konsulter skälls gärna för parasiter som bara kostar en massa pengar, men kan vara värda sin vikt i guld. Ett kritiskt förhållningssätt är bra – konsulter ska inte anlitas för sådant man kan göra själv – men om processen är trög kan en konsult göra underverk. Så var det i detta fall. Konsulten ledde inte mötet, men jag såg spår av en skicklig hand i upplägget. Vi kom väldigt långt i en svår fråga på kort tid.

Göteborgs Symfoniker har fritt från podietjänst, men Konserthuset ljuder ändå. Idag har vi hyrt ut vår vackra foajé för en privat ceremoni och i morgon ges en konsert och en föreställning. Dels Fikastråket där föreningen Göteborgs Symfonikers Vänner presenterar kammarensembler ur orkestern, dels en inhyrd dansföreställning med Flying Steps. Breakdance till barockmusik som framförs på flygel och cembalo. Repris ges på söndag. Jag har läst recensioner från andra håll i landet och hade gärna varit där, men en familjehelg hägrar så jag tar tåget till Västerås istället.

Marknadsavdelningen reser i motsatt riktning. De har varit i Stockholm för att delta i gårdagens stora gala för Svenska Designpriset och för att utbyta erfarenheter med kollegorna i Berwaldhallen. Vårt konsertmagasin Podiet var nominerat till designpris klassen Redaktionell print – Magasin. Det blev inget pris den här gången, men vi gläds åt hedern att ha varit nominerade.

I Podiet berättar vi om Göteborgs Symfoniker och det vår verksamhet handlar om: Musik och starka känslor. Precis som denna blogg.

Trevlig helg!

Helena Wessman 19 oktober 2012

Det är bara att erkänna. Jag glömde bloggen förra veckan. Vi höll 50-årsfest för älskade maken och mitt fokus låg helt på mat, gäster, dukning, disk och städning. Inte en tanke på bloggen förrän sent söndag kväll och då var det för sent eftersom den nya veckan måste ägnas åt nya uppgifter.

Dumt, men sunt. I likhet med många andra chefer ägnar jag större delen av min vakna tid åt arbetet, så det får betraktas som ett friskhetstecken att jag emellanåt lyckas stänga av helt.

Det kommer nya bloggfredagar och den senaste har just börjat ljusna. Skansen Kronan träder sakta fram ur dunklet, inbäddad i sprakande höstfärger och för en gångs skull är himlen klar. En lovande start på arbetsdagen som inleds hemma i favoritfåtöljen och avslutas i Malmö Konserthus.

Ikväll gästspelar Göteborgs Symfoniker hos Musik i Syd och Malmö Symfoniorkester inom ramen för festivalen Music Around. På programmet står verk av Arvo Pärt, Thomas Adès och Ludwig van Beethoven. Jukka-Pekka Saraste dirigerar och violinisten Leila Josefowich är solist. Jag hörde hela programmet i onsdags och är trygg med att våra kära symfoniker kommer att spela lika gnistrande intensivt som vanligt.

Kontrasterna är stora. Förra veckan ägnade de åt intima möten med vår kortaste publik. Åttio musiker, utspridda i övningsrum och husvagnar (vi hade fyllt hela Götaplatsen), mötte pluttisar i åldrarna 4-6 år för samtal om musik, instrument och orkesterspel. Stora upplevelser för båda parter.

Initiativtagare till detta logistiska äventyr var teamet bakom GSO Puls, vår stora barn- och ungdomssatsning – tonsättaren Paula af Malmborg Ward, regissören Svante Grogarn och producenten Petra Kloo Vik. Uppbackade av bland andra tekniker, orkesterns administration och marknadsavdelningen har de ägnat flera månader åt att förbereda det hela.

Resultatet blev lysande. I grupper om fem fick barnen möta sina symfoniska stjärnor. Efter två omgångar med 400 barn i varje, samlades alla i Stora salen för en halvtimmes konsert med hela orkestern. Sex konserter på fem dagar, totalt 4 800 barn som fått ett minne för livet. Jag är mycket nöjd.

Någon gång för länge sedan skrev jag att uppdraget som VD för Göteborgs Symfoniker innebär en tillvaro som är ”extra allt”. Det har gällt särskilt denna vecka då en periods livliga diskussioner om verksamhetens inriktning fick sin kulmination under några riktigt heta möten. Jag älskar att diskutera, men måste medge att jag är lite matt. Det kräver sin kvinna att bevara lugn och öppenhet då åsikterna är många och starka. Men lärorikt är det. Jag bär med mig många nyttiga tankar för framtiden.

Veckan har också rymt spännande samtal om hur vi ska locka fler åhörare till våra konserter. Med hjälp av en konsult ska vi skapa en ny struktur för publikarbetet för att nå våra högt ställda mål för abonnemangs- och lösbiljettförsäljningen. Det kommer att ta några år, men metoden är väl beprövad så jag är trygg med att vi kommer att lyckas.

Jag har i veckan också haft ett synnerligen spännande idéutbyte med en blivande företagspartner. Om vi lyckas realisera våra tankar mångdubblas spridningen av Symfonikernas konserter i ett slag. Det är för tidigt att berätta några detaljer, men jag vill ändå dela med mig av min förväntan. Det är så roligt när saker faller på plats.

Mina skrivtimmar har gått och det är snart dags att anträda dagens första möte, som är del två av ett internat med Vara Konserthus styrelse. Också det en verksamhet med djup förankring och stark utvecklingspotential. Tänk så många fina kulturinstitutioner det finns i vårt land!

Helena Wesman 12 oktober 2012