Hösten har kommit på riktigt – med regn, blåst och förkylningar. Kvällsljuset förkortas i en rasande fart så här runt höstdagjämningen. Men med mindre dagsljus och ruggigare väder kommer även de mysiga stunderna med tända stearinljus, ångande varmt te, och kanske för många, ljuv musik. Själv gillar jag hösten, åtminstone fram till dess att alla löv blåst av träden, och till dess är det förhoppningsvis fortfarande en tid kvar. Än så länge är det mesta grönt, även om träden utanför fönstret gradvis börjar skifta i gult och orange.

Under veckan som gått har jag haft anledning att fortsätta att fundera på det här med kommunikation. Jag fick återkoppling från en vän på förra veckans blogg, där hon uttryckte att ”för att kommunikation ska bli optimal så behövs det en medvetenhet om den andres sits och uppdrag, samt en förståelse och öppenhet för varandra”. Och jag har även den här veckan varit i situationer där detta är väldigt tydligt. Ju öppnare vi är desto lättare är det att komma framåt, och att förstå varandra och varandras problem. Och med förståelse kommer även möjligheten till förändring.

På torsdagens näringslivsträff här i Konserthuset var temat också kommunikation. Kommunikation, PR och marknadsföring. Ett drygt hundratal kommunikatörer och andra intresserade från näringsliv och övrig omvärld möttes i Stenhammarsalen för att under ett par timmar få lyssna på och debattera med tre riktigt intressanta föredragshållare på området. Under minglet efteråt var det tydligt att det var helt olika delar av föredragen som varit behållningen för var och en. Vilket bevisar tesen som en av talarna framhöll – masskommunikation är förlegat. Du måste känna mottagaren av ditt budskap, och anpassa din kommunikation till denne. Och det här är ju egentligen inget nytt – Kierkegaard identifierade och satte ord på detta för länge sedan: ”om jag vill lyckas med att föra en
människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där.”

Konserten inför slutsåld salong samma kväll, efter PR-föredrag och mingel, var mycket fascinerande. Musiken spände över nästan fyrahundra år, vilket var en ganska stor munsbit. Inledningsvis finstämd brassmusik av Gabrieli, där musiken strömmade från flera olika håll i salen och på podiet, och som fyllde mig med stilla julkänslor. Här fick vi se fantastiska dirigenten Joana Carneiro framifrån, då hon var vänd ut mot salen när hon dirigerade. Bara det något minnesvärt! Därefter betydligt mer modern musik, Fachwerk av Sofia Gubajdulina, en nu levande tonsättare som glädjande nog också var närvarande i salongen. Och slutligen Våroffer som de flesta i publiken troligtvis kände väl till. Gammalt och nytt, ovant och bekant. Förhoppningsvis något för alla i salongen, så att var och en gick hem med känslan av en unik kväll kvar i kropp och själ.

Känslorna som väcks av musiken är ju det vi vill åt. Jag tror att vi genom att väcka våra känslor och därmed komma i djupare kontakt med vårt inre, också lättare kan dela med oss av oss själva. Och ju fler av oss som delar med oss av oss själva, desto oftare finns möjlighet att förstå varandra, och därmed finns förutsättningen till god kommunikation. Voilà, cirkeln är sluten. Musiken är oumbärlig.

Trevlig helg!

Erika Strand 26 september 2014

Nu har det hunnit bli fredag seneftermiddag, och någon tid till bloggande har alls inte funnits. Den tiden finns egentligen inte heller nu, så det blir en turboblogg idag. Varför bloggar jag egentligen? För att jag tycker det är roligt? Eller för att någon har bett mig? Nja, både och. Och för att vi tycker det är roligt att ge en glimt av hur verksamheten ser ut hos Göteborgs Symfoniker ur en VDs perspektiv, till den som vill läsa. Vill man inte läsa så är ingen skada skedd heller – mer än att jag lägger en del av min tid på fel saker i så fall.

Men ibland är det inte upp till var och en att välja om man ska ta till sig information eller inte. Som arbetsgivare behöver man ofta förmedla information till sina medarbetare, och utan tillfälle till det fysiska mötet blir det antingen ingen information alls eller skriftlig sådan.

Informationen är bara en liten del av den så viktiga kommunikationen. Jag har just avslutat ett samverkansmöte med våra fackliga företrädare. Jag måste säga (till den som vill läsa) att vi verkligen kan känna oss lyckligt lottade som har de fackliga representanter vi har. De är konstruktiva och modiga, och mycket kloka. Jag lär mig väldigt mycket i våra möten, och tar deras synpunkter på största allvar. Idag har vi pratat om just kommunikation och bristen på sådan. Mötet gav mig många tankeställare, och jag ser fram emot att vi ska finna ännu bättre former än nu för hur vår interna kommunikation ska se ut. Allt är så mycket lättare när man får chans att mötas, och när alla parter vill förbättring.

I tisdags hade vi ett informations- och diskussionsmöte om vår barn- och ungdomsverksamhet dit alla medarbetare var inbjudna. Petra Kloo Vik, vår producent på området, delade med sig av allt det fina som görs och tänks kring barn och unga. Vi har en fantastisk verksamhet, där barn hamnar i fokus både som publik, musikanter och som sociala varelser. Visst finns det olika åsikter om hur vi ska prioritera när resurserna inte räcker till allt, men jag tror att vi alla är överens om att barn och unga är en oerhört viktig grupp för oss att involvera i vår verksamhet. Om vi är framgångsrika lyckas vi med att så ett frö till framtidens publik, till framtidens orkestermusiker, och till en mer inkluderande stad och region.

Fredageftermiddagen börjar närma sig fredag kväll, och om en stund är det dags för kvällens konsert – det blir storslagen musik av Sjostakovitj och Rachmaninov med orkester, kör och solister, och den uppskattade dirigenten Dmitrij Kitajenko. Själv kommer jag att missa den här produktionen, men hoppas att kvällens och morgondagens konsertbesökare får en oförglömlig upplevelse. Kanske att jag själv också får en oförglömlig upplevelse i helgen, när min äldsta dotter fyller 17 år.

Till er som tagit er tid att läsa mina funderingar – jag hoppas att även ni får någon oförglömlig upplevelse i helgen!

Erika Strand 19 september 2014

Så har vi fått uppleva ännu en vecka, med sina med- och motgångar. Livet bjuder i varje ögonblick på något unikt. Jag hörde en ung spoken-word poet på radio i morse som ville påminna oss att känna tacksamhet, tacksamhet över det vi faktiskt har och får. ”Din vardag är någon annans dröm”. Och det är inte så dumt att försöka påminna sig om det ibland, att vi välsignas med stort och smått i varje stund.

Den här veckan har jag välsignats med en mängd spännande samtal och möten. Jag har förmånen att delta i en chefsutbildning som anordnas av vår branschorganisation Svensk Scenkonst. Under två dagar i början av veckan delade vi som deltar i utbildningen med oss av våra tankar och erfarenheter av chefskapet. Att höra andras berättelser ger perspektiv på ens egen tillvaro, och återigen fylldes jag av känslan att jag har ett fantastiskt jobb på en enastående arbetsplats. Där kom tacksamheten fram!

Efter dagarna i Sigtuna med djupa samtal och god mat förflyttades jag raskt till Malmö, där jag i en annan konstellation ägnade mig åt pensionsfrågan inom scenkonsten. Om allt går enligt plan ska nya former för pensioner inom vår bransch finnas på plats i januari. Frågan är fylld av små och stora stenar att vända på, och vi gör det grundligt. Det tar tid och är mödosamt, men oerhört viktigt eftersom det gäller hur våra framtida pensioner ska utformas.

I Malmö fick vi också ett tillfälle att besöka Malmö Live, ett helt nytt kvarter som, när det är klart, ska bli Malmös nya mötesplats. Malmö Live ska stå klart i maj 2015, och ska då innehålla kongressanläggning, konserthus och hotell, mitt i staden. Idag är det en imponerande byggarbetsplats som vi besökte iförda skyddsmundering från topp till tå. Mottagandet var professionellt och stolt. Ett professionellt och stolt mottagande kommer besökarna säkert också få när Malmö Symfoniorkester till våren tar emot i den färdigbyggda konsertssalen med plats för 1600 åhörare. Det ser vi fram emot!

Efter mitt turnerande runt om i Sverige kändes det skönt att komma tillbaka till Göteborgs Konserthus i går eftermiddag. Även här på hemmaplan var det full fart, och innan dagen var slut fick jag njuta av Göteborgs Symfoniker tillsammans med klarinettisten Martin Fröst, vår Artist in Residence. Den sista tonen hade knappt hunnit klinga ut innan publiken reste sig upp och gav stående ovationer! Martin Fröst kan man även få njuta av i söndagens kammarkonsert om man vill, då han spelar Mozart och Brahms tillsammans med några av Göteborgs Symfonikers egna duktiga musiker.

Ja, livets utbud är stort, både vad gäller musik, människor och möten. För det är jag innerligt tacksam. Snart är det helg, och den ska jag ägna åt kära vänner, min underbara familj, och min rättighet att rösta fram de kommande årens beslutsfattare. Tack för att jag får den möjligheten!

Erika Strand 12 september 2014

När jag för fem veckor sedan hade avslutat min första arbetsdag efter semestern åkte jag Helix på Liseberg. Jag fann mig plötsligt ståendes i kön tillsammans med min man och mina tonåringar. Jag vet inte riktigt hur det gick till när jag hamnade där, men barnen var överlyckliga över att deras mamma skulle åka Helix.

Några minuter senare hade jag genomlevt en hisnande, andlös färd, och benen darrade när anspänningen släppte. Inte visste jag då att jag skulle åka Helix flera dagar i veckan. För så känns mitt jobb emellanåt – uppförsbackarna avlöses av euforiska utförslöpor och en kittlande känsla i magen. Spännande, lockande, jobbigt och roligt. Ena stunden är allt rättvänt, sedan upp och ner, nästa stund känns det som fritt fall – men i bakhuvudet alltid tryggheten i övertygelsen att man till slut landar på fötterna.

Orkestern tvingas också till tvära kast. Förra helgen var vi på Östersjöfestivalen i Berwaldhallen, där vi avslutade en väldigt lyckad festivalvecka. Efter en lång dag med repetitioner intogs podiet av Göteborgs Symfoniker, en handfull musiker ur Radiosymfonikerna och Kungliga Filharmonikerna, samt ett myller av El Sistema-barn, som utifrån sina egna förutsättningar spelade Sida vid Sida med de professionella musikerna. En gripande konsert som genomsyrades av El Sistemas kärnvärden: Musik – Passion – Tillsammans.

Efter paus krävdes en helt annan typ av insats från musikerna – då spelade de Sibelius symfoni nr 2. Malin Aghed, som var kvällens konferencier, presenterade orkesterns 147:e framförande av just den här symfonin – därefter har en välunderrättad medarbetare informerat om att den spelats ännu fler gånger, men det kanske är av mindre betydelse. Jag har hört flera röster säga att detta nog var ett av de bästa framförandena någonsin. ”Snyggt stycke med Sibbe” skrev min man i ett sms när han lyssnat på den direktsända konserten i P2 – jag tror att den här symfonin går hem i nästan alla led.

Sibelius går också att höra i GSOs trailer som åker runt i Västra Götalandsregionen under sommaren och en bit in på hösten. I tisdags stod den på Götaplatsen och välkomnade även oss medarbetare till ett besök. Fantastiskt ljud, knivskarp bild, mjuka röda soffor – man kan verkligen få en bra upplevelse inne i den lilla kapseln.

Ikväll inleds vår säsong på riktigt, efter augustis alla sommarspelningar. Nu blir det Kent Nagano, skickliga solister, Radiokören från Stockholm och förstås Göteborgs Symfoniker som framför Beethovens Missa Solemnis. I vårt magasin Podiet hittar jag följande som åtminstone gör mig väldigt nyfiken på kvällens framförande: ”Mässan är storvulen men utspelar sig i själva verket helt och hållet inuti en plågad och olycklig människas hjärna. Är den ett rop till Gud?” Och ”Musiken utnyttjar den mänskliga stämman till gränsen av vad den förmår”. De här raderna får mig att börja ana att vi som går på konserten ikväll kanske får oss en gemensam Helix-upplevelse – extrema kast, rasande fantasi, men också, enligt texten i podiet, ögonblick av total vila och stillhet.

Erika Strand 5 september 2014